Bonusbarn efter förlossning?

Har inte följt tråden sen sist. Jag rörde upp en del känslor hos vissa men har ingen aning om vart det har landat. Jag har inte tänkt att fortsätta följa heller men har tänkt en del på Linux... som, jag vet inte, blev kränkt av att jag utgick ifrån att han var lesbisk, eller om det var en av hans mansvänner som kände sig kränkt i hans ställe, jag minns inte. 
Linux, hur fint det än är att du tog dig an ditt bonusbarn den där stunden när du hellre hade velat vara med ditt nyfödda barn. Du ser inte skillnaden. Din fru bad dig att lämna hennes barn hos barnets andra förälder. DU envisades med att inte lyssna på henne. Eller är jag orättvis när jag säger att du envisades, vad vet jag, men du fick ett val ifrån din fru. Till skillnad från ts som önskade något annat men inte blev lyssnad på. Så fick du ett val.
Sen förstår jag inte varför det skulle vara bättre för barnet att tvingas vara med dig, styvpappan, i stället för med sin egen pappa, i ett sådant tillfälle, med så mycket förändringar. Jag kan inte se att barnet mådde bättre av att tvingas vara med dig, du som inte ens ville vara med barnet och gick miste om ditt livs tillfälle att vara med ditt nyfödda barn, framför att vara med sin egen pappa. Men det kan ju vara andra omständigheter som visar saker i bättre dager men inte så som du beskriver det.
Jag är fortfarande förundrad att Linux. eller om det var någon annan man, tog illa vid sig av att jag utgick ifrån att Linux var lesbisk, när Linux valde att jämföra sig med ts som ska föda barn. Det är hårt att tala öppet om gravidavund, jag tror i och för sig inte att det är detta som Linux lider av men helt klar lider han av total oförståelse av vad det innebär; han kan helt enkelt inte jämföra sig med ts som väntar barn med en man som har barn sen tidigare: Linux är en man som har fått barn med en kvinna som hade barn sen tidigare. Man kan förledas att tro att de genomgår samma men i själva verket går de igenom helt olika.
Ta er gärna tid att fundera över skillnaden! Jag kan förstå om man vid en första anblick missförstår skillnaden!

Hur hade du gjort om ni hade haft ett till gemensamt barn? Hade du lämnat bort det då eller? Är så trött på kvinnor som blir ihop med män som har barn och sen inte vill acceptera de gamla barnen i alla lägen! Jag har egen erfarenhet både att min pappa valde sin nya kärring och pappan till min ena son. Det ger skador för hela livet!

Berätta gärna mer om din pappa som valde den där käringen! Självklart förväntar du dig att få sympatier av några få korta meningar! Du och din pappa! Du och din son !
Sen då! Hur var det i samhället när din pappa och mamma skiljde er? Den där käringen, vad gjorde hon egentligen? Och vad avstod din mamma och pappa ifrån att göra? Självklart är det lättare att tycka illa om den "där kärringen" än att se vad din mamma och pappa gjorde, respektive inte gjorde.
"Hur hade du gjort om det var ert gemensamma barn". Ja du, vet du, den insikten drabbar de flesta, förr eller senare, vi får barn, vi får ett barn till, vi löser det "problemet". Men det här med att få barn för första gången är alltid något helt annat. Hoppas att du också får uppleva det. Jag önskar med hela mitt hjärta att du får uppleva hur det är att få barn för första gången! Och att du till dess har valt att lösa upp dina knutar kring att din ena förälder "valde bort dig" (vilket hen säkert inte alls menade att göra). Prata med någon. Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom. 

Eller så kan man göra som mitt ex, vars nya barn föddes när vårt gemensamma barn var hos mig på min vecka. Han lämnade bort vårt barn ytterligare en vecka till när det var dags att åka dit. Barnet fick träffa nya syskonet någon timme bara innan det var dags att åka vidare till sina farföräldrar. Barnet är så pass stort att det funderade på om pappa verkligen tyckte om det i och med att det inte fick komma hem. Pappa kontrade med att farföräldrarna hade längtat jättemycket barnet (men det hade inte pappa verkar det som). Så jäkla glad att jag valde att lämna den mannen, och så jäkla glad att det är jag som slipper få barn med honom igen. Han blev en riktig mansbebis när vi fick barn.

Jag förstår dig helt och hållet. Jag fick mitt första barn i våras och min sambo har två barn sedan innan. Jag hade sagt till att jag ville ha ett par dagar själva och bara landa efter förlossningen som jag var livrädd för.

Jag blev förlöst med akut snitt och vi fick vara kvar på BB i fyra dagar eftersom bebisen inte gick upp i vikt. Min sambo tyckte att det var en tillräcklig första tid ihop så när vi kom hem var bonusbarnen där.

Jag säger bara Dont fucking do it! Det var den jobbigaste perioden jag varit med om. Jag ångrar så mycket att jag inte stod på mig och krävde ensamtid. Som en psykolog sa till mig: Du blir mamma för första gången EN gång. Bonusbarnet känner sig inte bortstött av att inte få vara hos sin pappa EN gång.

Min sambo var livrädd för att hans barn skulle känna sig utanför och första veckan hemma var han i stort sätt endast med dem. Jag tog allt ansvar för bebis trots att jag var nysnittad, hade ett trauma bakom mig från förlossningen och hade väldigt dåliga värden. Det har gjort att jag känt mig väldigt besviken väldigt länge.

Det pratas om att barnen alltid ska komma i första hand men enligt en psykolog och en socionom med inriktning på barn så finns det undantag. En förlossning är ett av dem.

Man behöver landa, man behöver lära känna sin bebis och man behöver få vara ?ego? i några dagar. Det är ingen som tar skada av det. Min sambos barn hade absolut inte mått dåligt av några dagar hos sin farmor och farfar som de älskar. Jag däremot mådde dåligt av att komma direkt från BB där personalen hjälpt till med allt till ett vardagskaos med två barn som skrek, bråkade och slogs, mat som skulle lagas, tvätt, och en ny liten bebis som skulle tas om hand.

Jag tycker att du ska kräva att han åtminstone försöker skapa lite space till er. Ni kommer att behöva det. Att få bebis är magiskt men man är så trött och behöver en egen sfär.

Jag förstår inte grejen med att folk här på fl alltid ska dra upp egna historier om sin barndom hur illa behandlade de blivit, och därmed ger råd efter det. Fattar det bara inte. Upplever sin barndom genom trådarna här och tror det är deras föräldrar man skrivit om. Ha lite perspektiv snälla!

Ja du kärringen bestämde allt över pappa jag fick aldrig följa med semestrar osv. Idag har jag och min far väldigt dålig kontakt eftersom jag fortfarande inte är välkommen där utan bara deras gemensamma barn.

Jag har två underbara barn och ett tredje på väg så barn för första gången har jag redan fått. Och direkt efter förlossningen med det andra så längtade jag efter min andra son så han fick komma och bo med oss på patienthotellet.

Och jag vill inte ha några sympatier av någon jag har förlåtit och gått vidare och är lycklig. Men min äldsta son mår tyvärr inte alltid bra när han tänker på att hans far valde den nya tjejen och deras barn framför honom.

Så gulligt av dig att försöka släta över en bitch och en rövslickares handlingar med den löjliga brasklappen "vilken hen säkert inte alls menade att göra". 
Samtidigt som du sparkar hårt på skribenten med att ta föregivet att "han förväntar sig att få sympatier". 

Jag hoppas innerligt att det tar slut mellan dig och din sambo (make).
Och att du får uppleva att se ditt biologiska barn bli bortvald från den nya familjen din (ex-sambo)skaffat och tofflar för den nya så hårt och slickar hennes röv så du får ta hand om ett barn som känner sig hatad av sin pappa.
Den nya kvinna skall då kräkas ut dig på lunchen i stället och du kan vackert lära dig att var ensamstånde förälder med en ex-sambo som väljer att ignorera ert gemensamma barn till förmån för den nya barnet och hans nya kvinna i livet.

Verkligen. Den här personen är så otrevlig och bitchig att det är svårbegripligt att hon är i en relation. Såvida inte hon fantiserar ihop det, vilket man tydligen kan göra med en lycklig barndom också...

Den är också oerhört korkad. Man kan bearbeta sånt som hänt i barndomen men man kan inte skriva om historian.