Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?
Vilken intressant tråd, skönt att läsa om flera som sitter i liknande tankebanor.
Själv bodde jag några år i nya Zeeland, med min man som kommer därifrån. Där hade vi ett bra liv, han hade ett stort kontaktnät som även jag fann egna vänner genom, och han hade ett bra jobb. Själv kände jag en stor hemlängtan där nere, framför allt var det min familj jag saknade, och ett par vänner.
Så vi lämnade NZ och flyttade till Sverige. Maken är högutbildad och vi trodde naivt nog att han skulle få ett jobb inom åtminstone ett år. Men lågkonjunkturen kom och han har fortfarande inget fast jobb, två och ett halvt år senare. Lite gästföreläsningar och inhopp här och där bara... Han känner verkligen att han tappade bort sig själv helt i och med flytten. Det har varit svårt för honom att passa in i sverige, och hitta sin plats. Svårare än jag nånsin kunde tro. Värt att tänka på innan man tar hit sin utländska partner tror jag. Sen är ju alla olika, såklart.
Men jag skulle nog inte göra misstaget att komma hit utan att ha ordnat boende och jobb. Det gjorde vi. Det är galen bostadsbrist i Sverige. Flera tusen sökande på en hyreslägenhet i Göteborg där vi bor.
Jobb är också svårt.
Funderingarna går i om vi ska flytta tillbaka till NZ eller inte. Vi skulle kunna leva ett mycket bättre liv där, och få mer för samma pengar. Makens familj bor där och hans föräldrar avgudar vår dotter som är ett år...
Men samtidigt betyder det att vi skulle vara tvungna att lämna MIN familj som jag är väldigt tight med. Känns som att hur vi än gör förlorar någon.
Oj vad långt jag skev! Nån som orkade läsa? Haha... Skönt att skriva av sig i alla fall.