Funderar på att lämna - fler?!

På något vis önskar jag ju ändå att han ska höra av sig under dagen.. och att han ska prata med mig och säga att vi inte alls ska gå igenom det här. Är det normalt med den ångesten när det ändå var jag som tog beslutet?

Vi kommer inte träffas idag. Han åker innan vi kliver upp på morgonen och jag jobbar kväll så när han kommer hem är jag på jobbet. Vet inte hur jag känner inför det, att inte få träffa honom och inte prata med honom när det är såhär.

Han är ju min stora kärlek. Jag har varit kär i honom mer än halva mitt liv, aldrig haft någon annan än honom. Han har verkligen varit mitt allt. En sån kärlek där det gjort ont i mig av saknad bara han varit på jobbet. Vet inte hur det kunde bli såhär.

Just nu är jag bara i chock. Han verkade totalt iskall och sa bara att det är okey, att han klarar sig. Han grät kanske 20 minuter efter vårt samtal och efter det sa han inte ett ord till mig. Gick och la sig och har nu somnat som om ingenting hade hänt.

Själv har jag gråtit helt hysteriskt, gick in och la mig men gick ut igen, kändes som att jag inte fick luft mellan alla tårar. Han somnade trots att han hörde att jag satt och grät.

Jag vet inte vad som händer.. jag ville ju det här, ville ju att han skulle hålla med mig. Nu känns det bara som att jag får panik över hur lättsamt han hanterar det. Inte så att det hade känts bättre om han bönat och bett mig att stanna.. men nu känns det ju som att han inte bryr sig alls, som att våra drygt 11år tillsammans inte betyder ett skvatt för honom?

Här har det väl inte hänt så mkt. Vi har varit på en sedan länge planerad semester och det gick väl över förväntan, vilket iofs kan ha att göra med att jag hade väldigt låga förväntningar. Men väl hemma igen så rullar allt på precis som vanligt och jag blir mer och mer säker på att vi inte har någon framtid ihop som familj. Det är ändå väldigt svårt att ta steget. Så mkt praktiskt som måste lösas och bara tanken på att bara träffa barnen varannan vecka gör ju att jag funderar på om jag ändå inte bara kan bita ihop. Men jag vet ju också att jag troligtvis skulle bli riktigt bitter tillslut, och det mår ju varken jag eller barnen bra av.

Här har det väl inte hänt så mkt. Vi har varit på en sedan länge planerad semester och det gick väl över förväntan, vilket iofs kan ha att göra med att jag hade väldigt låga förväntningar. Men väl hemma igen så rullar allt på precis som vanligt och jag blir mer och mer säker på att vi inte har någon framtid ihop som familj. Det är ändå väldigt svårt att ta steget. Så mkt praktiskt som måste lösas och bara tanken på att bara träffa barnen varannan vecka gör ju att jag funderar på om jag ändå inte bara kan bita ihop. Men jag vet ju också att jag troligtvis skulle bli riktigt bitter tillslut, och det mår ju varken jag eller barnen bra av.

Någon mer som går i tankarna att lämna ett utåt sett bra förhållande, där det egentligen inte finns några problem, och som vill följas åt och stötta varandra?

Jag och maken har varit tillsammans i snart 12 år, gifta i 9 år. Det gick väldigt fort i början och vi hann väl egentligen inte lära känna varandra ordentligt innan vi både flyttat ihop och väntade första barnet. Och sen rullade det bara på med förlovning, giftemål och barn nr två. Och ju större och självständiga barnen blir, ju mer märker jag av att vi inte alls passar ihop.
På ett sätt älskar jag väl honom fortfarande men mer som en nära vän eller dyl, inte som partner. Vi prioriterar helt olika. Jag vill gärna ha ordning och reda hemma och går och småplockar mest hela tiden medan han helst lägger sig på soffan efter middagen och stannar där tills det är dags att lägga barnen. På helgerna vill jag hitta på grejer, träffa vänner, åka till badhuset eller bara gå ut och gå med barnen. Även då väljer han helst soffan. Han planerar aldrig nånting (om det inte gäller hans fritidsintresse som han utövar periodvis), allt det ligger på mig. Han är för det mesta en bra papa, även om jag kan tycka att han har lite för kort stubin ibland. Händer det något i skolan tex så ställer han upp till 110% för barnen. Han daltar lite för mkt med barnen, men om jag tar en "fight" med barnen då ska han helt plötsligt lägga sig i.
Vi bråkar inte, har väl hänt en gång under alla år att vi på riktigt höjt rösten. Småtjafs och lite korta i tonen har ju naturligtvis hänt.
Har tagit upp det som jag ser som problem flera gånger men det fortsätter i samma spår. Nu har det gått så långt att jag det senaste året på fullt allvar funderar på att lämna. Men det där att ta steget... I första hand tänker jag på barnen. Både att dom ska behöva leva med skillda föräldrar och att jag ska missa halva tiden med dom. Min man tycker nog fortfarande att vi har det bra och om jag väljer att lämna honom så kommer han nog inte gå mig till mötes för att underlätta nånting utan det kommer bli jag som får flytta även om han tjänar mer och mkt lättare skulle kunna ha råd med en dyrare lght. Den vi har nu skulle jag har råd att behålla även om det blir tajt, den är prisvärd i området vi bor i och det skulle dröja många år innan jag kan få en motsvarande igen.

Vet varken ut eller in...