För alla som vill flytta till USA

2014 så kommer de flesta sjukförsäkringar att täcka graviditet och förlossning. 

Jo, jag vet att det finns svenskar med amerikanskt medborgarskap, skrev kanske lite dumt men en praktik på Svenska skolan är det ju ändå lite färre som kan komma ifråga för än en praktik i någon form av affär eller restaurang om du förstår hur jag menar. Men om jag kan göra det utan arbetstillstånd så spelar det ju ingen roll. Det ser ju ändå bra ut på mitt CV om jag har gjort någonting undervisningsrelaterat. Det kan jag förhoppningsvis göra om det inte löser sig med graviditet och föräldraledighet när det är dags. Jag längtar efter barn och det skulle passa bra i tiden då, men det verkar kunna bli svårt rent praktiskt. Det är ju kanske inte idealiskt att få sitt första barn i en någorlunda ny miljö där mannen håller på att anpassa sig till ett nytt jobb. Vi får se hur det blir.

Hur kände ni inför att få barn utan att ha era föräldrar tillgängliga? Tyckte ni det var tråkigt att de inte kunde träffa barnbarnen så ofta? Jag står min mamma väldigt nära och jag tror att jag egentligen skulle ha uppskattat att ha henne hos mig ganska ofta när jag får mitt första barn. Vi bor ca tio mil ifrån varandra nu så hon är inte här varje dag precis, men vi kan träffas om vi vill och vi pratar ofta i telefon. Man kan ju prata via Skype men det är ju inte samma sak. Man såg ju t ex på Svenska Hollywoodfruar nu senast (om ni hört talas om detta program ) att maria Montazamis mamma grät en skvätt när Maria skulle åka tillbaka till USA efter att ha hälsat på i Sverige. Jag tror att min sambo och jag skulle klara föräldralivet bra, det är inte det, men min mamma tycker nog det är synd om jag får mitt första barn i utlandet även om hon inte skulle "bråka" om det. Jag funderar vidare på detta...

Att åka hem och föda i Sverige om jag inte blir gravid förrän i USA är inget alternativ då min man inte kommer ha möjlighet att ta ledigt och följa med tre månader innan då jag måste flyga hem. Jag föder inte mitt första barn utan min man närvarande, det är helt uteslutet oavsett hur gratis och bra det är i Sverige.
Det verkar vara så oerhört svårt att få till det på ett bra sätt för mig så då får jag kanske säga att det inte kommer funka till min sambo.

Stort tack till alla som svarat mig, nu känns det lite ljusare. Jag hoppas att det löser sig på bästa sätt för oss. Gifta oss har vi tänkt göra i god tid innan, det har vi planerat in med glädje .

Och ja, det är jäkligt krångligt... Ta mig som exempel. Jag har spenderat 6 år nu med att försöka komma tillbaka på heltid. Jag har kvar mitt rum där borta och åker över två till tre ggr om året, har utställningar där och gör en del jobb.
De flesta av mina vänner har immigrerat tack vare greencardlotteri och liknande, gift sig med en amerikan, fått jobb och blivit sponsrade eller sponsrats av familjemedlemmar... Alla andra sätt är krångligare. De går säkert men jag tvivlar på att om man inte försökt själv, förstår precis HUR jäkla knepigt det kan vara.

Tack, och detsamma! Tja, eftersom jag då antagligen inte får något arbetstillstånd så tycker jag att barnfrågan är en ganska viktig fråga i sammanhanget eftersom det är det enda vettiga jag kan göra där som jag skulle göra annars också. Annars åker jag bara med, får jobba som volontär utan egen inkomst, bli försörjd av min man med medföljandebidrag som kanske inte är jättestort men som jag skulle nöja mig med (plus ev sparpengar) OM vi fick barn, kommer hem, har varit utan sysselsättning i två år, har antagligen inte längre någon vare sig SGI eller a-kassa eftersom jag varit utan sysselsättning och utomlands... såvitt jag har förstått Försäkringskassans regler låter det  inte så kul. Det låter nog dessutom betydligt bättre för en svensk arbetsgivare att jag varit föräldraledig utomlands än att jag jobbat gratis för att jag inte fick något arbetstillstånd och levt på min man i två år. De bryr sig väl inte om att man känner att man "måste" följa med sin man. Och om jag kommer hem och har ett barn som är för litet för förskola så måste jag gå hemma på lägsta FP eftersom jag då har nollad SGI. Det går ju, men är lite tråkigt. Så jag tycker nog att det är ganska viktigt med timingen, men jag inser att det inte går att planera allt så man får väl rannsaka sig själv om man skulle acceptera det sämsta scenariot. Man kan tycka att det vore trist för min man men han kräver inte att jag ska följa med om det inte innebär några som helst fördelar för mig, då stannar han hemma. Åka utan sin fru i två år och ha någon sorts distansförhållande är nog inget för oss.

Måste jag inte ha arbetstillstånd för att jobba med översättning? Eller menar du att jag skulle arbeta med svenska arbetsgivare och få lön från Sverige? Då behöver jag kanske inget arbetstillstånd men annars måste jag väl ha det? Likadant om jag ska vara privatlärare, då måste jag väl också ha arbetstillstånd om jag inte ska jobba svart? Det är jag inte så sugen på, tänk om någon myndighet får reda på det?

Jag är väldigt tveksam till om det skulle gå att få arbetstillstånd för att undervisa privat i språk. Eller menar u att hon skulle få det via maken?

Jag kanske låter väldigt negativ men jag tycker snarare att jag försöker fatta ett välgrundat beslut. Jag skulle egentligen hemskt gärna vilja ge mig hän och göra det här "äventyret", prova på något annat. Lite som en övning för mig själv som gillar att veta hur allt ska bli, lära mig att ta det som det kommer. Och så vill jag unna honom detta rent yrkesmässigt. Det hänger ju på huruvida jag som trygghetsjunkie kan våga ge mig på detta utan att veta hur det blir. Å ena sidan är det bara två år, å andra sidan är det två av de tre första åren i mitt yrkesliv (i ett yrke som i och för sig inte är så karriärinriktat). Ja, ni ser hur resonemangen går fram och tillbaka . Men min sambo svarade klart och tydligt igår  att vi naturligtvis håller oss i Sverige eller i ett europeiskt land om det blir för svårt att genomföra för mig. Så han är inte på något sätt orealistiskt fäst vid att detta ska hända, men att det skulle vara jättekul om det gick. Det känns bra.

Jag kanske låter väldigt negativ men jag tycker snarare att jag försöker fatta ett välgrundat beslut. Jag skulle egentligen hemskt gärna vilja ge mig hän och göra det här "äventyret", prova på något annat. Lite som en övning för mig själv som gillar att veta hur allt ska bli, lära mig att ta det som det kommer.