Roliga händelser under förlossning del:7

Nu har jag smygläst ett tag och håller på att beta av de sex första trådarna. Underbar läsning! Här kommer mitt bidrag om när jag skulle föda mitt första barn (OBS lång):

På kvällen dagen före beräknad förlossning fick jag svaga och oregelbundna värkar som höll i hela natten. Skickade dock iväg mannen till jobbet på morgonen eftersom jag trodde det var falska värkar då de var så oregelbundna. Men vid lunchtid stod det klart att det var skarpt läge så jag började förbereda mig på att åka in till förlossningen. Min man skulle komma hem klockan fyra och jag räknade med att det skulle vara gott om tid. Men han kom inte klockan fyra och svarade inte på mobilen. Klockan halv fem ungefär så ringde det en sköterska från sjukhuset och berättade att han kommit in till dem med ambulans. Då hade han lyckats skada sig på jobbet, ett kullager exploderade och en stor bit flög in i lårbenet så det nästan gick av. Operation såklart.

Nåja, jag packade ner lite kläder till honom i en väska och så tog jag min egen väska och satte ut i bilen. Så ringde jag min mamma men inget svar. Nehej, då kör jag väl själv då. Sagt och gjort satte jag mig i bilen och körde de sex milen till sjukhuset. Jag hade mobilen med mig ifall det skulle bli ett krisläge och jag måste larma ambulans. Allt gick dock bra (förutom ett irriterande vägarbete där jag fick stå och vänta och hann få tre värkar) och jag kom in till akuten kl sex på kvällen. Slängde in mannens väska i hans akutrum, klappade honom på armen, ojade mig lite över hans röntgenplåtar och sa lycka till, nu går jag upp och föder. Då var det rejält pådrag i magen med tre minuter mellan värkarna så det var en lång promenad genom alla kulvertar och upp till förlossningen. Och gud vet vad jag hade packat i väskan som vägde bly. Massor med dricka och kex och annat mysigt som jag (vi!) skulle ha under förlossningen. Väskan blev aldrig öppnad.

Under tiden som min förlossning fortlöpte med en centimeter i timmen ungefär så höll sjukhusets avdelningar en intensiv telefonkontakt. Alla visste ju att patienten med lårbensoperationens fru just höll på att föda några våningar upp och min barnmorska och sköterskorna visste ju också. Så en gång i timmen fick vi rapporter från varandra, hur det gick och så. Värsta såpoperan.

Sen när jag skulle få ryggmärgsbedövning så drog det ut ordentligt på tiden eftersom narkosläkaren var upptagen med operation (gissa vems?). När jag äntligen fick bedövningen så kom krystvärkarna så den hade kunnat kvitta. Narkosläkaren sa att han skulle gå ner till min man igen och hälsa att jag var duktig. Men då ljuger du juhuhuhu hulkade jag. Krystade i fyrtiofem minuter och de sista tjugo var min man med, han låg i en säng bredvid, helt snurrig och illamående efter narkosen. När dottern kom ut så kräktes han. Klippa navelsträngen var inte att tänka på. Sen när jag blev sydd så passade sköterskan på att ge honom lite smärtlindring också, det hade de skrivit i journalen att han skulle få. Lite löpande band-principen.

Så ner på avdelning med honom och in på BB med mig och lillan. Nästa dag var det en sköterska som körde ner hans säng så han fick se henne men sen drog de in den servicen. Efter tre dagar åkte vi hem, allihop tillsammans. Jag bar babyskyddet som min mamma lämnat och mannen stapplade fram på sina kryckor. Sen när vi åkt ner med hissen gick jag och dottern ur hissen men han råkade bli kvar eftersom han var lite saktfärdig med sina kryckor och ont gjorde det förstås. Dörrarna gick igen och jag såg bara hur kryckorna viftade omkring därinne i ett desperat försök att öppna dörrarna. Han hade ju ingen koll på vilken knapp jag tryckt på så nästa gång hissen kom ner igen så var den tom. Efter några nya försök så kom han äntligen till rätt våning och vi kunde åka hem. Bilen stod där jag hade ställt den tre dagar tidigare…

Vi garvar rätt mycket åt händelsen eftersom den är så dråplig men jag kände mig länge (faktiskt fortfarande) väldigt snuvad på min förlossning. Ingen att dela några minnen med och inte en enda bild. Dessutom blev jag rejält lurad på den där första tiden när man bara skall ligga och titta på underverket och bli servad med allt. Istället var det jag som fick serva en invalid i ungefär en månad. Men sen var han sjukskriven två månader till då han var i hygglig form så då blev det lite lyxigt.

Fyra år senare var det dags igen och då var mannen med… Han både filmade och fotade och jag behövde inte ens köra själv!

Kul att ni uppskattade min historia! Behöver jag tillägga att det var fredagen den trettonde?

Värt att veta angående min andra förlossning är att på dagen för beräknad förlossning blev min pappa överkörd av sin egen traktor. Han opererades för massiva inre blödningar och elva revbensfrakturer och lite annat smått och gott. Läkarna gav inte mycket hopp och han hamnade i respirator. Jag följde efter ambulansen i bil eftersom jag räknade kallt med att det skulle bli en repris av den förra förlossningen. Dock gick jag fem dagar över tiden men sen låg jag åter på sjukhuset med en familjemedlem några våningar ner. När min man gick ner till intensivvårdsavdelningen på morgonen efter att vi fått barn och berättade för pappa (som var medvetslös) att han fått ett barnbarn till så öppnade han ena ögat. Det var det första livstecknet vi fick och sen har det gått sakta framåt. Han håller på att lära sig att gå igen men det är svårt eftersom han miste det mesta av synen i olyckan. Han har dock som mål att lära sig att gå innan barnbarnet . Nu har han bara två-tre månader på sig skulle jag tro, men han kämpar på fint!

Har jag lite otur med mina förlossningar eller? Tror inte att jag vågar bli gravid igen...

little mommy: Det är förunderligt vad människan klarar!

När man lämnat in bilen på den lokala bilverkstaden för någon större reparation så tvättar de alltid bilen, som en extra service liksom. På samma sätt borde det ju egentligen vara standard med en ansning efter en förlossning.

-Sådärja, då var du sydd och hel igen. Hur vill du frisyren, standardansning eller brasilianskt?

Skicka BM på kurs vetja.