Hur mycket sanning tål en begravning?
Ja, hur mycket sanning tål en begravning? I perioder får jag anledning att fundera över detta, som hur många av oss barn, eller förtryckta makar, som tagit bladet från munnen i en begravning. Att för första gången tar sig ton utan att vrålen, det utstuderade hånet eller slaget kommer vinande.
Jag har en far som vi hela uppväxten, av rädsla och egen skam för insyn, upprätthöll fasaden för. En barndom till bredden fylld av våld, hån och råa kränkningar. Efter ett par decennier utan kontakt i vuxen ålder har han vid en ny chans, jag sträckte ut en hand, gett otvivelaktiga prov på att han är exakt densamme. Grandios, kränker, hånfull, djupt egocentrisk och målar om historien (utan att ens bli konfronterad med den!). Det som både gör mig heligt förbannad och väldigt ledsen är hans självförhärligande lögner där han är ett offer, min döda mor som till slut lämnade honom är en oekonomisk sköka som inte ens kunde steka ägg rätt med mera, med mera. Så bitter och hånfull, trots ny sambo sedan tjugo år. Gubben är nu över 70. Vi barn har förstås inte gjort något bra heller. Vi har goda karriärer inom arbete med människor och har studerat långt mer än våra föräldrar. Nej, det är för att vi enligt hans dom inte gjort oss fria från vårt "sociala arv" att hjälpa andra, för att "ni är alkoholistbarn". "När ska du bli frisk, hur länge ska du hålla på och hjälpa.." etc Klyschorna haglar. Han känner oss ju inte ens, utan kontrar med detta när han frågat vad jag jobbar med. Behöver jag säga att han är en av AA:s "världsmästare" som innanför hemmets väggar fortsatte få galna utbrott när han slutat dricka.
Det är en fullständigt vidrig bild han under de senaste tjugo åren målat upp av oss andra till sitt försvar "på byn", fast han inte behövt, vi har varit tysta i alla år och är spridda för vinden i olika länder. Jag tror inte jag skulle våga, men jag vill ta den bilden ifrån honom, som i en dansk jävla dogmafilm!
Har du erfarenhet av en begravning där en efterlevande visar sig vara en överlevare när hen lägger korten på bordet och ändrar den dödes eftermäle, kanske som en form för egen upprättelse? Eller har du kanske haft liknande tankar som jag? Berätta!