Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Varför är det nästintill otänkbart för dig att skaffa barn i Spanien? Det ekonomiska läger? Bristen på hjälp från närstående? Jag vill inte döma utan är bara lite nyfiken...

Precis så där var det för oss också.
Jag var säker på att allt skulle flyta på gå jättelätt när jag och maken bestämde oss för att flytta till Sverige efter fem år i Frankrike och ett år i USA (dit han skickades från Frankrike som expat). Men, vi kom hem mitt under finanskrisen 2008. Trots att min man har lång universitetsutbildning och då tio års arbetslivserfarenhet fick han inget jobb i Sverige - han blev inte ens kallad på intervju trots aktivt sökande under ett helt år. Min man började söka jobb utomlands och blev omedelbart kallad på intervju i två olika europeiska länder, så vi flyttade igen. Jag saknar mina föräldrar och syskon varje dag och sörjer över att de inte får träffa våra barn oftare, men det känns trots allt viktigare att min man har ett bra jobb som han trivs med och slipper gå på a-kassa (själv är jag frilansare och jobbar hemifrån). Nu har vi bott i Scweiz i 2,5 år och det känns bra att bo på "neutral" mark. Makens familj bor i Paris och kommer en eller max två ggr om året (de är lite jobbiga tycker jag, och för mig räcker det gott och väl). Vi åker nästan alltid till Sverige på sommaren och min mamma kommer på besök en gång per år. Visst hade jag önskat träffa min familj lite oftare, men det blir nog enklare att åka oftare när barnen blir lite större och jag hoppas att mina syskon ska komma och hälsa på lite oftare i framtiden.

Olivia111, det låter onekligen som om du har råkat ut för en mindre depression.

Jag upplevde något liknande när jag flyttade till USA med min man och vår äldste son för 7 år sedan. Jag hade redan bott utomlands i flera år då, så det var inte hemlängtan till Sverige som var mitt problem. Vi lämnade Paris, som jag just hade börjat känna mig hemmastadd i, för en mellanstor stad i USA och jag var inte alls beredd på hur ensam jag skulle komma att känna mig.

Från att ha varit ganska framåt blev jag plötsligt väldigt handlingsförlamad och vågade av någon anledning inte ens köra bil (min man var utskickad och hade tjänstebil, så vi skulle enkelt haft råd med en till mig, men så blev det alltså inte). Jag frilansade också hemifrån, och hade inte heller några kollegor, och när jag inte satt framför datorn hade jag sonen att ta hand om. Vi försökte hitta en förskola till honom, men tanken på att inte ens ha sonen omkring mig på dagarna fick mig att känna ännu mer panik, så när vi inte hittade någon plats på någon lokal förskola kände jag mig ganska lättad.

När jag tog kontakt med SWEA och började träffa andra svenska tjejer blev det lite bättre, och nu i efterhand ser jag att mycket av min ensamhet berodde på att jag själv inte riktigt gjorde något åt saken. Men, det brukar ta minst ett år på en ny plats innan man ens är mogen att ta sig ur sin lilla bubbla. Det ÄR väldigt praktiskt att ha ett frilansjobb hemifrån när man bor utomlands (i synnerhet när man får barn och upptäcker att barnomsorgen inte alls liknar den i Sverige). Men nackdelen är ju förstås att man går miste om den sociala biten det innebär att vara anställd (kafferaster, luncher, fredags-afterwork, etc.).

Mitt tips till dig är att börja söka efter andra svenskar (eller skandinaver) i dina trakter. Sök efter svenska medlemmar i Facebook-grupperna "Utlandssvenskar.com" och "UTLANDSSVENSKAR - Swedes Abroad". Sök efter medlemmar på forumet Svenskar i Världen www.sviv.se/. Ge dig själv (och din sambo) en chans att trivas i ert nya hemland tillsammans. Det måste få ta lite tid innan alla bitarna faller på plats. Men, jag tror också att det är viktigt att du lär dig holländska och får kontakter den vägen. Varför anmäler du dig inte till en språkkurs och träffar andra i din situation. Det kommer säkert att kännas bättre snart! Lycka till!