välkommen, groundhog . Jag är också glad för den ärvda barnvagnen, och att helt slippa ta ställning! Så kan jag klura på hur jag eventuellt ska fixa till den så den blir lite personlig istället. En kompis sydde på leopardmønster över hela barnvagnen . Men nu är den ideen ju tagen, så jag får hitta på nåt annat, haha.
Jag bor mitt i Köpenhamn, i lägenhet med dottern som är 6år. Vi ska flytta till en trea nu til första oktober. Har just fått hem tio flyttkartonger, och lite boklåder - och separationsångesten börjar ge sig till känna: 'JAG TYCKER OM VÅR LILLA KOJA HÄR! Jag vill inte BO i en stor, ljus, modern, nybyggd, felfri, taklägenhet som ser helt superfixad ut, och är jättedyr, HJÄÄÄLP!' Fast det kommer bara i plötsliga vågor och går snabbt över, tanken på balkongen hjälper för det mesta - vi ska ha klätterrosor på ena väggen har vi bestämt! Röda.
Fender; jag är visst inne på år 9+ nu, dvs tioårsjubileum nästa sommar. Skal firas! Engelskan börjar funka bättre igen, men det har varit hopplöst länge - att prata engelska, när där funnits danskar med... Jag har nämligen utan undantag tilltalat danskarna på svenska, efter engelskan, varpå förvirringen blivit total och jag mist alla tre språken och stått helt utan ord, mållös, och stammat. Någon förklarade att det beror på hur hjärnan lär språk - att ens andraspråk lärs in från förstaspråket, tredjespråket också. Där finns ingen direkt kontakt i hjärnan mellan andra- och tredjespråket, och därför kan man inte gå från tredjespråk till andraspråk och tillbaka, utan att gå 'via' sitt förstaspråk *åksjuk*.
Joka; Hur länge innan flytten packade ni? Sådär 'riktigt' så det började bli tomt i rum, skåp osv och kunde städas och så? Jag tänkte börja nu i veckan, dvs har minst två veckor på mig. Eftersom jag har det ok med 'flyttröra' så passer det nog mig bra, så jag slipper stressa. Men i vanliga fall är jag alltid 'sen' så jag ville kolla med en som har 'koll' (se, min förutfattade mening lyser igenom ); Hur tidigt hade du det mesta någonlunda klart till flytt, städat osv?
Nåja, Fender, det går som vanligt med karln, så lite deppig
är jag klart; Jag är skeptisk, kritisk och vill helst inte ha honom i närheten. Försöker att lägga band på mig och låta bli att sabba nåt. Små ljusglimtar här och där, men mycket mer av det andra. Som sagt, nåt av det värsta jag varit med om, de här skuldkänslorna är inte att leka med. Och det blir inte bättre av att han nu ofta talar om att han älskar mig, säger att han är glad att jag blev gravid, överröser mig med komplimanger och ömhet osv - för att han helt enkelt är så kär och glad. Det är så hemskt att inte kunna uppskatta det!! Men situationskänsla, mja, det kan man inte anklaga honom för att ha...