Inte fått något svar än, vilket jag förstår pga påhopp.
Det här inte helt lätt. Klart man kan älska och vara kär i någon trots den inte är ens preferens.
När jag var 15 och totalt oerfaren var jag säker på att jag var lesbisk. Kommer ifrån en liten skicka där alla kände alla så ingen såg åt mitt håll. Så när jag flyttade och började i en större skola på gymnasiet blev jag desperat och ville bara ha någon!
Såg alla andra stå och hånglar och ville också. Blev lite förtjust i en tjej i klassen men insåg att det aldrig skulle gå. Jag är väldigt blyg av mig.
Så när jag träffade min första pojkvän blev jag så lycklig. Behövde ingenting annat, han var verkligen ingen typisk kille heller.
Åren gick och när jag vart singel var jag med en tjejkompis och ville ha mer men vi blev störda och hon var bara full och kåt . Vågade ju inte vara för på. Vi hånglade lite ibland, men hon ville inte mer. Sedan har jag älskat bekräftelsen av män, mer än att faktiskt tända på dem, inser att jag tände på min roll i situationen, att kunna förföra och äntligen vara någon haha, efter att varit den där osynliga lilla tjejen nästan hela tonåren.
Aja, var ju bi så tänkte att kön inte hade betydelse utan människan. Träffade en schysst kille, efter massa asaholes så var det skönt med någon fin och snäll. Skaffade barn och blev sambos. Men sedan föll allt tillbaks. Träffade några tjejer som fick mig att minnas. Pratade om detta med honom men respekterade hans vilja att ha mig för sig själv.
Så jag började käka antidepp för att jag kanske bara var förvirrad? Jag är ju bi liksom, inte mer.
Sedan blev jag väldigt kär in en på jobbet, sådär att hjärtat hoppade till när jag såg henne komma in i rummet första gången. Vi umgicks på jobbet hela tiden då.
Då insåg vi båda att det inte gick längre. Ville inte svika min fina sambo som jag älskade för han var far till mitt barn och fanns där som en god vän. Men det är inte så bra.
Jag var skiträdd! Ville redan året innan, men tack vare att jag blev förälskad och han märkte det tog vi steget!
Sedan har det inte varit lätt att hitta någon tjej ändå. Inte alls lätt. Men träffade min gamle vän som inte ser sig som man men har en "mans kropp" , är bi precis som jag, och poly! Så med den människan känns det ändå så bra, för vi är likasinnade. Kan vara med tjejer om jag vill nu så behöver inte våndas.
Skulle jag bli kär är det inte hela världen.
Men drömmer såklart att träffa en tjej själv, på riktigt någon gång. Nu är barnen små, men håller alla dörrar öppna.
Jag är fortfarande ung så vägrar begränsa mig sådär igen, mådde verkligen skit så nu känns allt så mycket lättare bara att veta att jag FÅR!
Men problemet är bara HUR?!
Folk säger jag ser bra ut, men tjejer vill inte mer än hånglar med mig...
Så har inte ens lyckats som singel, är väl för osäker. Önskar någon kunde hjälpa mig.