V.V.S-tråden. Våga vägra skov! Tråd nummer 10
Undrar också om LSS....
Vad jobbigt du har fairyfloss. Hoppas du får någon reda i det här, SNART!!
Jag själv klarar av att leva med mina vanliga symptom som jag är van vid och klarar av att hantera. Men nya är riktigt jobbigt.
Inatt fick jag såna där fruktansvärda buksmärtor igen så det kändes som om det vore stopp.
Jag fick gå upp och spy och det kom ganska mycket blod!
Har ju sen jag provade Kolkicinmedicinen fått en ny smärta högt upp lite mot vänster, extremt illamående 1-2 timmar efter födointag och sen blivit enormt trött en stund.
Undrar just om det och nattens blodkräkningar har något samband.
Känns inte helt okej. Men det känns ganska onödigt att ringa dr. också. Det blir ju lixom bara ett telefonsamtal och inget mera.
Har märkt nu med tiden att just förstoppning är rätt lågprioriterat. Ingen riktigt bryr sig. Tiden bara går.
Ex. ringde jag ju när jag var jättesjuk av medicinen. hade hemska smärtor, vit avföring, spytt så pass mycket att det kom blod för att jag var "sönderspydd" och tillslut ingen ork att stå på benen och knappt fick i mig ens vatten.
Ringde och fick rådet att ändå fortsätta med medicinen men i mindre dos. Sen inget mer med det. Fick inte ens prata med dr.
Vad gör man?
Det här med tillfällig stomi som var såååå bråttom har det varit knäpptyst om. Något som ev. kunde hjälpa.
Känner att jag börjar bli så pass sjuk att vardagen inte fungerar längre. Kommer ju knappt ur huset pga att orken inte räcker till! Ska jag laga mat kan jag glömma att fixa tvätten etc, för orken räcker inte till båda. Borde umgås mer med mina barn - men orkar bara inte.
Jag håller på att tyna bort känns det som. Vikten bara går nedåt men får hela tiden höra "du SER ju inte underviktig ut, utan helt normal". Trots att jag gått ner 15kg påstår de inom vården att det inte syns ett endaste dugg på mig att jag tappat vikt. Är det möjligt? 15kg är ganska mycket. Särskillt när man inte är så lång.
Mina vänner och min familj börjar oroa sig. De ser att jag försvinner allt mer.
Det jag känner just nu, är att skriva ut mig fullständigt från vården. Tycker de stjälper mer än de hjälper just nu vilket tar så mycket energi. Jag orkar helt enkelt inte mer! I maj har det gått 4år!! och jag har fortfarande inte fått hjälp. Klart att de har försökt, men faktiskt ganska lamt och under låååååååååång tid utan något resultat.
Men det går ju inte! Man är ju ändå beroende av vården! att bara strunta i dem är ju en omöjlighet!
Suck.
Behövde bara skriva av mig min frustration bland människor som förstår.