Va fan är det frågan om? Är detta typisk för Kosovo Albaner eller? Hade ni accepterat detta? (långt)
Nu är jag vansinnig. Fly förbannad är ett bättre ordval och jag tänkte konsultera er här innan jag gör något jag kanske får ångra.
Vi bor i ett lägenhetsområde där det nyligen flyttat in två nya familjer med tre respektive fyra barn var. Det yngsta barnet är under året och kan således inte gå. Två av barnen är i lågstadieålder och de andra fyra är mellan 3 och 5 år.
Jag skiter fullständigt i vilka vanor andra familjer har, så länge det inte påverkar min familj, men nu har det fan gått för långt här.
Mammorna i de respektive familjerna är hemma på heltid, så samtliga barn, förutom de två som går i skolan, är hemma på dagarna.
Barnen går inte på dagis och kan väldigt lite svenska. Den svenska som de kan är de inte så intresserade att praktisera i allafall eftersom de bara leker med varandra och då av naturliga och förståliga orsaker pratar sitt eget språk med varandra.
Redan första dagen här, när jag släppte ut min snart 4-åriga dotter för att cykla, så kände jag att något va fel. Eftersom hon inte får vara ute och leka här på gården själv, så satt jag på trappan här utanför medan hon lekte. Hon hann inte mer än ta fram sin cykel så kom det här lilla gänget (4-5 ungar) i 3, 4, 5-års åldern och tog cykeln för henne, och så cyklade dom iväg! Min dotter stod där med sin hjälm och började gråta och jag hoppade fort ner från min trappa och ropade efter dom. Då slängde dom cykeln och sprang skrattandes iväg.
Och den här typen av aktivitet har bara fortsatt. För det första så verkar det inte som att de tillåts vara inne och leka överhuvudtaget, för oavsett väder så är dom här ute på gården. 7 ungar som är helt förvildade! Även den yngsta av ungarna, han som inte ens kan gå, sätter mammorna ut i en gåstol här på gården så får de andra ungarna (de som i sämsta fall bara är kring 3 år, och i bästa fall kanske 8 år)passa under tiden hon gör något annat inne i lägenheten. Häromdagen gick jag och Nellie ut på gården för att leka, och då satt den här stackars bebisen i gåstolen och var ledsen.. Jag tittade mig förskräckt omkring o undrade var mamman var, men upptäckte att hon (som oftast) var inne och dammsög lägenheten.
Hennes dörr stod på vid gavel och jag hörde hur hon dammsög utan minsta koll på ungen. (vi bor i den typen av lägenheter där alla har egen ingång, och där de som bor på andra våning har en utvändig trappa upp till sin ytterdörr.)
Jag gick fram till ungen som satt i sin gåstol mitt på gården (där det för övrigt kör bilar emellanåt. Det är ett jättestort bostadsområde med kanske 50 gårdar som ser nästan likadana ut) och pratade med honom, varpå han tystnade. Ingen mamma i sikte och jag fick gå tillbaks till min dotter och hjälpa henne med hjälmen. Ungen började skrika igen, och i samma sekund kom min sambo ut och sa att jag fått telefon, så jag fick gå in några minuter. Under de kanske Fem minuterna som jag pratade i telefon, så tittade jag i fönstret när min dotter cyklade, och under hela den tiden så va barnet i gåstolen ledsen där nere.
Samtidigt som jag kommer ut igen så kommer mamman ut från lägenheten och går fram och ger barnet någonting. Sedan återvänder hon in igen, och ungen tystnar.
Jag sitter på trappan och många minuter passerar och jag hinner under tiden byta några ord med granntanten här bredvid, som informerar om att hon vid ett flertal tillfällen fått gå ut och ta loss barnet i gåstolen från häcken, som han lyckat fastna i. Ingen av de gångerna har hans mamma synts till.
Efter pratstunden med henne så går jag nerför min trappa och fram till den här ungen igen, för att kolla vad han har för sig. (han står ju helt ensam i sin stol, och mamman, som fortfarande dammsuger, kan omöjligt se vad han har för sig då han står nedanför trappan som skymmer sikten från hennes fönster)
Då har han en stor jävla brödbit och suger på! En bit limpa som jag aldriig i helvete hade vågat låta mitt barn ha SJÄLV o tugga på i den åldern. Ungen kan ju kvävas om en för stor bit slinker ner.
Jag blir hypernervös och sätter mig på rimligt avstånd från barnet så att jag ser honom hela tiden. Är ju såklart livrädd att han ska sätta den i halsen! Efter en stund blir han ledsen igen, och börjar gråta och ropa.. Ingen mamma i sikte och jag blir helt skitstressad. Det känns liksom fel att gå in och knacka på (en dörr som dessutom står öppen) o säga att hennes barn är ledset, för det är fan inte MIN uppgift att informera om. Man kan ju inte släppa en tio, elva månaders bebis i typ en halvtimme ute utan uppsikt!
Ja, ja. Skitsamma. Efter ytterligare en stund så kommer så mamman och tar in barnet, och jag blänger allt jag kan o skakar menande på huvudet. Hon ignorerar mig helt.
Den här typen av incidenter har inträffat under flera veckor nu, och barnen (Alla barnen, även de som bara är 3 år) går ALDRIG in innan klockan 10 på kvällen. Oftast är de ute betydligt längre än så, kanske till 11 eller halv 12.
I ärlighetens namn så skiter jag i vilket. Folk får ha sina vanor som det behagar dom, och under semestertider o sådär så har min dotter som vanligtvis lägger sig kring halv 8 inte lagt sig innan 9, halv 10, så folk får ju såklart göra som dom vill, utan att det säger något om deras föräldrarskap.
Men nu har skolorna börjat och semestrarna slutat och folk börjar komma tillbaks till rutiner o liknande. Alla utom Dom. Dom håller fortfarande på o väsnas och har sig, och flera av grannarna är helt vansinniga och har försökt prata med dom utan resultat eller förändring.
Dom är helt galet våldsamma ungarna, och slåss, skriker och kastar grejer här ute som om dom vore komplett galna hela högen.
Och jag har med egna ögon bevittnat hur mamman till barnen har gått ut och brutit av en stor pinne från trädet utanför, och sprungit efter småungarna och piskat dom för att de bråkat för mycket. (om den ena 4 åringen slår den andra, så får den som slår stryk av mamman!)
Öga för öga, tand för tand.
Jag har vid några tillfällen försökt säga till både barnen o mammorna, men barnen bara springer iväg, och mammorna lådsas som att de inte förstår svenska och vänder mig bara ryggen.
Barnen har spottat på min dotter flera gånger och piskat en av de andra (svenska) grannbarnen med en pinne, och de har snott barnens cyklar, scootrar och sandleksaker, och en av mammorna på granngården berä'ttade att där de tidigare bodde (den ena av den här familjen har blivit förflyttad tidigare för att de störde så mycket) så kom det ibland föräldrar från andra gårdar hem till den här problemfamiljen, och tog tillbaks leksaker och liknande som den här problemfamiljens barn snott.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag känner mig helt rådvill.
Nu är klockan 22 på kvällen och de är fortfarande ute. Nu är mammorna ute tillsammans med dom, och det är ett himla liv, både på mammorna och barnen. Klockan 21:00 var jag ute och sa att de får dämpa sig, och klockan 21:15 när Nellie vaknade av allt liv, så va jag ute igen och sa till den ena mamman på skarpen att nu får det vara bra! Att jag har barn som behöver sova o att de får vara tysta.
Hon svarade irriterat (hon som knappt kunde svenska tidigare) att barnen inte ville vara inne och leka, och att de är lediga i morgon. (va fan. dom är alltid lediga, hennes barn!!)
Jag sa att alla barn inte är lediga, och att det hur som helst måste tas hänsyn till att det finns barn här som inte är uppe till midnatt.
Hon bara vände mig ryggen och jag ropade "men hallå" till henne och sa att det står i varbergs bostads informationsblad att man måste ta hänsyn till sina grannar.
Hon sa att det va fradag och att vissa av hennes frannar brukar spela musik sent på nätterna och att hon inte störs av det. och dessutom, sa hon, så va ju hennes barn ute. Mitt barn va ju inne!
Jag svarade att det fan inte spelar nån roll att mitt barn är inne! Jag frågade om hon trodde att det va helt ljudisolerat och att det för övrigt aldrig är jag som spelar hög musik på helgerna. (jag har småbarn och är dessutom höggravid i vecka 40 med BF i övermorgon.)
Hon bara vände mig ryggen igen och då gick jag in.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ha lugn o ro här på kvällarna, och även om det enligt kontraktet inte ska vara HELT tyst i lägenheterna förrän 22.00, så måste man väl kunna begära att de, om de nu MÅSTE vara ute o leka efter 20.00, ska kunna ta hänsyn o ge fan i att SKRIKA iaf???!!
Dessutom vill jag känna mig trygg i att min dotter blir behandlad med respekt när hon är ute och leker på gården. Jag vill inte att hon vare sig ska behöva bevittna hur de ANDRA ungarna slår varandra gula och blå med diverse tillhyggen, eller att hon ska se hur mammorna slår sina barn, eller att hon ska höra hur mammorna skriker som idioter på sina ungar när de bråkar för mycket.
Jag vill inte att hon ska växa upp i ett så hårt klimat där man spottas, slåss och skriker på varandra dagarna långa.
Det är också svårt att motivera för henne varför hon ska in och äta klockan 7 för att vara i säng till halv 8 eller 8. Hon är ju också ledig nu i väntan på lillasyster eller lillebror. Det är ju svårt att förklara varför hon måste ligga i sängen o lyssna på hur de andra ungarna skriker och har sig utanför.
Jag vet inte om det spelar roll att de är från andra länder. Att de är kosovo albaner, men alla som jag har pratat med vittnar om att det hänger ihop. Att de har helt andra sätt att se på barnuppfostran, aga och tider. Barnen somnar när de somnar och är ute sent på kvällarna.
Det kan ju vara rena tillfälligheter det här, men man börjar fan undra när så många vittnar om samma sak.
Förslåt att det här blev en halv roman.. Jag vet bara inte vad jag ska göra.
Mvh Camilla
