...jävla ”Äntligen Gravid”-tråd!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Del V

Jag har följt eran diskussion. Jag vill verkligen ha barn och är snarare rädd för att vara en som inte får några barn. Min man är 40 så tiden för adoption börjar rinna ut. Och jag vill hellre få barn vid IVF än adoption även om jag självklart skulle kunna tänka mig det om det inte fanns andra utvägar. Det tar bara sån tid med IVF. Vi har precis genomgått vårat första FET på IVF 1. Men vissa blir ju inte gravida föränn vid IVF 6. Tänk om man får beslutet att man inte får fortsätta (har en kompis som just fått det - läkarna säger att det är lönlöst) och så är det för sent för adoption. Usch! Vad fruktansvärt. Jag är inte någon vars hela liv handlar om moderskapet men jag tycker ändå att barn är en sorts "meningen med livet".

Jag förstår din tanke. Jag kände likadant en period. Det är som en sorts försvarsmekanism. "Om jag aldrig blir mamma så kan jag ändå hitta en mening med livet." Jag önskar att jag kunde känna så idag med men jag känner bara att det skulle vara slut. Självklart skulle man komma över sorgen såsom man kommer över alla andra sorters kriser men jag skulle ändå leva med en enorm sorg i hjärtat. Och jag skulle kanske bli en bittertant. Med all rätt, anser jag. Men visst förstår jag din tanke att man måste försöka hitta alternativ om man aldrig skulle bli mamma trots att det vore vidrigt.

Häftigt att se att även vi som inte alltid är positiva kan bli gravida.

Nu behöver jag avreagera mig på jävla äntligen gravid-tråden. Jag fick stort fett MINUS i morse. Hatar det här. Hur orkar ni ta er upp efter varje misslyckat försök? Jag försöker vara positiv men det går åt helv..e. Jag är så arg, på min man som inte låter mig vara en bitter jävla kärring, på samhället för att det inte alltid är gratis med IVF-försök. På människor på jobbet som klagar på skitsaker, på mig själv för att jag inte kan få embryot att fästa. SKIT också!

Helenas83

Jag förstår din tanke Helena! Man ska vara glad över det man har och det är jag men längtan till ett barn är större. Visst har vi flera IVF-försök kvar men det tar så fruktansvärt på krafterna det här. Nu har jag hamnat i nån jävla ond cirkel där det ända jag gör är gråter och ligger hemma och tycker synd om mig själv. Jag försöker ta mig härifrån men jag kan inte.

Jag förstår precis din känsla och jag uppskattar att du delade med dig. Ibland så är det så jävla positivt på dessa trådar och då känns det bra att komma hit och få säga vad man egentligen känner. Jag tror dock att om man verkligen blir utan barn i slutändan kommer man hitta meningen med livet ändå men som det känns nu så hittar man den inte. Man kanske kan resa, upptäcka världen. Kanske som du säger, gå en kurs i något konstnärligt, satsa på att vara en underbar moster/faster om man nu har syskon och sen mormor/farmor förhoppningsvis. Jag var på vippen att ge upp men så igår åkte jag hem till en kompis och drack en massa vin och pratade om helt andra saker och det var så jävla skönt att skita i alla "måsten". Sorgen finns kvar men jag fick ny energi. Lycka till!

Men alltså. tråden heter Jävla äntligen gravid-tråd och som TS skriver "Här får man vara avundsjuk, tycka att allt är orättvist; det är helt okej att tappa hoppet ibland". Man måste ju få skriva också om det som känns jobbigt. Jag säkte mig till den här tråden för att alla andra lät så himla positiva jämt. Håller med "Man ska va gla och snäll". Man känner sig inte välkommen om man inte är på topp. Och Helena, alla andra har inte accepterat sin situation. Jag har inte accepterat, jag ska HA barn. Så låt míg få tappa hoppet ibland utan att behöva må dåligt för det också. Elly

Jag orkar inte skriva mer nu. Är också nöjd med förklaringarna. Bara jag får fortsätta vara positiv när jag är det och känna mig lika välkommen när jag inte är det. :)

Hemlighetsfull84

Jag kände bara som mensvärk när jag gjorde spolning. Många har gjort den äldre varianten som tydligen ska göra galet ont men den nya känns knappt om man inte har stopp. Nej då var det värre med äggplock vid IVF:en men det dröjer innan du är klar för det (kanske inte ens hinner dit innan du blir gravid). Tänk bara på att be om mycket smärtstillande om du är rädd för smärta, det gjorde inte jag och ångrar det något grymt. Jag är egentligen spruträdd men man blir van och nu är jag inte längre rädd för sprutor så ta det lugnt och lyssna inte för mycket på syrran. :)