Comminig out stories!

Ja man har hört en del när man kommer ut...Det är ju inte så att man gör det en gång och sen är det över. Men idag ser jag det inte som något problem att berätta. Frågar folk så svarar jag:)

Men jag kommer väl ihåg vad min pappa sa: "Du? du kan väl inte va homosexuell....Du är ju inte konstnärlig...."
sen sa han: men vi älskar dig oavsett.

Min vän sa: "Äntligen...Grattis, som jag har vänta på att du skulle inse...När du kom och sa att du var gravid trodde jag inte dig...Jag vista att du var flata..."
Hon hjälpte mig mycket i min komma ut period. Vet ej vad jag skulle gjort utan henne...Tack:)

Sen har man ju många som svara med: Är du säker, är det inte bara en fas i livet.....Du har ju barn...är du säker på att du inte är BI...

Men folk får tycka och tro vad de vill.
Jag vet vem jag är och jag skäms inte.

Kärlek är vacker oavsett, så länge man har förmågan att älska och att bli älskad.

Kram Skutt

oj vad det var tomt här....synd...
Hade varit trevligr att höra fler...
Kram

min mamma sa att det nog bara var en fas.

min pappa frågade mig om jag var ihop med min kompis johanna. nej svarade jag, men jag är lesbisk.

min mormor o morfar fick veta sist och de tyckte det var jobbigt. speciellt eftersom de inte skulle få några barnbarnsbarn. (tänk så fel de hade!)

nej fan jag har inga roliga kommaut stories.

fast nu när vi väntar barn så blir folk mer chockade!

Kul att läsa lite andras erfarenheter!

Ja herregud...Första gången jag berättade för någon var för min storasyster, då var jag väldigt osäker på vad jag kände men sa att jag trodde att jag kunde bli kär i tjejer (var kanske 13). Min syster sa att om hon inte hade träffat sin kille så hade kanske hon varit kär i en tjej, att det är sådant man inte vet förrän man blir det. Sedan gick det ett par år sedan sa jag till en kompis att jag var kär och hon frågade "är det i en kille eller i en tjej" jag var stum i fem minuter, det var första gången som någon gett mig den frågan. Till slut sa jag att det var i en tjej och då blev hon jätteglad att jag berättade det. Sedan berättade jag för vän efter vän och alla vara bara jättepositiva. För min familj berättade jag lite indirekt då jag var 16, jag berättade att jag brukade gå till rfsl och vad det var för organisation. Min mamma började slå i en massa köksluckor, och sedan sa hon saker som
"Det finns inga homosexuella, de som kallar sig det är bara människor som vägrar leva i verkligheten"
"Du kan inte göra ett sådant val innan du har levt med en man och fått barn"
"Det är emot naturen"
Etcetera etcetera. Sedan pratades det inte om det på flera år, från något håll. När jag var 18 så träffade jag min nuvarande fru och då berättade jag det för mina föräldrar såklart. Min mamma skrek i 40 minuter att jag förstört hennes liv, att jag bara ville skada henne, att det var hemskt att vara min mamma. Min pappa var tyst och skjutsade sedan hem mig till min lgh. Pappa ringde varje dag och sa att han älskade mig och efter en vecka ringde min mamma och sa att hon ville försöka klara detta. De berättade för hela släkten och alla sa antingen "åh vad roligt" eller "det visste jag för länge sedan" t.o.m min 90-åriga farmor! Och idag (jag är 24 nu) har min mamma och jag en fantastisk relation och hon är överlycklig över sitt nya barnbarn, min dotter.

Herregud, jag måste verkligen lära mig att fatta mig kort!

min mamma kom ut åt oss, innan vi ens pratat igenom vår relation som börjat gå från vänskap till något mer, presenterade hon oss som flickvänner för en kompis....

Jag körde fegisvarianten och skrev brev till alla mina vänner när jag var 18. Sen berättade jag för mamma, som blev lite chockad och orolig och grät. Men ändå var hon väldigt stödjande. Körde fegisvarianten igen till mina halvsyskon på pappas sida, samt pappa. (mina föräldrar är skilda) Jag var ganska orolig för hur pappa skulle ta det, han hade uttryckt sig illa om bögar tidigare. Men det gick relativt bra, han hade aldrig kommit i kontakt med sånt här tidigare men nu när jag var lesbisk blev det nog lite annorlunda. Två av mina halvsyskon har reagerat ganska negativt, vi har ingen kontakt idag. Annars har jag bara fått positiva reaktioner, eller i alla fall har de efter lite tid blivit positiva. Föräldrar behöver nog ofta en bearbetningsprocess tror jag, man får inte glömma bort att ofta många ju själv gått igenom en sån fas innan de berättar.

Eftersom jag flera gånger hade råkat lämna min Sylviasida uppe när jag använt mina föräldras dator + åkte skytteltrafik till en vän som sedan blev min flickvän, så hade ju mamma räknat ut det innan jag berättade det för henne. Pappa visste redan också och via mamma så förstod jag att han tyckte att det var ganska jobbigt; han var framförallt orolig över vilket bemötande jag skulle få från omgivning och jobb. Men ganska så snart så vande de väl sig vid tanken och insåg väl att jag inte skulle bli stenad, varken av mina vänner eller kollegor..

Morfar var det jobbigt att berätta för, oj som jag gick och drog på det! Minns hur han och jag satt och tittade på TV ihop och hur jag sneglade på väggklockan och lovade mig själv att innan kvart över så ska jag ha berättat det.. innan halv, innan kvart i.. Till sist klämde jag fram att X som jag brukar åka till inte bara var en kompis, utan att vi var tillsammans och att jag tyckte att det var lite (ha!) jobbigt att berätta det - och han sa typ "jaha, där ser man, det är väl inget konstigt med det? Det spelar ju ingen roll vilket kön den man älskar har!"

Men fortfarande har jag faktiskt lite jobbigt att 'komma ut' för folk jag 'inte behöver' komma ut för. Som t ex när tandläkarens sköterska småpratade med mig häromdagen och vid ett tillfälle talade om min sambo som en han, så rättade jag henne inte, samma hos frisörern sist jag var där. Men nästa gång så ska jag ta mig i kragen och komma ut - ju fler man kan avnormalisera desto bättre!

Jag har bara kommit ut för en enda person men ändå vet alla! Det var min fd bästa vän som jag berättade för face to face. Hon lyckades lura mig att hon var jätteglad för min skulle men sen sade hon upp kontakten med mig över msn...

Mamma kom ut åt mig, haha, hon berättade att hon alltid hade vetat bara en gång för två år sen, out of the blue.
Min brorsas flickvän luskade reda på det via internet och berättade för brorsan (tror jag iallafall, men det var med min tillåtelse), och min andra bror tror jag alltid har vetat. Han såg mig sitta framför F.L.A.T.A. (saffo.se) när vi var i 11-årsåldern, haha.

Några av mina vänner vet om det, mina närmsta. Men de i skolan vet ingenting, eller inget som jag har berättat för dem iallafall.

Släkten vet heller ingenting, men så är jag bara 15 år så jag har inte precis haft nån flickvän att komma och visa upp...

Vad spännande det är att läsa :) Ingen annan som vill dela med sig?

Jag var över 20 när jag kom ut, och den första var en kompis från gymnasiet. Hon hade en väldigt skyddad uppväxt, och det chockade henne nog litegrann, men hon var fantastisk. Nästa två kompisar sa något i stil med "berätta något mer vi redan vet". De flesta hade redan fattat - i alla fall så mycket att de inte blev förvånade när jag berättade, även om de kanske inte hade funderat över det.

Mamma var enkelt. Hon hade träffat min flickvän, och jag sa bara något om att "jag och X är tillsammans". Hon tog det bra. Hon har inte frågat något, och inte egentligen berört det förrän nu på sistone. Hon behandlar mig som vanligt, och min fru som en extra dotter.

Pappa däremot blev inte glad. Mamma eller lillebror berättade för honom utan att jag visste om det. Strax därefter ringde jag hem till mina föräldrar om något helt annat. Pappa svarade, och var kortare i tonen än vanligt. Han berättade att han visste och sa att "vederbörande inte var välkommen i hans hus". Poff. Jag tror att han egentligen var mest ledsen över att jag inte hade berättat det själv, och nu tror jag att han tycker bättre om min fru än om mig.

Jag har inte kommit ut inför släkten. Vi står inte varandra nära, och vi träffas sällan. De vet om att jag bor ihop med X, att vi har hus och hund tillsammans, men det är bara sånt som har kommit upp ändå. Självklart har de fattat, men det är inget som har sagts rakt ut. Mormor är nog inte så lycklig över det, och jag orkar inte ha den diskussionen med en människa jag träffar vartannat, vart tredje år.

Min svärmor måste ha fattat tidigt, men min fru kom ut i samband med att hennes mormor dog. Svärmor hade ett komplicerat förhållande till sin mamma, och frågade sin dotter om det var något hon gjorde som hon skulle sluta med, eller någon hon inte gjorde som hon skulle börja med.

X: Ja. Sluta tjata om man och barn.
Svärmor: Gör jag det? Förlåt. Men du kanske tycker att det är extra jobbigt.
X: Ja, det gör jag, eftersom jag är lesbisk.

Basta.

Elfling: Tycker det är kanon att du har koll redan nu...synd att spilla bort tid bara för att man vill flyta med strömmen.

Själv träffade jag frugan för 10år sedan. Då var jag 34 år och 25-öringen trillade äntligen ner. Tar lång tid för vissa!
Min då 5-åriga dotter var den första jag kom ut för ;) därefter tog jag resten av familjen o mina vänner. Jag tror ingen blev jätteförvånad och alla blev glada för min skull.

Prenens: jag fattar vad du menar, att det känns onödigt jobbigt när man träffas s sällan. Det är nog inte helt ovanligt att det är s¨å för ganska många. Men på ett sätt är det lite knasigt, att gå omkring och hålla upp en fasad, när alla redan vet. Ta det inte som nån kritik, det är en reflektion bara.

Tro mig, jag har funderat över det. Men jag har ingen lust att släppa fasaden och släppa in de där människorna. De vet i princip ingenting om mitt liv, och det de vet om gillar de inte. Jag vet att jag låter lite bitter nu, men jag har tagit tillräckligt med skit om andra val jag har gjort (läsa på universitetet, ta examen, jobba utomlands...) att jag har lärt mig att vi pratar om vädret, deras grannar, deras krämpor, tv-program och inte så mycket mer. Jag ljuger inte. Om de frågar om något mer privat så är det "vi" och "hon" hela vägen, men jag har markerat att det inte är uppe till diskussion. Det funkar. Jag har däremot ingen aning om vad mamma säger till mormor. Jag kanske ska fråga henne någon dag.

ja hur var det nu?
Som någon tidigare sagt slutar man ju aldrig att komma ut. men första gången jag sa det till mamma och pappa var katastrof. jag var 16 år och rädd och orolig. mamma hotade med att skilja sig och ta min älskade lillasyster med sig "så jag aldrig mer fick se henne" om jag inte "slutade med mitt påhitt". pappa var på min sida men mesade sig igenom det hela. det hela ledde till en hårdbevakning av mig, jag fick inte sova hos kompisar, de kom och tvingade mig därifrån vilken tid på dygnet som helst. ja. det var jobbigt helt enkelt. än idag har vi inte någon hållbar relation. de vägrar hälsa på mig och min flickvän, men ja, kanske börjar de mjukna något.

min syster sa "jahaja, surprise!" och skrattade.

mina vänner sa typ "jaha det var väl ingen nyhet".

sen har man kommit ut på olika sätt. via sms en gång när jag skulle övertyga en bekant att jag verkligen INTE ville ha med "niklas" hem. haha. min egen favorit är när jag kom ut för en ganska nära vän via "jag har aldrig" (tvärtomleken). vi spelade det fast på engelska (med svenskar och några utbytesstudenter från england). det var på snobbig engelska, "I have never". och jag drack inte på "jag har aldrig sugit kuk", vilket jag inte har. min kompis började överösa mig med argument varför jag skulle prova och hur mycket jag skulle tycka om det och bla bla... när nästa fråga kom "I have never licked a pussy" och jag dricker upp hela ölen! HAHA. hon ubrister "aha - din luring!!".

min flickvän kom ut för sin pappa och hela tjocka släkten på julen ett år. hon visste inte hur hon skulle berätta (de har inte så bra kontakt, föräldrarna är skilda och de ses bara sporadiskt) men kände ändå att det var dags. så hon skrev med mitt namn på paketen! jag var inte där alltså men det stod mitt namn på allas julklappar. till slut frågar hennes pappa inför alla vem "J" är - och hon svarar "det är min flickvän" inför allesammans. ska man komma ut - gör det med dunder och brak. haha.

det var nog allt. roligt att läsa allas berättelser!

Skönt att läsa att det faktiskt inte behöver bli en sådan stor grej av att komma ut! Familj och vänner brukar ju faktiskt vara mer nyfikna än reserverade. Jag tror jag tillhör den mindre skalan av HBTQ-personer som sin familj.

Jag kom ut när jag var 24 då jag träffade en tjej och blev störtförälskad. Under sommaren tänkte jag mycket på vem jag var, jag hade ju länge sagt till mina vänner att jag kanske var bisexuell. Bodde fortfarande hemma och det var väldigt spänt mellan mig och min mamma...som är polsk katolik. Efter semestern med mina vänner hämtade min mamma mig på flygplatsen och i bilen hem frågade hon rakt ut "anser du att du är en sån där homosexuell"? Jag blev så förvånad och svarade bara ja. Efter det blev det ohållbart att bo kvar hemma, min mamma blev näst intill hotfull. Under hösten flyttade jag till en god vän, som när jag berättade, väldigt nervös över hennes reaktion, att jag var gay, sade "Det har jag vetat länge!". Många av mina vänner reagerade så och ingen av vännerna vände mig ryggen till. Sedan jag flyttade hemifrån har jag talat med min familj ca fem gånger...det var alltså hösten 2004. Idag har jag dock en fantastisk familj i min fru, inte samma tjej som jag träffade när jag kom ut, i hennes familj och i mina vänner. Familjen är de man väljer att ha runtomkring sig och visst är saknaden stor efter min familj, men jag väljer att omge mig av lycka, istället för ignorans och bitterhet.

Jag kom ut när ja va 18ca, först för mina vänner som sa, ja men de har vi vetat länge.

O sen var det pappas tur då sa ja att jag hade något att berätta, då sa han är du gravid? Nej sa ja.
Har du träffat en tjej? eehh ja haha alla visste, det var skönt att ingen tyckte det var konstigt eller så, o nu snart 8 år senare är jag gravid tillsammans med Min tjej som jag träffade då. Livet kan inte bli bättre.

Jag ringde min mamma i början av året, började gråta som tusan.... sa att jag skulle skilja mig och att jag träffat en ny, en kvinna...   mamma tycker de är rätt jobbigt, hon är inte redo att träffa kristina ännu! Men, jag begär de inte heller, jag har varit tillsammans me en man i 9 år och hon trodde lixom aldrig detta...  pappa bryr sig inte, självklart tar vi in henne i familjen om de visar sig bli ni sa han. Mamma är mer inne på att hon ska kunna slippa träffa henne, bara mig o barnen... nåja, hon vänjer sig.

Mina vänner sa bara, ah....äntligen lyssnar du till dig själv...de har vi alltid vetat....  *jasså?haha*

Jag kallar mig inte flata, även om jag känner att jag kanske är de.... men eftersom jag levt så heterosvensson man bara kan i 9 år låter de bara töntigt att kalla sig det....  folk få tro va de vill känner jag.....  jag vet va jag vill,....  att man skulle bli 30 innan man vågade är kanske rätt tragiskt!

Mina barn tog de skitbra, de har tagit emot kristina me öppna armar!... 
De är underbart!

Jag är bisexuell, men lever ihop med en man och vi har en dotter ihop. Har inte haft någon stadig relation till någon tjej (knappt några killar heller för den delen haha)så jag har aldrig kännt något behov av att "komma ut" så där officiellt liksom. Vet att när jag var yngre så tänkte jag att om jag skaffar en stadig flickvän så får jag ju berätta det, för jag tänker inte springa runt och smyga med mitt liv.

Dock så var jag rätt berusad med min pappa och hans ena kompis för några år sedan och fick ur mig i förbifarten om en tjej jag hade dejtat. Så han vet väl, fast vi snackar inte om det direkt. Inga sura miner, men inget som är av vikt för oss. Mamma vet inte för jag är inte uppvuxen med henne. Mina kompisar vet nog allihop (inte alla bekanta dock). Har inte outat mig för dem heller, mer än någon enstaka, utan det har kommit av sig själv. Jag har bara tagit det som det kommit helt enkelt. Har jag träffat en pingla på nåt disco har jag kanske dansat och hånglat lite med henne och då struntat i vad de tyckt om saken. Så de har nog genom åren bara insett det liksom och tagit det som en del av mig. Gissar jag iaf *haha* I

ngen har reagerat negativt än så länge. Dels antagligen för att jag har ren tur och mina närstående är trevliga öppna människor. Men kanske är det svårare att ge en reaktion då man inte ges tillfälle heller.. alltså jag tänker att om jag själv inte stämplar mig och tar upp det som en svår sak att tala om, så ger jag inte heller den andre parten tilfälle att tänka lika mycket på det viset. De får helt enkelt bara handskas med situationen bäst de vill. Gillar dem inte läget så är det synd om dem då. Men alltså, självklart förstå¨r jag att det finns vissa människor som är svårare att berätta för än andra och tycker synd om dem som råkar vara födda i trångsynta homofoobiska familjer.