Vuxna barn som gör slut med förälder
Finns der fler föräldrar som blivit lämnade av sina vuxna barn och står helt ensam i förtvivlan??
Finns der fler föräldrar som blivit lämnade av sina vuxna barn och står helt ensam i förtvivlan??
Det är nog bra om du beskriver vad som ligger bakom det hela. Inte minst för att det skrivits ett antal nya trådar den senaste tiden på samma ämne, och där TS själv inte alls har kunnat ta till sig de svar hen fått.
Precis som Tukt skriver så är det nog bra att få veta lite mer om man ska kunna ge råd. Jag är ett vuxet barn som har lämnat min mamma och kan alltså erbjuda det perspektivet om du vill bolla tankar med någon. Att säga upp kontakten med en förälder är nog inget som någon gör lättvindigt.
Jag sks försöka fatta mig kort. Jag drabbades av utmattningsyndrom för ert par år sedan, i den omfattning att jag inte klarade av min egen vardag fullt ut. Ett av barnen bodde hemma, de hjälpte mig med det jag inte klarade av. Men tyckte samtidigt att jag betedde mig underligt, vilket jag också tyckte. Vid ett par tillfällen när jag var ute och gick så hittade jag inre hem. Samt kom hem med en tom kasse från affären . Dottern började åka och handla snäll som hon var. Jag ändrade personlighet, och var mig inte lik. Barnen blev irreter på mig att inte allt var som det brukade, och kunde ibland säga elaka saker till mig, som tog ner mig ändå mer. kände att ena dottern började ta avstånd mer och mer. Efter 3 år så gled hon mer och mer ifrån mig. Jag har ringt, smsat, försökt få ett svar på varför? Jag lider något fruktansvärt av ovissheten och känner mig övergiven. Själv känner jag att jag har gjort så gott jag kan men blir inte förstådd av någon av dem. Barnen gled också isär men hittade tillbaka igen för 2 månader sen, och nu börjar minst dottern göra likadant mot mig. Svarar inte alls.
Så länge det inte föreligger missbruk och/eller svår psykisk ohälsa har jag väldigt svårt för att se hur ett barn kan ta avstånd från en förälder.
Tror inte det är många fall där barnet känt sig älskat och respekterat under uppväxten som sedan slutar med att barnet på eget bevåg tar avstånd från en kärleksfull förälder.
Föräldrar som däremot inte klarat av sin roll som förälder och heller inte kan inse vad den missat och sedan stå för det har jag full förståelse för att man lämnar.
Jag sks försöka fatta mig kort. Jag drabbades av utmattningsyndrom för ert par år sedan, i den omfattning att jag inte klarade av min egen vardag fullt ut. Ett av barnen bodde hemma, de hjälpte mig med det jag inte klarade av. Men tyckte samtidigt att jag betedde mig underligt, vilket jag också tyckte. Vid ett par tillfällen när jag var ute och gick så hittade jag inre hem. Samt kom hem med en tom kasse från affären . Dottern började åka och handla snäll som hon var. Jag ändrade personlighet, och var mig inte lik. Barnen blev irreter på mig att inte allt var som det brukade, och kunde ibland säga elaka saker till mig, som tog ner mig ändå mer. kände att ena dottern började ta avstånd mer och mer. Efter 3 år så gled hon mer och mer ifrån mig. Jag har ringt, smsat, försökt få ett svar på varför? Jag lider något fruktansvärt av ovissheten och känner mig övergiven. Själv känner jag att jag har gjort så gott jag kan men blir inte förstådd av någon av dem. Barnen gled också isär men hittade tillbaka igen för 2 månader sen, och nu börjar minst dottern göra likadant mot mig. Svarar inte alls.
Jag sks försöka fatta mig kort. Jag drabbades av utmattningsyndrom för ert par år sedan, i den omfattning att jag inte klarade av min egen vardag fullt ut. Ett av barnen bodde hemma, de hjälpte mig med det jag inte klarade av. Men tyckte samtidigt att jag betedde mig underligt, vilket jag också tyckte. Vid ett par tillfällen när jag var ute och gick så hittade jag inre hem. Samt kom hem med en tom kasse från affären . Dottern började åka och handla snäll som hon var. Jag ändrade personlighet, och var mig inte lik. Barnen blev irreter på mig att inte allt var som det brukade, och kunde ibland säga elaka saker till mig, som tog ner mig ändå mer. kände att ena dottern började ta avstånd mer och mer. Efter 3 år så gled hon mer och mer ifrån mig. Jag har ringt, smsat, försökt få ett svar på varför? Jag lider något fruktansvärt av ovissheten och känner mig övergiven. Själv känner jag att jag har gjort så gott jag kan men blir inte förstådd av någon av dem. Barnen gled också isär men hittade tillbaka igen för 2 månader sen, och nu börjar minst dottern göra likadant mot mig. Svarar inte alls.
Ledsen för din skull, och för deras, dina barns.
Det kan vara så att det är dina barn nu som inte mår bra och behöver därför distans till dig.
I många familjer så finns där en ärftlighetsrisk, socialrisk att är där en som mår dåligt så kan nästa också göra det, att man har en viss typ av hjärna, med styrkor och svagheter. Jag kommer själv från en sån familj. Givet har jag också haft partners med en viss sårbarhet. Blir lätt så. Jag sa upp kontakten med min ena förälder i vad jag minns det som nog ett halvår eller lite mer.
Som andra så fint beskrivet här så möt dem, säg bara du älskar dem oavsett, du vill finns där som stöd för dem nu, när du själv är frisk nu, att de kan komma till dig med vad som helst. Att du vill verka för en god relation med dem, ta det steg för steg. Man kan alltid skicka nåt fint SMS utan krav, de kommer när de är redo. Min förälder gav inte upp, men forcerade inte heller, men som jag minns det fortsatte denne förälder att skriva brev till mig.