Hur jag som änglamma vill bli bemött av min omgivning
Tack kära kära du för att du delar med dig av detta.
Jag inser precis som du skriver att detta är en gemensam nämnare för oss i sorg, kanske i synnerhet för oss i sorgen efter ett förlorat barn och det är för mig helt obegripligt hur människor ska behöva tvingas genomleva dessa svek ifrån sin omgivning. Det krävs så oerhört lite. Endast ett litet ord. En liten tanke. Då och då. Som visar att man bryr sig om och att man inte glömt.
Jag tvingades omvärdera alla mina relationer. Mitt i den fruktansvärda sorgen och saknaden tvingades jag också leva med alla dessa svek från omgivningen. Det största sveket från min egen mor som aldrig någonsin frågade hur jag mådde, aldrig någonsin undrade om det fanns någonting hon kunde göra för mig eller min familj. Hon hörde inte av sig på ettårsdagen från min dotters död och när jag frågade henne hur hon kunde glömma mig så sa hon att hon inte ville ha en outtalad förväntan på sig att _gissa sig till_ när jag behövde hennes stöd. Bitterheten över hennes svek tar många gånger mer energi ifrån mig än sorgen efter min dotter. Sorgen är kärleken som blev hemlös. Sorgen är kärleken. Bitterheten är bara bitterhet. Jag vill inte ha den men vet inte hur jag ska bli fri den. Jag kan någonstans förlåta henne för att hon inte förstår bättre, men jag lyckas inte glömma...
Marie-Anne, får jag fråga dig? Hur har du förhållt dig till sveken i din omgivning? Har du kunnat släppa bitterheten med tiden?
Varma kramar! 