"Små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer"

Ja du... jag har just bloggat om ämnet idag... o helt klart blir bekymmren större, ju äldre de blir

Åh herreguuuud...! Men hur gammal är din pojke!? JAg håller med, det DÄR är bekymmer!

Heidi på fjället, utgången mjölk, hur uttalar man Toffifee? Allt du undrar, har Effellarna svar på!

tja jag har inte så stor barn iof, han är 3 år och 9 månader. men jag tycker det har blivit kämpigare för varje år. är nog olika från barn till barn. jag förstod tex inte vad folk pratade om när de sa att bebistiden var jobbig. jag är dubbelt så trött nu än vad jag var då sonen vaknade 4ggr per natt och ammade.

sen beror det väl på vad man själv tycker är jobbigt. vissa tycker att sömnbrist är jobbigare än känslostormande 3-åringar och andra tycker helt annorlunda. jag kan känna att man blir helt matt både fysiskt och psykiskt i den här åldern.

med en bebis är problemen rätt lätträknade, medans med ett större barn ska man tillgodose både basbehoven och de känslomässiga behoven som lätt hamnar i en enda röra om man inte får struktur på det.

ju större de är desto mer saker kommer utifrån som kan skapa problem. det är dagis, skola, kompisar, intressen osv som kan krocka med ens egna värderingar and so on. men som sagt. är olika från barn till barn och vad man som förälder upplever som just jobbigt.

Jag tror man menar något större barn än snart fyra-åringar när man pratar om stora barn, snarare från åldern 11 och uppåt, typ när de kommer i tonåren.

Jo, jag håller nog med om det där talesättet. Jag och en god vän pratade just om våra döttrars pojkvänner. En gång såg vi väl framför oss gulliga svärmorsdrömmar som pluggade hårt och sedan fick välbetalda jobb. Nuförtiden har vi bara små fromma förhoppningar om att pojkvännerna inte ska finnas i polisregistret och tänk vad trevligt om de dessutom är drogfria!

Först är de jättegulliga och mysiga. Vid självständighetsålderns början (typ 2½ hos mina) blir det några riktigt jobbiga och tålamodstränande år (för föräldern alltså) men den åldern har ändå sin charm. Sen kommer de ut på andra sidan och är resonabla. Någonstans långt därframme i dimmorna lär väl nya jobbiga perioder komma men just nu längtar jag efter att inte alltid ha minst två av tre som vill åt andra hållet. Alla tankar på större barn framstår som rosenskimrande...

Jag har alltid tänkt på det där talesättet ur barnens perspektiv. Alltså att små barn har små bekymmer av typen "Jag har tappat nappe" eller "Jag ser inte mamma" medans stora barn har bekymmer av sorten "Jag får inte vara med Olle och Kajsa" eller "Mina kompisar dricker och vad ska jag göra".

Tänkte på det senast härom dagen när sonen 3år berättade att han inte fick vara med de stora pojkarna på dagis och att de sa att han var ett småbarn (och han som tror att han är så stor, han är ju storebror ochg allt !).

Annars håller jag med om att dt än så länge (mina barn är 3 och 1) bara blir både roligare och enklare hela tiden. Men samtidigt är de ju fortfarande små. Det är väl egentligen tonårstiden man fruktar lite, precis som Lövet skriver. De första pojkvännerna, första fyllan och sådant där...

Oj oj vad det där talesättet stämmer!  Har en son på snart sju år och ju äldre han blir ju "allvarligare" och "större" blir problemen. Visst det kanske inte är stora världsliga problem som får några större konsekvenser men för honom är dom väldigt allvarliga och det går inte att komma undan dom med en liten lätt handvinkning. Världen kan ju rasa samman för ingenting och det ska analyseras och förklaras om allt mellan himmel och jord, och hjälp vad djupa svåra funderingar dom kan ha! Det gäller att förklara och berätta på "rätt" sätt så man inte förvärrar en redan jobbig tanke, t.ex det här med döden...
Desto lättare är det med min andre son på 10 månader - varsågod nappen, allt bra igen!  Fatta mig rätt!

Jodå det talesättet stämmer. En 4 åring kan inte argumentera för sin sak på samma sätt som en 10-åring. Och precis som det skrevs innan man ska förklara döden och andra tunga grejer. Varför Engla dog och annat. Och sen är det skolan. Tjat om läxor, kompisar som betett sig dumt osv. Men jag jag skulle aldrig vilja ha tillbaka bebisåldern för den är jobbig på ett annat sätt. Mer fysiskt med allt dom ska ha hjälp med.

Japp, talesättet stämmer....för varje år som gått med min son, har jag tänkt "nu kan det inte bli värre". Jodå....värre blir det. Pojken är 11 år, och är fruktansvärt jobbig. Att prata funkar inte, han får utbrott för minsta lilla....Tjejen är 13 och har oxå sina perioder.

Så tycker man det är jobbigt med en 4-åring, då vet man inte vad man har att vänta

talesättet stämmer INTE. fick lust att döda alla som log överseende och sa det på den tiden vi hade en bäbis som vaknade 100-200 ggr per natt, alltid gnällde och inte kunde ligga själv en minut på hela sitt första år. jag och maken turades om att kollapsa av utmattning och hamna på sjukhus. så fick man höra att man hade små bekymmer och skulle få större...

vilket skitprat, numera har vi sex barn 3-16 år och det har bara blivit lättare och lättare för varje år som gått. förstår inte det jobbiga med känsloutbrott hos barn, det är väl deras bekymmer snarare än föräldrarnas och tonåringar är ju nästan vuxna och underbara, det är ju först då man börjar se hur de kommer att bli, det är spännande, iofs oroligt men fantastiskt.