Jag skriver inte in något i BIM-listan men hänger här ändå. Har oregelbunden mens och endo så en vecka innan mens börjar jag alltid få endo-blödning. har ingen aning om den försvinner om jag ev skulle bli gravid så det är svårt att veta vilket datum jag skulle ta..
hemlighetsfull: Välkommen! Jag tror att de flesta här begriper exakt vad du menar. Men jag måste fråga.. Varför har ni inte sökt hjälp redan nu? Det är 12 månader som gäller för att söka hjälp och starta utredning, sen vet jag att vissa landsting har en 24 månaders gräns innan man skriver remiss för IVF, men utredningen får man starta redan vid 12 månader och hittar de en orsak till infertiliteten får man remiss till IVF innan 24 månader har gått även i de landstingen.
Privat gynekolog som är ansluten till landstinget kan funka att i varjefall göra den inledande utredningen hos. Ta blodprover och göra vanligt VUL etc. men testa att ringa KK en gång till. SÄg att du har hört att det är 12 månader som gäller (men jag har hört att något landsting ska vara hårda på 2 år, men minns tyvärr inte vilket). Går de inte med på det så gå till en privatgynekolog för en första sväng i varje fall.
Och håller de på 24 månader skulle du ju kunna ringa till kk och försöka ställa dig i kö redan om 1 månad eftersom väntetiden på första besöket ofta är tre månader och hinner du bli gravid kan du ju bara ringa dit och avboka det. Det är inte alls säkert att de går med på det, men det skadar ju inte att försöka.
hemlighetsfull: vårdgarantin är på 3 månader så klarar de inte av det måste de remittera dig till ett annat landsting som klarar att hålla den gränsen. hör av dig till dem igen och kolla hur de gör om man vill utnyttja vårdgarantin!!
Jag har också funderat mycket i de banorna även om jag alltid kommer fram till att JA, jag vill ha barn. Men sen landar jag i "och hur mycket ska det få kosta då". Dels ekonomiskt men framförallt känslomässigt. Hur många IVF:er orkar man med? När ska man säga stopp? Jag ska ju precis till att påbörja min första IVF men tankarna finns där ändå.
Sen måste jag bara säga att ååå, vad glad jag var att någon tog upp den här frågan. Det blir lätt en hysteri om att man mår så dåligt när man inte får barn och det känns som att det är mer givande, berikande att faktiskt diskutera hur man hanterar det faktum att det kanske inte blir barn.
jag och min make skulle gärna vilja adoptera, men i nuläget skulle vi inte bli godkända (maken är sjukskriven) och även om han skulle bli friskförklarad om något/några år så går åren och åldern med den. Han är 38 och de verkar ha en ganska ordentlig gräns på 42 år nuförtiden för att man ska bli godkänd som adoptivförälder i Sverige, så vi funderar på... Kommer antagligen ställa oss i kö till åtminstone en adoptionsorganisation för att ha i beredskap om allt annat skiter sig och vi skulle bli godkända som adoptivföräldrar.
SJälvklart är jag rädd för att inte få barn. Jag ser också det som en sorts meningen med livet. Och jag har längtat efter barn i 12 år nu (även om jag för 12 år sedan inte hade någon pojkvän, och aldrig hade haft, så ville jag ändå bli mamma). Men samtidigt vet jag att det är inte alls säkert att IVF:en som vi snart ska påbörja ger oss ett barn. Och det är inte säkert att de nästkommande gör det heller. Och vi kanske inte får adoptera. SÅ jag försöker att hitta alternativa miningar med livet. Även om jag tror att barn är en av de större meningarna så finns det ju många människor som inte har barn och är lyckliga ändå. Jag är rädd för att inte få barn, men jag är mer rädd för att bli en bitter barnlös som inte kan komma över sorgen att inte bli förälder. Att bli barnlös kan jag förhoppningsvis klara (några år i terapi och en hel del gråt och bitterhet) men jag hoppas att jag inte blir livslångt bitter.
just nu har jag ingen aning om vad jag ska tänka tro..
Vi (jag och maken) var på Sahlgrenska den 18/2 för nybesök inför att påbörja IVF. Jag hade innan hört att det var väldigt många som skulle in i IVF-svängen nu så det kunde tänkas att vi fick vänta några månader till innan det var dags att börja behandligen på riktigt, men vi fick tur. Vi kunde börja behandlingen på en gång när jag skulle ha mens. Till saken hör att jag har lite oregelbunden mens (oftast 24-27 dagar men ibland uppmot 35 dagar) och när jag var på SU var jag på dag 25 och det verkade som att det var ett bra tag kvar tills jag skulle ha mens (jag hade trol inte ägglossning förrän den 12-13/2). Så det var bara att vänta in mensen så skulle jag börja spraya. Hämtade ut medicinerna (och sprayen fick max förvaras vid +25 grader och ej i frys) ich tog med mig spryaen på bilturen uppåt norrland. Har haft världens sjå med att försöka ha sprayen i rätt temperatur (har ej lyckats eftersom vi var hemma hos en bekant som pga sjukdom måste ha 30 grader i sitt hem), men mensen har inte kommit. Endometriosblödningen som alltid inleder mensen har kommit och gått, men ingen mens... En hel del funderingar således. Och jag vet inte exakt när jag hade ägglossning den här månaden eftersom jag inte tog äl-stickor då cykeln blev så lång.
Nu har vi precis kommit hem från ledigheten och jag sitter här och räknar dagar och funderar...
tack för grattisarna...
jag plussade alltså imorse. känns väldigt overkligt. är självklart glad men det har nog inte sjunkit in på riktigt än så det rör sig mest massa bisarra tankar rörande praktiska grejjer i huvet just nu. men ge oss en vecka så har vi nog hunnit landa lite mer...
så typiskt mig också. att plussa den månad som man verkligen går och väntar på mensen för att få starta med IVF:en. sista chansen så att säga...
jag gjorde ett gravtest till igår, för säkerhetsskull och det visade fortfarande på att jag var gravid. Så idag har jag ringt till Göteborg på IVF:en och meddelat att vi inte blir aktuella för behandling i nuläget. De var jättetrevliga och sa samtidigt att går det åt skogen är vi välkomna tillbaka för vi är inskrivna där.. Och det var väldigt skönt att höra för man undrar ju såklart. Om vi tillhör de där knappt 20 %en som får missfall så vill vi ju inte behöva vänta en evighet på att dra igång med IVF:en. Sen har jag ringt gyn också och bokat in ett tidigt ultraljud som ska göras om två veckor. Detta eftersom att jag hade endometriosblödningen och det tycker de tydligen är väldigt konstigt även om jag inte nojjar mig för den ett dugg. Jag nojjar mig istället för missfall och utomkvedeshavandeskap så det känns väldigt bra att få en tidig koll..