Ingen livsglädje del xx

Hoppar in här.

Jag lider av borderline. Blev utsatt sexuellt när jag var 11, och våldtagen när jag var 16.
Blivit mobbad från lågstadiet till högstadiet.
Började skära mig när jag var 13-14. Har lidit av depressioner enda sen dess.
Har försökt ta mitt liv väldigt många gånger. Spenderade sommaren som var genom att åka in och ut från akuten och psyket.
Har mått helt okej nu två månader, men nu är jag deprimerad igen.
Fattar inte hur man ska orka leva ett sånt liv som jag lever. Är det meningen att man ska behöva må dåligt konstant?
Började äta cipralex i juni, men de hjälper inte ett dugg.

Utredning och utredning...
Gick till BUP under högstadiet, och då fokuserade vi på mina självmordstankar.
Jag blev gravid, och mådde helt plötsligt mycket bättre. BUP ansåg då att jag inte behövde mer hjälp, så jag var tvungen att sluta där.
Under slutet av graviditeten började jag må dåligt igen. Efter min sons födsel uppmanade BVC mig att söka hjälp för mitt mående. Jag fick då kontakt hos en läkare på vuxenpsyk.
På första mötet gjorde han ett test, och kom fram till att jag har Borderline.
Känner att jag helt klart har borderline, det passar in extremt bra på mig.

Nu har jag kontakt med nån kass gubbe som varken är psykolog eller kurator.

Jag skar mig för första gången på över ett år i somras. Jag gjorde det endast några gånger dock, så jag ser mig fortfarande "ren" från skärandet.

Förut mådde jag alltid dåligt på hösten/vintern. Mådde alltid bra på sommaren.
Har kommit i underfund med att det var skolan som gjorde att jag mådde dåligt, och att jag mådde bra på sommarlovet för att jag blev utvilad och så.
Nu mår jag dåligt hela tiden, oavsett årstid.

Har inte haft nåt möte än om mina mediciner, men snart så... hoppas jag.

Så som jag förstår det är han sjuksköterska som studerat lite om KBT.
Har sagt att samtalen med honom inte hjälper, men han tycker inte att jag ska gå till nån annan.

Ja; har läst väldigt mycket om borderline, när jag fick reda på att jag har det.

Nej, det har jag inte gjort.

Varför känner du att du inte kan prata med nån om det?

Känner att jag inte orkar mer nu... Vill bara ge upp.

De har KBT här, men det är inte det jag behöver. Jag behöver DBT, och det finns inte där jag bor.

DBT finns fem mil härifrån. Inte så långt, men när man är ensam med en bebis och inte har nåt körkort är det inte det lättaste att komma dit...

Han jag går till för samtal sa att jag troligtvis inte skulle bli antagen. De har redan för många på DBT där.

Så andas man i fyrkant:

www.sinnet.nu/halsa/stress/stresskolan/andas-i-fyrkant

Men om du mår dåligt, kanske inte allting är bra och ordnat?

Inget att tacka för.

Bra att det känns bättre nu. Kolla in den metoden imorgon du, den har hjälpt många.