Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Vilken intressant tråd, skönt att läsa om flera som sitter i liknande tankebanor.

Själv bodde jag några år i nya Zeeland, med min man som kommer därifrån. Där hade vi ett bra liv, han hade ett stort kontaktnät som även jag fann egna vänner genom, och han hade ett bra jobb. Själv kände jag en stor hemlängtan där nere, framför allt var det min familj jag saknade, och ett par vänner.

Så vi lämnade NZ och flyttade till Sverige. Maken är högutbildad och vi trodde naivt nog att han skulle få ett jobb inom åtminstone ett år. Men lågkonjunkturen kom och han har fortfarande inget fast jobb, två och ett halvt år senare. Lite gästföreläsningar och inhopp här och där bara... Han känner verkligen att han tappade bort sig själv helt i och med flytten. Det har varit svårt för honom att passa in i sverige, och hitta sin plats. Svårare än jag nånsin kunde tro. Värt att tänka på innan man tar hit sin utländska partner tror jag. Sen är ju alla olika, såklart.

Men jag skulle nog inte göra misstaget att komma hit utan att ha ordnat boende och jobb. Det gjorde vi. Det är galen bostadsbrist i Sverige. Flera tusen sökande på en hyreslägenhet i Göteborg där vi bor.
Jobb är också svårt.

Funderingarna går i om vi ska flytta tillbaka till NZ eller inte. Vi skulle kunna leva ett mycket bättre liv där, och få mer för samma pengar. Makens familj bor där och hans föräldrar avgudar vår dotter som är ett år...
Men samtidigt betyder det att vi skulle vara tvungna att lämna MIN familj som jag är väldigt tight med. Känns som att hur vi än gör förlorar någon.

Oj vad långt jag skev! Nån som orkade läsa? Haha... Skönt att skriva av sig i alla fall.

Jag är glad att vi är här pga en anledning, och det är att vi fick barn för 1,5 år sedan. Det är just det som gör att jag är så tudelad... Vill att vår dotter ska ha en nära relation med min familj. Hon har även en jämnårig kusin som hon trivs jättebra med. Det gör att det gör ont i mig när jag tänker på att bo långt borta.

Makens föräldrar är ganska gamla men har träffat dottern en gång (vi hälsade på för någon månad sen) och blev såklart förälskade... Så nu känns det jättesvårt, och hur vi än gör kommer ju antingen relationen med min familj eller makens familj bli bortprioriterad. Så små barn kommer ju inte ihåg länge, och dessutom förändras hon ju hela tiden.

Så med det i åtanke ångrar jag inte att vi kom till Sverige. För mig känns (taskigt nog) relationen med min familj viktigare eftersom vi helt enkelt umgås mer och är mer familjeorienterade. Vi är en stor bullrig familj, makens familj träffade vi max 1/gg vecka när vi bodde där, då var det middag typ och sen inget mer.
Maken håller med mig, men samtidigt känner han ju ändå viss saknad ibland.

Vi har sagt att vi väntar till i höst med att bestämma oss. Får se vad som händer tills dess. Just nu känner vi oss väldigt splittrade! Men faktum är atts det är lättare att leva ett härligt liv i Australien och nya Zeeland än i Sverige. Billigare, och bättre klimat. Och man tjänar mer i jämförelse till vad allt kostar.

Kunde jag få med mig familjen till NZ skulle valet vara enkelt. :)

Pistou: låter så likt våran story! Undrar hur många som var lika naiva som oss?

Maken är akademiker och hade också över tio års arbetslivserfarenhet när vi kom hit i okt 2008. Fick inte en enda intervju han heller, i Sverige. Vad är grejen med det? Han har skickats till universitet i både Amsterdam och Hongkong på intervju och nu väntar vi på att höra angående Hongkongjobbet. Isf blir det i höst. Både hoppas och inte hoppas (pga saknaden till familjen här). Men som du säger - man måste sätta vår nya familj först nu, och huvudsaken är att vi som par och familj mår bra. Man kan inte få allt.

Jag jobbar som frilansöversättare, så det jobbet tar jag med mig oavsett var i världen vi hamnar.

Absolut, den tanken har slagit oss med. Nu är ju Hongkong ändå lite hemmaplan för maken vars mamma är därifrån. Men det är ändå precis halvvägs ju, och det känns som att det kan vara en bra lösning!

Vi har absolut London som alternativ, då vi båda bott där förr och älskar staden. Men det är svårt att få jobb där utan europeiskt pass för maken, så vi funderar på att vänta tills han kan ansöka om svenskt medborgarskap i november om inget annat händer på jobbfronten tills dess. Sen ska de väl handlägga ansökan i hundra år, men men... Med ett europeiskt pass slipper han få sin ansökan ratad direkt av arbetsgivare i europa iaf.

Tanken: känner verkligen igen det där om skuldkänslorna. Tror det är det som i många fall fått mig att känna det jobbiga med att bo utomlands, särskilt nu när vi har barn som ju min mamma och pappa avgudar. Sorgen i att ta ifrån dem det. De försöker dölja det och min mamma säger ändå att de kan få en fin relation och att det inte BARA är kvantitet som gäller angående tiden man spenderar ihop. Och hon har ju rätt. Men hon försöker ju bara trösta mig och vara stark, helst av allt vill hon ju inte att vi ska bo så långt borta, såklart...

Vi har mer och mer bestämt oss nu, för att (om inget jobb dyker upp innan dess för maken) vi stannar i Sverige till nästa vår, väntar in hans medborgarskap och sedan får vi nog bosätta oss i NZ ett tag. Då är det åtminstone lättare för oss att återvända till Europa en dag om/när vi vill det.