Hur jag som änglamma vill bli bemött av min omgivning

Jag tycker att detta är viktiga saker att diskutera. Och jag tror att det handlar mer om rädsla inför döden än svek. Rädda människor måste svika, de kan inte annat.
Detta är mina tankar kring det tillstånd jag kallar "de osynligas land".

"Jag har flyttat till de osynligas land. Inte för att jag ville. Jag var tvungen. Jag kom dit den dag mitt barn dog. Då tystnade omgivningen. Många ville inte se mig. Ännu mindre höra mig tala om mitt döda barn. De tystnade när jag öppnade munnen. De tog omvägar för att undkomma mötet med mig. Som om jag var osynlig, eller ännu värre som om jag var farlig.
Och nu vet jag, när jag bara står med ena foten kvar i landet, att det var av rädsla. Jag visade dem att döda barn tillhörde verkligheten. Att det kan hända. Det som inte får hända. För att det är avskyvärt. Jag visade inte det för att jag ville. Jag kände skuld för att jag fick andra att må dåligt. Och livet förlorade helt sin lyster. Först förlora ett barn, sedan bli osynlig."

Men det fanns stadiga människor som stod som pelare i det vanmaktens vatten jag höll på att drunkna i. De som benämnde det som hänt och talade till mig. De som frågade och visade att jag fanns. Att mitt döda barn hade funnits. De som bar på mod och styrka. De som gjorde hela skillnaden och som fick livsgnistan att glimma till ibland. Och jag tror att dessa människor är änglar, hitskickade för att göra hela skillnaden. Mellan ont och gott och för att jorden ska ha en framtid. Jag ska försöka bli en sådan ängel. Som ger hopp och som ser den som för andra blivit osynlig.

Så rätt. Jag håller med om att det kanske är svenskt att visa "hänsyn", att få behålla sin "integritet" och sitt "revir". Men det skapar mycket ensamhet bland de som behöver samhörighet.
När jag tänker efter är det egentligen ganska otypiska, osvenska personer som visat tillräcklig hänsyn(slöshet?) för att bryta igenom min osynlighet. Människor som äger en del osvenska drag. En hel del civilkurage också. De är inte många. Men oerhört förgyllande och livsviktiga.
Jag minns när jag återvände till mitt arbete (3 mån efter Ellas död) och möttes av en 4 åring med sin mamma (jag är förskollärare):
-Vem sköt din bäbis? frågade hon rättframt. (i hennes värld, med 2 storebrorsor som leker cowboy och spiderman dör man bara om man blir skjuten) Det gav en naturlig öppning till ett samtal kring det som hänt vår familj.
Men Gud vad man hade behövt fler sådana!