Rätt eller fel att stanna i ett förhållande pga barnen?
Det beror på, tycker jag. Lever man i ett destruktivt förhållande och speciellt med fysisk eller psykisk misshandel, självklart mår ingen bra av det, inte heller barnen. Men även i ett förhållande där bråk och skrik hör till vardagen kanske barnen mår bättre av en separation. Sedan finns det ju förhållanden som tar slut även om föräldrarna inte bråkar, helt enkelt (om man nu kan säga enkelt) för att kärleken tar slut. Där tycker jag att man inte skall ge upp för lätt, att det är värt att kämpa för barnen.
I mitt förhållande (varit tillsammans 11 år, tre barn) har det verkligen gått upp och ned, för ett år sedan pratade vi allvarligt om separation. Jag har hela tiden kännt att jag vägrar, jag gör inte det mot barnen. Jag och min sambo bråkar sällan, vi kommer bara in i en lunk där vi sköter vårt eget och barnen, men något "vi-förhållande" finns inte. Men med facit i hand så vet jag att det går att vända det, den där värsta dalen kanske inte varar så länge och sedan blir det bättre. Jag brukar försöka tänka på att det finns nog kanske en orsak till att de flesta skilsmässorna sker när yngsta barnet är 2-4 år, det är jobbiga år men klarar man sig igenom dem så är det stor chans att man håller ihop resten också. Jag brukar även tänka på hur härligt det blir när barnen är stora och kommer hem till oss på middag med sina respektive.
Som sagt, det finns flera tillfällen när jag kännt för att kasta in handduken, men idag har vi det faktiskt ganska bra och bättre tror jag det blir när de värsta småbarnsåren är över!
