jag hoppas så att det är så att jag har mensont ändå, men jag är så himla rädd för att få ett minus på td.
hur orkar man liksom!?
inte blir det något fet, skulle vi haft eskimåer skulle det nog vara lättare att få ett minus, men det var bara ett av nio ägg som tog sig för oss.
hade velat haft en möjlighet till fet i alla fall, hela hormonbehandlingen var fruktansvärd för min del, mådde apa, pyton, piss och kräk hela tiden!
Det finns inget konstaterat fel på mig så i början var jag så hoppfull men ju närmre td vi kommer desto mer negativt intställd blir jag.
Antar att det är min hjärna som går igång och försöker skydda mot en eventuell sorg.
Idag är det rd7, imorse tyckte jag mig känna att tappen låg längre ner än vanligt, det gjorde mig nedstämd, men den är fortfarande hård ungefär som nästippen så det är bra.
Har haft ont sen äp men de sista dagarna har det inte varit som mensont utan mer ont runt äggstockarna och livmodern när jag rör mig eller tar i med benen.
Idag kom "mens"värken tillbaka och då får man flashbacks från den övriga tiden som barnlös och deppigheten kommer krypande, förut var det som om någon öppnade vattenslangen, grät hejvilt och mina hundar förstod inget alls utan kom och buffade på matte som var helt förstörd.
Nu blir det en stor skål popcorn och en bok, mitt på ljusa dan.