Ni som är föräldralediga mer än ett år

Ja precis, eftersom han inte har rätt till norsk föräldrapenning så får jag överta den. I Sverige tror jag det är 480 dagar mor och far har tillsammans. Eftersom jag nu tar 49 veckor så räknar försäkringskassan tillsammans med nav bort det från 480 dagar och han får resten. Han får dock alla lägstadagar kvar och knappt några kvar med bättre ersättning. Men det sjuka är att skulle jag ta 80% i 59 veckor skulle han inte få några dagar alls förutom några med lägsta ersättning eftersom försäkringskassan då räknar bort 59 veckor istället för 49, de tar alltså ingen hänsyn till ersättningen man erhåller utan endast dagar så det är totalt värdelöst för oss att ta 59 veckor. Väldigt väldigt krångligt detta.

100% inkomstbortfall hela första året. Vi levde på makens lön och jag tog inte ut föräldrapenning alls eftersom man har rätt att vara ledig ändå i ett år med bibehållen SGI. Därefter tog jag ut fem dagar i veckan från ettårsdagen i januari till förskolestart i augusti. Om jag inte velat skydda min SGI så hade jag haft rätt att vara hemma i 1,5 år utan att ta ut en enda föräldradag men det kändes osäkert. Sedan jag började jobba har jag jobbat 60%, sedan 70 och nu 80% och har fyllt upp med föräldrapenning. Inkomstbortfallet har netto varit 5000-8500 nu när jag jobbar deltid.

Sedan ska det sägas också att även i Sverige måste många planera uttaget av föräldrapenning/föräldraledighet utifrån att det på många orter är mycket svårt att få plats någon annan månad än i augusti på någon av de förskolor man önskat och barnet måste vara minst ett år gammalt när det börjar förskola.

Vi är hemma ca 1,5 år med sonen. Har råd eftersom vi inte behöver ha mer än drygt en lön för att klara oss. Mer pengar än så är lyx för oss.

Jag var hemma i 20 månader med min första son och planerar att vara hemma lika länge med min andre pojk.

Jag är lärare och har på så vis tjänat ihop det första sommarlovet eftersom jag arbetat ett helt läsår som gravid. Dessutom snålar jag med dagarna under första året men jag kommer i snitt ta ut ca 4 dagar in veckan och det innebär att jag förlorar ca 50% av min inkomst.

Systemet i Norge verkar både bra och dåligt men det Borde gå att vara hemma längre om man vill, för många iallafall. Precis som vi i Sverige måste dra ner våra utgifter under föräldraledigheten och leva som mest på 80% av lönen så borde man ju kunna göra det i Norge, bara att man lägger undan pengarna själv. Har man möjlighet att leva ännu billigare kan man vara hemma ännu längre. Det låter ju surt att man måste acceptera en plats på försokola från hösten men man kan ju välja att ta en plats, betala för de ett par måonader när man ändå har barnet hemma. Det hänger ju såklart på om man har råd med det, vad kostar en plats i månaden?

Självklart klarar inte alla av att dryga ut föräldraledigheten såhär, jag är väl medveten om att människors ekonomiska situation ser väldigt olika ut. Det påverkar givetvis mycket också om man är ensamstående.

Jag var hemma i 16 månader. Drog ut på dagarn så jag tog ca 4-5 dar i veckan och hade en inkomst på ca 8000-9000kr netto i månaden. Vi klara oss för vi var vana att leva fattigt som student. Var unga föräldrar utan stora utgifter.

VI gick ner ca 125% i lön första året (jag= ingen lön, mannen snittade 75% arbete).

Klart att det inte går utan att ha en buffert , vi skippade kök och badrumsrenovering + att man snålar som tusan...

ha, ha, ha.... inser hur dumt det blev med 125%, 125% av 200% lön i vanliga fall (2 heltidslöner) = ca 62,5 % av hela hushållets inkomster (100% av min lön + 25% av mannens lön borta).

ursäkta att matten blev knasig

Många gör så att de tar 100% lön i 49 v och resten obetalt. Då får man ut mer, men tar en risk med motsvarigheten till SGI. Dock inte lika stor risk som i Sverige.

Här får man börja på förskola tidigare än ett år, så att de som är födda i november ska kunna börja till hösten. Om man väljer att avstå kommunal barnomsorg får man ?kontantstötte? på 7500kr skattefritt i månaden. Jag hade tänkt att ta den, och leva på en lön, men blev varnad av kollegor att det ser väldigt bra ut på papperet, men det kan bli problem när man gör så. Bästa är att sålla sig i ledet och hoppa på ekorrhjulet när hon är ett år.

Vad mycket fokus det är på hur mkt man förlorar i Sverige. Jag bor i UK och var föräldraledig ett år med totalt ca 50000 i inkomst på hela året. Min man var sedan fl ett år utan inkomst. Vi har aldrig räknat på vad vi förlorade.

Jag bryr mig inte heller om vad vi förlorar, vi har inte räknat så.

Utan vi utgick från hur länge vi vill att någon är hemma och sen såg vi till att få förutsättningar att lösa det.

Jag tog fulla dagar (7/vecka) i två månader. Sen har jag inte tagit några alls förrän nu i samband med ettårsdagen.

Att leva i stort sett på en lön har för oss varit enklare än vi trodde och lite av en ögonöppnare. Vi kommer absolut att fortsätta ha bättre budget-koll även sen är vi båda jobbar igen!

Nja, nu bor ju faktiskt frågeställaren i Norge (kanske undrar pga att det är dyrare att leva där) och TS efterfrågade just hur mycket inkomstbortfall man haft. Vi har i vår familj annars inte heller räknat på det utan bara på huruvida vi skulle kunna leva första året på endast makens lön för att kunna spara all föräldrapenning till efter ettårsdagen.

Tack för era inspel, det är viktigt för mig att veta hur många som tänker som er också. Vi diskuterade just detta jag och min man, vad gör egentligen folk i andra länder? I Norge verkar folk generellt mer inställda på att ett år räcker, i Sverige verkar de flesta vilja vara hemma mer och är mer villiga att ?offra? inkomst.

Är så kluven mellan hur vi ska göra. Vi skulle kunna vara hemma i totalt två år, rent ekonomiskt skulle vi kunna lösa det. Samtidigt får vi mycket ledig tid tillsammans med den kalkylen jag gjort nu (dagis vid 13 månader). Så nallar vi inte för mkt från sparkontot, något som gör att vi kan ta obetald semester senare om vi vill.

Vi (jag) tog inte ut några dagar alls de första 10 månaderna utan vi bodde kvar i vår lilla lägenhet där vi klarade oss på en lön. Totalt var vi hemma i 21 månader innan killarna (tvillingar) började på förskolan.

På vilket sätt kan det bli problem? I mina ögon låter det fantastiskt och jag hade hoppat på det erbjudandet direkt. Kolla upp vad dina kollegor pratar om och sedan bestäm dig sedan. Barnen är bara små en gång...

Jag var förbi den tilltänkta förskolan idag och pratade med personalen.

Har nog landat i att jag gör som jag tänkt, förskola i augusti, med möjlighet att skjuta upp det till december. Dock utan bidraget på 7500kr då, eftersom jag då har en plats från augusti som jag själv valt att inte utnyttja. 

Då är hon ändå 15 månader. Jag tycker att det är viktigt att hon kan gå när hon börjar i förskolan. Sen blir jag inte klok på allt jag läser om barn har det bäst i förskola eller hemma. Alla "experter" säger ju olika! Sen är ju ingenting skrivet i sten heller, jag har ju rätt att vara hemma tills hon är 24 månader.
Det är ju lätt att vara rationell nu innan hon är född... 

Sen kollade jag upp hur det blir med motsvarigheten till SGI när jag är ledig utan lön. Den är tyvärr väldigt dålig, men där har jag inget val känner jag. Får bara satsa på att jag inte blir allvarligt sjuk under de månaderna. (Måste kunna jobba 4 veckor på heltid när jag är tillbaka för att få full SGI igen, oavsett om jag är borta i två månader eller ett år.)

Hej ts!

Nu ställer du ju frågan direkt till dem som varit hemma mer än ett år så det är de som svarar. När man läser social media så verkar det som att ?alla? stannar hemma så länge som möjligt och gärna flera år. Det stämmer dock inte riktigt med verkligheten. Kunde inte hitta det nu, men jag har för mig att jag läste statistik på att knappt hälften av ettåringarna är inskrivna på förskola, och annars är det väldigt vanligt mellan 1 och 1,5.

Vill och kan man stanna hemma länge så är det säkert värdefullt, men det finns många olika sätt som passar olika familjer. Vi valde ett annat sätt. Vi var hemma båda föräldrarna tillsammans de första tre månaderna för att vi tyckte att det var viktigt att hjälpas åt, ta hand om varandra och lära oss att bli föräldrar tillsammans. Jätteskönt att kunna dela nätter och ha mer avlastning. Sen jobbade vi båda deltid några månader, och var hemma båda igen över sommaren. Det gjorde vi för att kunna åka till andra förälderna hemland under en längre tid. Skolade in vid ett år exakt men tog istället ut viss ledighet så att barnet kunde gå halvtid. Lite ledighet har vi sparat så att vi kan vara flexibla beroende på barnets behov, eller för att ta längre sommarlov med honom.

Jag vet att det är jättesvårt att tänka sig innan barnet är fött, men fundera i olika banor på vad som är bra för er.

Innan barnen kom så var vår plan att skola in dem när de var 18 månader, det kändes som en bra tid. Nu kom våra i november, vilket hade inneburit en inskolning i maj, sen sommarledigt och i princip en ny inskolning i augusti igen så då tog vi beslutet att de skulle börja i augusti vid en ålder av 21 månader.

Vad gäller vad som är bäst för barnet så är min fasta övertygelse att det är att vara hemma med sina föräldrar tills de är 1,5-2 år gamla.

Ja, exakt! Väldigt bra svar! Min man sa samma som du igår, att de som svarar i tråden ofta är de som varit hemma längre. Det tror jag att han och du har helt rätt i.
Med den lösningen vi valt nu så kommer vi att vara hemma mycket tillsammans, både de första åren, men även senare. Då kommer vi att kunna ta extra ledigt för att hälsa på min familj i Sverige. De fem veckorna med semester går så fort när man har långt att åka till släkten. Man kan ju inte åka dit över helgen precis.

Tack för ditt svar, nu känner jag ännu mer att jag landat ett beslut.