Lite klagan...
Kommer jutst från Astrid Lindgren. Glad attd et inte är värre saker att hantera än en bruten arm. Fan så jobbigt att se sitt barn ha ont o va rädd.
Först ta bort gipset. För att slippa såga upp det (läskig maskin) bände de upp det med tänger. Tydligen klämdes han för armen blev helt blå vid handleden. Systrarna var lite för stressade för att bekanta sig först, och vistt är det läskigt när främmande människor bara kommer och gör saker utan att först hälsa o förklara.
Lagomt när tårarna lagt sig och han lugnat ner sig var det röntgen. Gör ju inte ont, men vet man inte vad det är, är det ju läskigt. Fick ta om bilderna eftersom han hela tiden rörde sig. 12 kilos muskler är inte lätt att hålla helt fast.
Så läkaren. Hon var helt klart bäst. Pratade, han visade sitt gips + sin arm och förklarade att det var ajaj.
Brottet har läkt fint, massa ny vävnad. Hon var ändå rädd att han kunde bryta om det om han ramlar, så han fick därför nytt gips, en skena bara på själva underarmen.
Så tillbaka till första avdelningen. Robin kollade på de gula väggarna och vände i dörren. Ajajajaj! Klart han kände igen sig. Som tur var (not!) fick vi samma lite halvgrova sköterska. Bara hålla fast med våld och sen va 2 som gipsade. 3 pers som tjuvhåller ungen...usch usch. Han skrek och grät och var helt röd och blöt när vi skulle gå.
Han somnade av utmattning på vägen hem. Ska också vila lite. Blir betydligt blödigare när det gäller ens barn.
Jag blev lite chockad att se hur pass sned armen var. De säger att den ska räta ut sig och att han inte får några men, men jag blev helt illamående. Som en svacka mitt på armen.
Nu mat o vila!
Iaf till en början. 
