Inlägg från: TBS |Visa alla inlägg
  • TBS

    Rätt eller fel att stanna i ett förhållande pga barnen?

    Om man bara ska tänka på barnens bästa är det naurligtvis alltid bättre att stanna, förutsatt förståss att det inte finn inslag av fysisk eller psykisk misshandel i förhållandet.

    De som hävdar att det är "bättre för barnen med en lycklig mamma/pappa, än att familjen är samlad" ljuger både för sig själva och omgivningen.
    Det bästa för barnen är att leva ihop med båda sina föräldrar och till 100% hållas utanför de vuxnas konflikter.

  • TBS

    Lady Blue skrev 2009-03-06 11:17:23 följande:


    TBS: Jag ljuger inte för mig själv när jag säger att vissa borde sära på sig istället för att bo kvar bara för att. Jag önskar mina föräldrar skiljt sig, de har inget bra förhållande alls och har inte haft sålänge jag kan minnas, även om det inte vart något inslag av fysisk eller psykisk misshandel.
    Om det hade gått rätt till skulle du inte veta något om deas taskiga förhållande. Barn har inget behov av att mamma och pappa ska vara "kära" det räcker med att alla är snälla och respektfulla mot varandra.
  • TBS
    VulgusProfanum skrev 2009-03-06 15:46:48 följande:
    I de fall där detta inte är möjligt så kan det ju inte vara i barnets intresse att ständigt leva med bråk och tjafs?Vi vuxna har ju ett ansvar och det ansvaret inbegriper att vi hanterar sådana här situationer som just vuxna.Kan vi inte reda ut de problem som finns i ett förhållande så varför låta barnen få sin uppväxt förstörd?
    Varför skulle det inte vara möjligt att hålla barnen utanför bråk och tjafs?
  • TBS
    VulgusProfanum skrev 2009-03-06 15:57:50 följande:
    I de allra flesta fall så tror jag ärligt talat inte att det går i långa loppet.Barn känner av stämningar t.om bättre än oss vuxna så lever man i ett förhållande där det är mycket bråk, tjafs och irritation även bakom kulisserna så nog känner barnen av det.Sedan tror jag inte heller att det är möjligt alla gånger- eller ens de flesta gånger att bara bråka när barnen inte är närvarande, att låta bli att snäsa och att gå runt med ett påklistrat leende.Inte om man lever i ett riktigt dåligt förhållande vill säga.
    Självklart är det möjligt, men inte lätt.
    Frågan är om man vill leva en stor del av sitt vuxna liv med ett påklistrat leende? Det är naturligtvis nedbrytande för vem som helst.
    Jag tycker att detr är varje människas rätt att vara så lycklig som hon kan, men det är ett förbannat hyckleri att låtsas att man splittrar en familj för barnens skull. Därmed inte sagt att det är fel att separera, men det är INTE det bästa för barnen.
  • TBS
    Pallas skrev 2009-03-06 18:14:49 följande:
    Jag håller med till 100%. Att tro att man kan hålla ett olyckligt förhållande hemligt för barnen är att lura sig själv och svika det ansvar man har tagit på sig när man valt att bli förälder.
    I slutändan handlar det om att inte dra in barnen i konflikter som de inte kan påverka, klarar man inte av att bo under samma tak som den andre föräldern utan att göra det är det naturligtvis bättre att separera. Men det är bara det minst onda av två onda ting.
    Det bästa för barnen är att föräldrarna lever tillsammans med ömsesidig respekt (Helst med kärlek, men i andra hand utan).
  • TBS
    idiblon skrev 2009-03-06 18:25:33 följande:
    Knappast, det bästa är om föräldrarna individuellt kan hitta den sanna lyckan någon annanstans, men ändå ha kvar en bra kommunikation och ömsesidig respekt mot varandra.
    Varför då?
  • TBS
    idiblon skrev 2009-03-06 18:30:52 följande:
    Varför? För att det är bättre att visa att man har rätt till att må bra än att finna sig i för barnens skull. Önskvärt, eller till och med givet, är att man bör bo nära och uppträda vänligt mot varandra, ge och ta, kommunicera och respektera varandra. Därmed inte nödvändigtvis bo under samma tak.
    Om man behöver bo långt ifrån den andre och inte ha kontakt med denne för att "må bra", ska man göra det också? Eller finns det begränsningar för vad man bör göra för att må bra själv?

    Vid något tillfälle måste h*n hur som helst, ta sig i kragen, bita ihop och stå ut. För barnens skull.
    Frågan är väl bara när..
  • TBS
    susannemalmö skrev 2009-03-06 18:49:07 följande:
    Men tror du verkligen att det är det bästa för barnen att man biter ihop och tar sig i kragen genom att stanna i ett dåligt förhållande.
    Om man kan dölja sitt missnöje för barnen, ja!
    Däremot tror jag inte att det är ett dugg bra för de vuxna, ibland måste barnen lida för att föräldrarna ska må bättre. Det är ingen önskvärd situation, men livet är hårt ibland.
    Men att det skulle gynna barnen att föräldrarna separerar tror jag inte ett smack på (även om mitt skuldtyngda samvete gärna skulle vilja).
  • TBS
    susannemalmö skrev 2009-03-06 19:00:18 följande:
    Har du ett enda exempel på ett fall där föräldrarna hållt ihop för "barnens skull" och barnen mått bra av det? Låter bra i teorin, fungerar nog sämre i verkligheten.I mina ögon är det ganska egoistiskt att stanna i ett sånt förhållande och sen ha mage att skulla på att man gör det för barnens skull. Lite OT, men hur kan du vara så tvärsäker på att kärnfamiljen är det bästa alternativet? Som sagt har jag hört det till leda men aldrig fått några bra argument på varför det skulle vara så.
    Jag kan inte ge dig något exempel. Dels för att både jag och mina egna föräldrar är skilda, dels för att OM jag har något sådant par i min närhet, skulle jag av naturliga orsaker inte veta om det, för de skulle inte diskutera det offentligt.

    "skulden" är nog pudelns kärna här..
    Varför antar du/ni att föräldrarna lägger skulden på barnen, istället för att gemensamt bestämma att de ska leva tillsammans trots att de inte är kära och göra det bästa av situationen?
  • TBS
    idiblon skrev 2009-03-06 19:08:37 följande:
    Var de lägger skulden har knappast att göra med hur barnen uppfattar skulden.
    Skulden för vad? att mamma och pappa inte är kära i varandra? Det vet de ju ingenting om.
  • TBS
    susannemalmö skrev 2009-03-06 19:11:55 följande:
    I samma stund som du säger att du stannar för barnens skull lägger du skulden på barnen för allt som man som förälder då missar.
    Precis, men varför säga det till barnen?
  • TBS
    idiblon skrev 2009-03-06 19:13:43 följande:
    Jo, det vet de. Snacka om att underskatta barn! Barn snappar upp allt, och då menar jag ALLT.
    nejdå det gör dom inte alls det.
    När ditt och din killes sexliv knakar är jag ganska säker på att dina barn är lyckligt ovetande om det.
  • TBS
    idiblon skrev 2009-03-06 19:19:21 följande:
    Då lever du i en fantasivärld. Du underskattar barnen mer än du kan ana.
    Jag kan inte argumentera mot det, men i ärlighetens namn, vad vet NÅGON av oss hur mycket/lite varje barn uppfattar?
  • TBS
    idiblon skrev 2009-03-06 19:23:07 följande:
    Jag vet vad jag uppfattade. Andra här vittnar om vad de uppfattade. Jag skulle aldrig nedvärdera eller underskatta vad mitt eget barn fattar.
    Om barnet är medveten om sin mammas trasiga kärleksliv har mamma inte varit tillräckligt diskret.
  • TBS
    Atamon skrev 2009-03-06 19:31:46 följande:
    Det här förstår jag inte alls... Har barn inget behov av att se att vuxna är kärleksfulla mot varandra? Att de kramas och pussas? Om man inte ser det i en nära relation som barn är jag tämligen övertygad om att man som vuxen har ett avståndstagande mot andra människor och att man får det svårt med nära relationer. Jag tror, trots min uppväxt med bråkande föräldrar, att barn inte mår dåligt av att se att man kan vara oense och osams, så länge man också ser att man kan vara vänner och kramas.
    Gäller det även barn som växer upp i hem med bara en förälder, att de blir avståndstagande mot andra människor alltså? De får ju inte heller se pussar och kramar.
Svar på tråden Rätt eller fel att stanna i ett förhållande pga barnen?