Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Sitter här mitt i natten och känner igen mig i mycket av det ni skriver. Nu har jag och sambon en bra relation men själv är jag pâ gränsen till deprimerad. Är ensam med 2 barn hela dagarna och även om jag har ett par vänner jag kan träffa sâ blir det inte av dâ det är för "krângligt" att âka med 2 barn vare sig man väljer bil eller kommunalt. Jag är utan jobb och tror inte att jag kommer fâ nâgot heller. Bor i spanien med högst arbetslöshet i europa och vill inte jobba heltid för 600 euros i mânaden.

Det jobbigaste är nog att ingen här fattar hur man har det heller. De ár sâ efter i tänkandet att de anser at man dragit en vinst lott bara för att man har en karl och barn trots att gubben jobbar 12 timmar om dagen samt lördagar.

Min sambo vill inte flytta till Sverige och jag vet inte hur det skulle vara för oss att bo där heller men jag saknar min familj och vänner som ser mig för mig. För sambons familj ár jag bara deras barnbarns mamma typ. De pratar bara om barnen och inget annat. Hemma i Sverige kan man prata om allt möjligt men här verkar de knappt prata alls inom familjen.

Sedan blir man ju alldeles knäsvag om man tänker tanken om det skulle "ta slut" en dag. Vad jag vet sâ har jag ingen rätt att flytta till Sverige med barnen(men vi är inte gifta sâ jag kan ha fel)utan min sambos tillâtelse. Det gör ju att jag känner mig helt beroende av min sambo. Hans vilja min lag typ! Hjälp!

bebben Elias mamma skrev 2009-01-11 10:14:51 följande:

Det är ju alltid en tröst Dâ kan jag i alla fall göra pâtryckningar pâ mannen om det skulle kännas ohâllbart i framtiden. Jag känner att vi alla fall kunde prova att bo i Sverige 1 âr eller sâ. Han är delägare i ett företag och skulle kunna skaffa en ersättare den tiden vi är borta och komma tillbaka om det inte skulle fungera.

Min sambo är medveten om min situation men kan inte göra sâ mycket här. Vi lever ju pâ hans inkomst och det är knappt att det gàr ihop sâ dâ blir det lânga dagar för honom. Som Cattapult säger om sin man sâ skulle han göra "allt" för oss men i det hár landet sâ räcker det liksom inte för att man ska mâ bra som familj. Jag kan frâga mig varför jag bor här för hans skull när vi aldrig träffas ändâ?? Mest känns det som om jag vill hem pga av min situation här mer än att jag saknar Sverige. Hälsa pâ familjen har jag gjort ofta men nu med 2 barn under 18 mânader sâ känns en flygresa omöjlig sâ kanske det känns värre nu när jag inte kan âka hem när jag vill.

justina2: Flyttade du hem själv eller följde din "man" med er?

Man fâr faktiskt flyga med 2 men man mâste betala för barn över 2 âr för den ena och ha den andra i babyskydd tror jag....Hur som helst är det ju inte lätt att resa ensam med 2 sâ smâ. Om det nu inte har ändrats. Antar att bolagen kan ha olika regler ocksâ.

Jag är inte helt säkert men jag har endast rest med Sterling(som ju gâtt i konkurs) och norwegian sâ nâgot av dem eller bâda. Har inte kollat sâ noga dâ det inte varit aktuellt ännu...

Vet dock att en del bolag nekar en att flyga med fler än 2 barn som ensam vuxen, sâ det kan ju vara det du drabbats av. Att du är ensam med 3 och inte att du har 2 under 2 âr.

en blev två skrev 2009-01-11 23:23:33 följande:

Det är det som är grejen. Du fâr inte âka med 2 för infant prisetför set innebär att barnet inte ahr eget säte och man kan ju inte ha 2 barn i knät. Du mâste boka en som barn över 2 âr med eget säte och betala det priset, dâ fâr du âka med 2 barn. Läste om det i resevillkoren. Som sagt sâ kan det kanske variera mellan olika bolag sâ läs noga innan bokning sâ man inte fâr en trâkig överraskning pâ flyplatsen.

Bebben elias mamma: Vad skönt att det finns fler som känt som jag. Här blir man ju hjärntvättat och börjar nästan känna sig överdrivet otacksam för att man inte är nöjd med precis allt.

Vet inte ens om jag skulle se fram emot fotboll....Just nu känns det som om jag tar alla tillfällen som gâr att sova med barnen bara för att fâ tiden att gà men det blir det ju inte bättre av.

Kassie skrev 2009-01-14 18:46:48 följande:

Nej vad jobbigt Dâ orkar man ju verkligen inte lágga över pâ partnern. Min man är inte heller snabb pâ att ta den lille. Han lägger den "store"(18 mân) men sen tycker han att han har gjort sitt. Att 3-mânaders bebisen är som ett plâster och ska vara i famn 24 timmar ser han inte. Kan bli lite sur när jag tycker att jag faktiskt kan fâ en stund för mig själv (om det sâ bara ár för att gà och duscha).

Född80: När man är ifrân Sverige sâ ser man verkligen hur "lângt fram" vi är där...och dár tycker man att det inte är lillräckligt. Här i Spanien där jag bor sâ tampas man med arbetsmarkanden ocksâ där man som arbetare har 0 rättigheter och utnyttjas till max. Hur är det i Tyskland?

Ingen som längtar "hem" längre?

Du det där med att gà till spâgumma är ingen dum idé. Det gorde jag en gâng nár mitt liv var helt upp och nervänt. Hon sa en massa sanningar trots att hon visste 0 om mig. Tyckte i och för sig att hennes spàdommar om framtiden var helt felaktiga, hade en massa planer som inte hade nâgot alls att göra med det hon sa, men de slog faktiskt in Min planer gick i stöpet pga saker jag inte kunde râda över och plötsligt sâ blev de hon sagt sanning.

Oj nu skriker lillen....skriver mer senare...

Liei: Usch ja, olikheterna i sätt att tänka och att vara är jätte jobbigt tycker jag. Finns ju ingen man kan prata med, ingen som kan förstâ mer än de där hemma och det gör ju bara att man längtar "hem" mer. Jag klarar knappt av att umgâs med mina "svärföräldrar" längre just av den anledningen. Vad man än säger sâ tycker det nâgot annat, om de ens bemödar sig att lyssna. Ja det är ju mest svärmor. Svärfar säger sällan nâgot överhuvudtaget. Och svärmpor bara babblar, aldrig ett samtal utan bara tjatar barnbarn(mina barn som om jag inte kände dom )

Känner mig rädd att det en dag kommer till den punkten att det inte funkar längre. Jag vill ju att det ska funka men det känns som det just nu "kostar" för mycket. Jag är aldrig glad och har inte lust för nâgot alls. Tâlamodet med barnen är uselt och jag vet att det beror pâ att jag inte mâr bra.
Hur kom du fram till att flytt till Sverige var "lösningen"? Min sambo vet att jag màr dâligt men menar pâ att han inte kan göra nàgot ât situationen. I varje fall inte just nu. Jag känner att jag levt sâ här i flera âr nu, väntar pâ nâgon slags lösning men inget . Det blev ju inte lättare att fâ ytterligare ett barn, har ju blivit än mer isolerad och kan inte se hur jag ska komma ur detta inom rimlig tid

Kassie: Klart att folk har problem i Sverige med. Jag kan dock se att mitt liv hade varit väldigt annorlunda om vi bott i Sverige. Jag hade haft möjlighet att komma ut mer, finns massor av aktiviteter där för hemmamammor. Dessutom hade jag inte varit hemma ensam 12 timmar om dagen. Mannen hade varit hemma tidigare(om nu inte jag hade varit tvungen att jobba förtâs ) Och viktigast av allt är att jag hade haft min familj och vänner nära. Här känner jag mig sâ otroligt ensam.