Hitlers fru hade borderline

Han älskar mig och är lycklig med mig vad du än säger. Jag gillar inte alls att tänka i de banorna. Självsabotage kallar min psykiatriker det när jag gör så. 

Vill han vara med dig och ni är lyckliga, är ju allt gott och väl.

Då behöver du inte bry dig om vad andra tycker.

Frågan är om du skulle låta honom gå om han ville? Om hans känslor förändrades eller det blev för mycket för honom.

Alltså om du skulle låta honom gå utan alltför mycket drama, självmordshot eller värre.

Uppbrott kan vara uppslitande för alla, men det finns en gräns för hur man får bete sig.

Jag känner mig 110% säker på att han inte skulle lämna mig. Om det tar slut mellan oss är det för att JAG saboterat vår relation och stöter bort honom. Självmordshot kör jag givetvis inte med oavsett, det är en fruktansvärt elak grej att göra och jag verkligen hatar när syrran gör så mot mig. Det blir liksom så långt man kan gå och det trumfar allt. Man måste göra som personen säger, får inte bli arg, måste förlåta precis vad som helst. Gör man inte det och personen sedan skär sig eller gör ett s-försök så hamnar det på mig, inte på självmordshotaren. Den är konstigt nog alltid skuldfri oavsett... Så...nej. Jag kan vara toxisk på många sätt, manipulera och annat...men det och otrohet är för mycket för mig.

Skulle jag ta livet av mig hade jag väntat från det som var jobbigt, låtsats må bra flera månader och sedan gjort det. Inget självmordsbrev eller inget där jag vill skuldbelägga någon... det skall se helt spontant ut.

Ser inget svar på om du skulle låta honom gå utan drama?

Då är det lugnt, ni kan skapa drama av ingenting tillsammans.

Det är inte vettigt att ha ett förhållande om man har borderline det leder alltid till att partnern blir psykiskt misshandlad. Det bästa för dig är säkert att honom kvar med det är inte det bästa för honom. De med borderline bryter sakta ner sin omgivning. Jag tror dig när du säger att du är 110% säker på att han inte kommer lämna det är skitsvårt att lämna någon med borderline jag har själv varit i den situationen och det är bland det tuffaste jag har gjort. En vanlig människa inser antigen problemet direkt och lägger benen på ryggen eller så fastnar man. 

Jag vet inte hur jag skulle reagera ärligt talat. Det kan i så fall bli lite olika alternativ. Det här gör lite ont att tänka på, men ok: Jag hade kunnat ställa till drama genom att säga helt horribla grejer om honom för att såra. Jag hade kunnat låtsas som ingenting och sagt ok då och låtsats helt obrydd. Jag hade kunnat börja med att anklaga mig själv och räkna upp vad det är för fel med mig och vart väldigt förstående och självhatisk. Jag hade kunnat gråta, verkligen fulgråta och lägga mig på golvet och skrika och sparka. 

Men jag känner mig trygg med att han älskar mig väldigt mycket, eller nu så trygg någon med EIPS kan känna sig på en sån sak, det kan svaja lite men ja. Jag känner så. Jag behöver inte tänka på sådana saker, det är bara att självsabotera/självplåga att hålla på med såna saker att tänka ut horribla mardrömsscenarior och hur man hade agerat i situationen.

Han älskar mig, jag älskar honom och jag är komplett trygg med honom. Jag tar honom inte för given givetvis, men jag hade kunnat ta honom för given och han hade älskat mig ändå.  

Inget av det där låter sunt. Särskilt inte det sista. Hoppas innerligen att han orkar lämna en vacker dag.

Här var man elak ser jag. Tror du inte jag brottats med precis de tankarna själv? Men jag är en bra fästmö och kommer bli en bra fru. Han älskar mig, jag älskar honom. 

 

Hoppas jag också. Nu är sambon en vuxen människa och får ta eget ansvar jag är mer orolig för att ts ska bli gravid. Stackars barn i så fall