För alla som vill flytta till USA

Vi har bara hyresrätt så den kommer vi säga upp för vi vill inte ansvara för andrahandsuthyrning.
Är det verkligen säkert att ni aldrig ska återvända, varför kan ni inte det om ni vill? Din man måste ju kunna jobba som läkare i Sverige också? Du verkar väldigt tveksam inför flytten? Du skriver att han kommer flytta oavsett vilket - hur känner han inför att lämna er i Sverige? Är det inte han som är pappa till barnet eller hur tänker han kring att lämna sitt barn i Sverige? Om jag var du och kände så inför flytten så hade jag nog inte sålt lägenheten förrän jag sett att jag trivdes. Du kanske kan ha den uthyrd i andrahand om du hittar någon du litar på, gärna någon du känner?

Om du bestämmer dig för att sälja tycker jag det är klokt att redan nu ställa dig i olika bostadsköer så att du samlar kötid under tiden du är i USA, för om du vill flytta tillbaka och har sålt lägenheten har jag förstått det som att man inte kan få bostadslån direkt ifall man varit utpmlands i några år för man behöver en bankhistorik, så då är hyresrätt ett måste i början och det är ju en trygghet att veta att om man vill hem till Sverige så kan man få en hyresrätt någonstans i alla fall. Kanske inte i det området där man helst vill bo om ni inte redan har bra kötid, men i rätt stad i alla fall. Ta nu ett djupt andetag, ställ dig i bostadskö och tänk att du ÄR svensk medborgare så du är alltid välkommen tillbaka när du vill, så du kapar inga band som du inte kan knyta igen när du vill .

Elvipa:
Oj, känner med dig, det låter jobbigt. Jag tror generellt inte att det är några problem att stå kvar i bostadskö när man är utomlands; det står inget om detta på vår bostadsförmedlings hemsida i all fall men det får man ju kolla upp. Man får bara inte glömma att förnya sitt intresse ifall det är så att man behöver göra det regelbundet. Hos oss är det så att man måste logga in på "mina sidor" minst en gång om året för att behålla sin plats i kön. Jag vet inte hur krångligt det är att få hyreskontrakt här efter utlandsvistelse, men tror att det är betydligt lättare än att få lån  i alla fall. Har man bara jobb när man flyttar hem  är det nog inga problem även om man inte haft inkomst i Sverige på några år.  Att hyra ut sin bostadsrätt och ta betalt så det täcker både avgift och lån tror jag inte man får faktiskt, men jag är inte säker. Jag har hört att man bara får ta betalt för avgift (samt en extrakostnad ifall man hyr ut möblerat), men det får du fråga föreningen.

Elvipa:
Klart att du inte kan vara lika spontan som din man... det verkar ju bara vara du som ansvarar för hur barnet ska ha det till exempel. Jag kan förstå att han resonerar som så att han ändå inte kommer ha tid för honom, men sonen är ju liten och kommer säkert sakna pappan mycket om de inte träffas alls i vardagen. Jag funderar lite på det här du skrev: "Han tror att jag kommer till honom dit när han får ett ordnat liv dvs bostad, typ efter 1 år." Är det inte säkert att det blir så alltså, har du kommunicerat det till honom eller tar han för givet att du anpassar dig helt efter vad han tycker blir bäst?

Nog tycker jag att 2500 dollar låter lite att klara sig på för två vuxna och ett barn så det vore ju lättare om ni kom när han tjänar mer pengar, men jag tror det kan vara slitigt för en relation också att vara ifrån varandra så mycket. Kommer ni ha råd så att du och barnet kan flyga dit och hälsa på regelbundet? Hur mycket mer pengar kommer han att tjäna efter ett år? Hur mycket mer/mindre kommer han att jobba efter ett år? Jag tycker att det verkar som att det blir jobbigt i början oavsett om ni följer med eller inte, men jag hade följt med oavsett för jag hade inte stått ut utan min partner. En månad är det längsta jag har klarat mig utan honom och då var det ändå jag som vart bortrest för studier i spännande miljö. Dock har han aldrig sagt att han åker till USA oavsett vad jag vill, utan tvärtom sagt att vill jag inte följa med så åker han inte - det gör kanske att jag är mer positiv eftersom det inte känns som att man indirekt blir tvingad.

Håller med.

Det låter oerhört naivt, riskabelt  och kanske även brottsligt (även om jag inte vet vad som skulle hända en som bara är 16 år). Men jag avråder dig, Anna Cc, verkligen från det du planerar. Vad säger dina föräldrar egentligen, har de satt sig in i hur det funkar? Dina planer låter väldigt 16-årsaktiga nämligen.  Om immigrationen vägrar släppa in dig, hur ska du komma tillbaka till Sverige? Då måste det finnas pengar för att snabbt boka en returresa.

Grattis, äntligen något att se fram emot på riktigt .

Spännande!

Sjukhuset kanske har day care för sina anställda, alltså med kvälls- och nattjänstgöring? Jag vet att några sjukhus har det i alla fall så det kanske finns i Pittsburgh också. Måste du säga upp dig här i Sverige, kan du inte börja med att vara tjänstledig, det brukar man kunna vara ett år i taget såvida man har tillsvidareanställning?

Elvipa: Aha, ja men då låter det ju smidigt om släktingarna vill hjälpa till när du börjar jobba.
Jag är i Sverige nu men om ca 1,5 år ska eventuellt min sambo (snart man ) och jag till USA (troligen någonstans i Kalifornien). Vi stannar bara i ca två år. Han ska i så fall forska och jag ska i första hand föda barn och vara föräldraledig. Under tiden vi försöker få barn/jag är gravid/om jag inte blir gravid ska jag plugga på distans mot mitt universitet här i Sverige för att bredda min kompetens och anställningsbarhet när vi kommer tillbaka, och/eller volontärarbeta. Det är inte säkert att jag får arbetstillstånd nämligen och även om jag får det är det inte säkert att det finns möjlighet för mig att jobba avlönat pga reglerna (är lärare).

Men jag längtar efter barn så jag hoppas kunna tajma in det under den tiden, jag prioriterar det framför att jobba i USA  för annars blir det så många år att vänta på barn om vi inte ska försöka få några förrän när vi kommer hem. Det kommer kanske inte bli lätt med tanke på att min sambo antagligen kommer jobba mycket så jag kommer nog få försöka sköta det mesta själv med barn. Men han har viljan att vara delaktig så jag tror han kommer vara med barnet/barnen så mycket han kan. Jag kommer nog också tycka att det är synd att inte ha min mamma till hands, vi har en nära relation så vi får väl prata på Skype.

Så ni har fått exakt datum nu, grattis .

Yndra: Ja det förstår jag att det måste kännas superskönt. En praktisk fråga: hur resonerar du när det gäller vad ni tar med er/inte tar med er över till USA? För ni flyttar väl för gott? Vi blir ju bara borta i två år om vi kommer iväg och har ganska skruttiga möbler, så vi tar nog bara med oss kläder, böcker och lite sentimentala saker men det blir nog ändå en del. Min blivande tycker dock att en resväska till honom och två till mig räcker... hahaha säger jag bara .

Oj, det låter billigt, vilket bolag var det? Låter klokt som du tänker kring sonens grejer tycker jag . Själv kommer jag verkligen försöka rannsaka mig själv och bara ta med de kläder/skor/smycken jag tycker är allra finast och de böcker jag vet att jag brukar läsa om. Resten kanske jag antingen proppar in hos föräldrarna eller skänker till second hand. Om jag är gravid när vi åker kanske vi får en del presenter som man ju då såklart måste ta med sig, men det är ju kärt besvär. Hoppas allt går bra med förlossningen nu också, lycka till!