30 års kris? depression? galen? vad är det för fel på mig....?
Detta kommer bli ett långt inlägg känner jag... Hoppas någon orkar läsa för ibland känns det bara som jag ska explodera.
Jag har väl alltid varit lite rastlös av mig. Vill hela tiden ha något på gång, större eller mindre projekt. Brinner starkt för något men tröttnar snabbt. Jag har sista åren haft lite perioder när jag är jätte energisk, gör massa, bakar, fixar mår kanon och sen perioder när jag helt utan anledning tycker allt är jobbigt och inte orkar göra något alls. De låga perioderna brukar bara vara ett par dagar och sen däremellan kan det gå många veckor när jag bara är normal.
Jag har man, barn och har alltid räknat mig själv som lycklig. Min man är bäst på alla sätt och vis. Vi har det bra. Jag har alltid velat ha ett familjeliv även om jag ibland känner en sknad över att aldrig få vara ung och galen igen och framförallt aldrig mer vara nyförälskad. Men oftas har allt varit helt okej.
Men så förra sommaren någon gång (året binnan jag fyllde 30) började saker och ting gå galet. Mitt humör och mina känslor är som en berg och dalbana. Jag har börjat få panik över livet. Över att det inte känns som jag åstadkommit någonting. jag gillar och trivs med mitt jobb, men jag kan inte påstå att det är mitt drömjobb och att jag "är stolt" över det. jag har väl alltid haft någon fåfängd önskan om att vara speciell, beundrad och nu känns det som jag gjort mina val och that´s it. Jag kan aldrig bli något stort.
På detta har någon form av patetisk fantasi dykt upp. jag lever mig in i kändisars värld (jag vet jag skulle garva om någon annan berättade detta). jag kan känna att dte är så fruktansvärt orättvist att visa får liva ett extraordinärt liv i kändiskap, bli hyllade och beundrade. leva ett liv där varje steg de tar uppmärksammas och följs av tusentals männsikor. Ett liv i glamour. Egentligen vet jag att jag inte skulle vilja leva så, men bara tanken på att detta aldrig någonsin kommer hända mig känns tung. Inte alltid men ibland. det hela har tom gått så långt att jag ibland sitter och drömmer mig bort till en annan värld där någon stor tex skådespelare blir förälskad i just mig och visar mig en annan värld. Samtidigt mår jag dåligt för jag vill ju inte vara utan min underbara familj så varför dessa fantasier? jag vill ju inte leva ett annat liv men ändå känns mitt liv ibland bara så tomt och tråkigt. Ibland känns det som jag faktiskt levt ett annat liv fullt av passion och äventyr och så ryks det bort från mig och jag blir småbarnsmamma och hemma fru i vår lilla by och jag kan känna en konstigt saknad...
Ibalnd tror jag att det hela grundar sig i att jag vill känna den där passionen och kärleken man gör i början och det blir lättare att överdriva till en fantsi som aldrig kan bli verklig. Jag älskar min man även om ni kanske inte tror det. jag skulle nog gå under utan honom. Men när jag känner såp här så blir jag helt tom och kall. jag längtar efter något extremt mycket, men jag vet inte vad, för det jag kängtar efter finns inte...
Sen kan dte gå veckor och jag mår bra och sen kan det komma en vecka och jag mår extremt bra och är full av energi och sen går det sakta och sakta utför tills det kommer en vecka när jag nästan bara sitter och gråter och jag vet inte varför.
Jag vet hur det ser ut och tro mig jag har kollat upp manodepression... men jag vet inte... kan det vara någon form av patetisk 30 års kris? jag vill inte vara psykiskt störd och jag vill inte prata med någon. jag skäms för mycket för att prata med någon och det värsta är att jag verkligen lever ett liv som jag vet många önskar att de hade..
