Dela på familjen?

Hon kan omöjligt må bra om man överhuvudtaget kommer på sådana tankar att slita upp sin familj för att man själv vill hem. Det måste vara något annat som klämmer. Har hon visat sin kärlek till dig i stor utsträckning och verkligen bevisat att det är dig hon älskar? Jag ganska övertygad om att hon inte har gjort det eftersom då hade inte denna fråga varit uppe. Så utgångsläget är förmodligen att hon inte känner så väldigt starkt för dig. Med det utgångsläget så kan man få en viss förståelse för hur hon tänker, vilket gör det lättare när känslorna inte riktigt finns där. Sedan är det fortfarande ett stort självseende att man tänker göra så. Men samtidigt så kan man fundera på varför du skall släppa allt då hon med största sannolikhet redan tappat stinget om känslorna. 

Nej håller med föregående att hon måste först komma till rätta med de riktiga problemen

Det låter väldigt jobbigt för er bägge. Även om hon tänker väldigt mycket på sig själv i detta läge så kan jag förstå hennes panik då jag vet vad det kan göra med en människa om man tex inte trivs. Jag antar att hon inte sa att hon SKA flytta hur som helst från början men att det sedan lades fram stegvis i takt med att hon inte når sitt mål, vilket är en stress som kväver en människa och till slut tvingar fram egoistiska beteende som inte hör hemma i en familj (I en familj handlar det om vi/oss och inte jag.) Det är ett ansvar man måste leva med då man gjort ett val att skaffa familj.

Att sakna mamma kan man göra på många olika plan men har man skaffat sig en familj så kan det omöjligen väga över sin nybildade familj i vuxen ålder. (barn kan  driva igenom på det viset med alla medel) Jag kan inte se annat än psykisk ohälsa som hängt med och ställer till det om saknaden. Då måste man ta tag i detta först. (man kommer inte må bättre av att fullfölja en flytt)

Är det kärleken som är på utrinningen? Även om hon känner att det är det enda rätta så är det inte klarsynt att ta till metoden om flytt. Man måste vara TOTALT ärlig mot varandra i ett sådant läge som ni befinner er i, och då menar jag på flera plan. Är kärleken på utrinning så är en flytt ingen lösning som är bra mot den man lever med (såvida man inte är fullständigt kall och bara tänker på sig själv), men har man levt i hop i 20 år och har tre barn så måste/skyldig att vara uppriktig mot varandra.

Därför ser jag som tidigare talare att parterapi är en väg för att få klarhet i detta först. Hjälper inte det så kan det vara svaret (att kärleken är slut) och då är viljan om flytt förstående och måste respekteras av den andre partnern. Skulle det bli bättre men att viljan om flytt består så är det förmodligen annan psykisk ohälsa där krafttag måste tas, och här bör man komma en bit på vägen först.
Sedan har vi trivselfaktorn, som går att få rätsida på. Precis som annan talare så måste man sluta fred med sig själv och utmana. Med det menar jag att man gör ett schema med saker man skulle vilja ha på ett annat vis, jobba efter det schemat och avverka delar som främjar trivseln. Man måste vara ärlig mot sig själv och ge det en ordentlig chans. Kämpar man emot tappar det verkan.

När man fått klarhet vilken av de olika delarna det är, så är man mer balanserad att diskutera så drastiska steg som det faktiskt innebär. Ni är trots allt en hel familj och att en person vill hem är inte tillräckligt om andra far illa. Har sett på närma håll hur en delning av familj kan slå tillbaks ordentligt på en part då tex barn växt upp och förstår innebörden av att den ena av föräldrarna splittrat familjen och lämnat sina barn för att man ville flytta (sveket som växt/att man övergav sina barn)

"härliga bilder" är lätt att måla upp om man inte är i balans så jag anser att hon måste vara i mer balans för att det ska bli en bra och givande diskussion där man visar empati för den som inte vill (vilket inte sker nu då hon ska flytta oavsett) , annars kommer det i kapp er med kraft, och det kan ge betydligt värre läge än där ni är idag.

Lycka till!

Vissa liknande drag har jag varit med om, men förnuftet hann i kapp och jag kan bara säga att om hon inte övertygat sin kärlek till dig så kan jag inte förstå att man släpper allt och dessutom riva upp barnen. Jag tror inte heller att hon gör sak av att ta med barnen då en vettig mamma inte drar det så långt i eget intresse. En förälder som skulle göra något sådant för att man själv vill är inget annat än sjukligt egoistisk.

Nej det är verkligen inte så. Hela familjen har följt med nästan varje gång och även om hon har varit där 5-10 ggr senaste året så kan jag inte se att det är någon därnere som är orsaken.

Sälj den flashiga sommarstugan i skärgården och skaffa ett litet hus i fruns hemstad där ni kan tillbringa lov, långhelger och semestrar. Då kan hustrun umgås intensivt med sin släkt.

Det låter som ni prioriterat yta framför relationer, och att frun inte varit helt nöjd med prioriteringsordningen.

Orsaken till min fundering är att en förälskelse kan sätta verklighetsuppfattningen ur spel o  hänsyn till andra.

Skönt om jag har fel

Egentligen tror jag inte att det handlar om hemlängtan för din fru. Hon mår dåligt, det är nåt som skaver och hon ger det uttryck i att hon vill flytta. Om ni skulle flytta är risken stor att hon mår lika dåligt och vantrivs lika mycket efter ett tag.

Fråga henne om det verkligen är en flytt som hon behöver för att må bra. Be henne tänka efter ordentligt vad det är som är fel i hennes liv och hur hon ser på lösningen. Kanske skulle hon behöva gå till en terapeut för att bena i varför hon mår så dåligt när hon verkar ha det så bra.

Visst kan det vara viktigt för många att umgås med sin familj. Men de flesta vuxna lever sina egna liv och hinner inte umgås hela tiden även om man bor i närheten av varandra. Man skaffar egna vänner, annat umgänge, har fult upp med sitt eget, i synnerhet om man har egna barn.

Finns inga garantier för att hon kommer må bättre i hemstaden heller tyvärr. Just nu tror hon att allt löser sig bara hon får komma dit. Men man kan inte fly från sig själv. 

Bor själv långt från både min och min mans familj så jag absolut förstå din fru, men även om hon har ett tungt bagage (hon borde lägga fokus på det istället då det uppenbarligen ställer till det för din frus välmående och er som familj)

Det kommer jobbiga perioder när man sitter fast på annan ort då man stadgat sig och skaffat familj. Men att rycka upp hela familjen för hemlängtan känns inte stabilt och genomtänkt. Hon kanske tror att det är genomtänkt men är övertygad om att hon inte har satt sig in i er andras situation tillräckligt. Har man byggt upp en familj på ny ort och det varat så länge som ert förhållande så måste det vara värt mer än en flytt hem. Tycker trots allt att du skall ställa dig bakom din frus beslut (det är stort gjort om du kan göra det) men att hon flyttar dit själv en period (du och barnen stannar självklart kvar) sedan får hon känna efter. Har hon stora och äkta känslor kvar för dig och vill ha en sammanhållen familj så dröjer det inte länge innan hon inser misstaget.

Klart hon kanske vill att barnen ska följa med men där måste väl ändå egoismen ha sitt slut och låta dem vara kvar. Hon får träffa dem på helgerna så klart

Tror inte en sekund på att en kvinna som skaffat sig familj väljer Mamma och sin hemort före sin familj och man om allt är bra!!
Det finns garanterat en annan orsak som bara hon vet om. En ironisk fråga? Men är nästan säker på att hon inte ger och visar sin kärlek till dig.

Alternativt att hon mår dåligt och dikterar det som en bra saga men då borde hon gå och få hjälp. Går hon och får hjälp?

Dessa svar ger dig ett mycket tydligt svar på hur du ska göra. Kan gissa mig till svaren och säger bara att hon får flytta själv och efter tex ett år så kan ni diskutera igen hur ni gör med barnen. 

Klart hon mår dåligt och oavsett om hon "bara" mår dåligt och är deprimerad eller om det finns andra planer där du inte finns med så måste hon stanna upp och tänka klart, eller att någon kan få henne att göra det. Hennes föräldrar kan väl ändå inte vilja att hon skiter i sin familj och flyttar hem för deras skull om hon har en bra familj. Om hon har en plan att lämna dig så kommer de förmodligen ställa sig bakom hennes vilja.

Om det inte har med er relation att göra så verkar hon vara psykisk instabil. Håller med tidigare talare att du borde märka orsaken. Är hon avvisande mm så har du svaret och då spelar det ingen roll om du följer med eller inte, men är hon kärleksfull mot dig så är det nog bara så att hon förmodligen mår väldigt dåligt och behöver hjälp innan hon förstör en hel familj med sina själviska tankar.

Var stark och lycka till

Älskar hon dig och familjen så stannar hon. Är den inte så mycket värd så kan hon provflytta själv och sedan tar ni upp det för samtal igen. Ingen storsint mamma tvingar med sig barnen från sin borg. 

Man kan ha en större förståelse att man vill vara närma barnen om man ska skiljas men jag uppfattar det inte som att det är er kärnfråga. Men samtidigt så får man en känsla att det är det som lurar i vassen och att det skall göras smidigt för henne innan hon släpper bomben. Vissa är så elaka och själviska även efter många år och familj. 

Valet är enkelt: Älskar hon dig = stannar hon hos sin familj

En tanke som slår mig är att hon tagit beslutet att flytta på egen hand och tänker göra det oavsett om familjen följer med eller inte.
En människa i balans gör inte så. En människa i balans som känner starkt för det tar upp det till diskussion, och om det inte funkar så säger h*n åtminstone till, tydligt, innan h*n säger upp sig från jobbet!

Vad händer om din fru inte mår bättre när hon flyttat? Det är lätt att tänka att allt blir bra om jag bara... men i verkligheten är det sällan så. Tänk om hon då tänker att det var nog bättre i Stockholm ändå, ska ni rycka upp barnen en gång till?
Jag tycker att en bättre variant är att hon flyttar själv, och om hon får ordning på sig själv där uppe så flyttar ni efter om 1,5 år (mellan årskurser för barnen). Möjligen med undantag för 13-åringen, men h*n kanske kan bo kvar hos en kompis och gå klart 9:an?

Känns helt sjukt att ens tänka tanken att flytta från sin familj om känslorna är rätt. Hennes föräldrar borde väl stoppa henne då inga föräldrar vill att sina barn ska splittra sin familj för deras skull. 
Låt henne flytta själv för fan då hon ändå kommer lämna dig

Har varit i en snarlik sits för 7 år sedan då min man man skulle flytta till annan ort 20 mil bort, vilket inte är i närheten av 65. Han trodde också att det bara var att dela på barnen och ha en var. Vi kom inte överens och han tog det vidare och han förlorade. Barnen bor hos mig numera och tyvärr träffar de honom bara ibland.
Håller därför med Seven Costanza: Ingen frisk mamma tar med sig ett eller flera av syskonen/delar på syskonen bara för att man själv blir utan och tycker det är jobbigt att flytta ensam. Skaffar man familj så får man tänka till innan, och blir det sedan skilsmässa och så är det nära boende som de flesta eller bita i äpplet och vara helt själv. Växelvis boende varannan vecka är framtaget för att barn behöver träffa sina föräldrar med kontinuitet, och av den anledningen går rätten nästan jämt på den linjen då de vet att det är det bästa för barnen. Det låter helt sjukt att hon tänker låta barnens drabbas av det. Vill man lämna sin familj där man byggt upp barndomen får man allt flytta själv och sedan vara beredd på konsekvensen.

Det är helt uppenbart att hon inte har alla hästar hemma som överhuvudtaget drar upp en sådan fråga om att dela på syskonen och omöjliggöra frekvent närvaro med dig och resterande syskon. Det kommer slå tillbaks hårt på henne när barnen växt upp var så säker. En total hänsynslös och egoistisk vill ingen ha som mamma.

Jag kan bara ställa mig i kön av de andra och säga att din fru inte verkar ha ett friskt synsätt. Oavsett om det är materiella ting ni måste släppa eller inte så är era barn den nyckelfrågan. Jag utgår från att ni inte tagit upp det med barnen innan ni lyckats komma fram till ett beslut då det skulle skapa en mycket stor osäkerhet hos barn som behöver stabilitet för att bli stabila själva. >De kan annars tappa tron på er som ska vara de mest stabila och trovärdiga i världen.
Du kan inte tvinga din fru att stanna kvar då det är hennes egna val. Men du kan (din rättighet om hon vill flytta) och måste sätta stopp för hennes vilja att ta med sig barn eller barnen då syskonen verkligen behöver fortsätta sin uppväxt tillsammans. ;Både forskning och historiken visar att de behöver varandra mer än vad man kan tro. Sedan de såg livets ljus är det en normal företeelse och allt annat kan ge stora mentala och social konsekvenser och men. Jag tror inte din fru menar allvar då du skriver att hon ska ta dem med sig, utan mer en förtvivlan som står bakom ett sådant narcissistiskt uttalande.

Eftersom avståndet är så pass stort så är växelvis boende uteslutet så frågan är om du själv klarar av alla barnen och samtidigt upprätthålla ett jobb och samtidigt ge dem allt vad de behöver med kvalitet i sin uppväxt? Ni måste testa er fram och blir livskvalitén inte bra för barnen hos dig så är ni tvungna att diskutera nya alternativ då barnen går i första hand. Det är en rättighet de har och ni som föräldrar är skyldiga att ge era barn. Man kan inte försvara sig med att man inte tänkte så då eller att saker och ting förändras etc, det är ett val man gjort och som man får stå och leva med.

Har upplevt situationen som ni står inför och det hemska som inte går att beskriva i ord. Min man flyttade 45 mil från oss och mådde då inte alls bra. Det blev väldigt jobbigt för barnen, skolan blev drabbad och även hemma så pass att psykolog fick tillkallas.

Han fick sedan hjälp och blev bättre och flyttade tillbaks efter 5 mån. I dag förstår han inte hur han kunde göra så men när han mådde som sämst så klarade han inte att ta genomtänkt beslut. Det var inget han kunde rå för eftersom han inte kände de vanliga känslorna (det andra hade tagit över) 

 

Jag tror att den som flyttar får räkna med fördomar från sina barn, och ingen bra förälder vill medvetet ta på sig det ansvaret. Barn kommer inte alls förstå (de kanske säger att de förstår för att vara till lags)

 

Det är en sak att ta hand om sig själv och unna sig det man själv behöver ... men man måste ställa det i relation till vad man offrar också. Man kommer få dåligt samvete och får alltid leva med att den som lämnar alltid själv är anledningen till samvetet och lidandet hos barnen. Som föräldrar så tror jag alla föräldrar instämmer att man själv tar ett lidande före sina barn och vill skona dem

 

När man blir förälder innebär det att man tar det ansvaret som följer med föräldraskapet och inte tvärtom. Det är inte ansvar som förälder att flytta så många mil från sina barn, där man missar deras vardag osv. Sen om barnen längtar är det ju inte bara att åka dit och umgås en stund. Jag förstår helt enkelt inte hur man kan vända o vrida på det så att det överhuvudtaget blir lite okej. Tillfälligt borta visst, men då mkt tillfälligt som tex borta 2 veckor.

 

När man blir förälder får man lägga egot åt sidan. Sedan kan man ta fram det igen när barnen är vuxna.