Ni som väntar barn utan att vara gravida

Fysiskt känner jag ingenting annorlunda, men jag verkar vara rätt okänslig för min frus hormoner, vi har exempelvis aldrig varit ens i närheten av att ha synkroniserade menscykler.

Läste i någon annan tråd här om en medgravid tjej som inte fick mens under hela graviditeten.

Mentalt så är jag ju under precis samma press som min fru. Så glad och så rädd om vartannat. Dock är min fru mycket tröttare än mig, hon som alltid vaknade tidigt på morgonen kan nu lätt sova till tio.

Jag har mått vagt illa de senaste veckorna från och till på ett sätt som jag inte alls brukar. Har tänkt att det beror på nervositet dock...

Ja, jag håller med dig lotuskotte! Visst vore det trevligt med en tråd där vi kan följas och pratas om hur vi har det!

På det temat så är jag nu glad över att själv inte vara gravid. Känns lite som en välsignelse att inte hela tiden kunna gå och känna efter i kroppen om någonting är fel. Inte heller behöver jag oroa mig över att min oro ska skada barnet. Tror att den har det bra inne i fru's livmoder.

Har ni skrivit in er på MVC än? Min fru ska ringa dit i morgon och jag ser verkligen fram emot det. Just att FÅ gå till MVC känns så kul!

Vill att tiden ska gå fort, fort, fort och att vi snart ska vara förbi de första tolv veckorna.

Ömma bröst har jag också haft Gissar att det är det att man känner efter, att det har med min menscykel att göra. Den trista förklaringen.

Jag har under de två år som gått sedan processen startade på riktigt haft några attacker av avundssjuka mot min fru. När jag så starkt känt att jag vill bära ett barn inom mig/amma/få den första anknytningen/vara den som alltid självklart är mamma och allt det där... Men jag har väl vant mig vid tanken, dessutom då det varit en kämpig tid så känns det inget viktigt vem som föder barnet, bara jag får ett barn! Plus att jag har blivit tryggare i den framtida rollen som icke-biologisk mamma.

Har längs vägen haft en hel bunt farhågor om det den rollen, men just nu känns det helt lugnt. Kanske det dyker upp senare om/när jag får slappna av lite mer, nu känns det mer att bara jag får det här barnet så kommer allt att bli fantastiskt.

Det har "alltid" varit tänkt att min fru ska bära första barnet, hon har längtat mest och längst. Så om vi hade varit tvungna att byta så hade det nog varit rätt jobbigt för henne trots allt. Kan säkert bli en hel del komplicerade känslor inblandade här...

Förstår att det är en sorg lotuskotte, att inte få vara gravid. Även om ett syskon känns låååångt bort och i dagsläget rätt oviktigt (det är ju DETTA barn jag vill ha) så tänker jag ibland i smyg oroliga tankar om att tänkt om det kommer att visa sig att jag är infertil. Hur gammal är du? Tre insemineringar och två IVF låter ju ändå inte som SÅ mycket, behöver ni verkligen bestämma nu att aldrig göra fler försök på dig?

På torsdag ska vi på första besöket hos barnmorska! Jag räknar med att hamna lite utanför, det är ju i min frus kropp som lilla livet ska växa till sig i och jag är ju i sammanhanget inte alls lika viktig. Samtidigt förväntar jag mig att bli bemött som lika mycket förälder (och det tror jag också att jag ska bli, kanske är naivt, men jag tror det). Ska bli spännande och se hur det blir...

Ok, ja då förstår jag Lotuskotte. Låt dig sörja detta, det har ju ingenting med ert väntade barn att göra och din kärlek och glädje över det. Men oj vad din fru blev överstimulerad!

Clodia: ja! Det är jobbigt, att inte kunna känna efter. (samtidigt som det är en välsignelse att inte kunna göra det!) Speciellt som min fru tolkar allt negativt, typ "jag ville inte sova mer i onsdags förmiddag, jag är inte längre gravid", "jag tror att det ömmar mindre i brösten, tänk om jag inte är gravid längre". Så jag försöker att inte lyssna alltför mycket på hennes överanalyserande (men ligger ändå vaken vad som kändes som halva natten för att min fru tror att hon inte känner så mycket symptom längre).

Idag var vi på inskrivning på MVC, och det gick precis lika bra som jag hade hoppats. Barnmorskan, som jag spontant tyckte om, förstod omedelbart att vi var ett par utan att vi sade någonting och fick mig att känna mig precis lika delaktig. Hon försökte hitta hjärtljud, men eftersom det var så tidigt var det inte konstigt att de inte hördes. Men det var värt en chansning iaf.

Barnmorskan var iaf inte alls oroad av att S inte kände sig lika gravid igår. "Ja så kan det ju vara" typ.

Tror att det är viktigt att komma ihåg att även i familjer där det förekommer en mamma och en pappa så varierar det ofta vem av dem som barnet för tillfället tyr sig mest till. Helt normalt, men vi som icke-biologiska mammor kommer nog ha lättare att ta åt sig och känna sig ratade.

Jag har följt några bloggar där båda i paret bloggar och där det märks att det verkligen inte är några problem, ingen skillnad på vem av mammorna som har fött barnet. Det tycker jag har känts bra att läsa, liksom att det är trevligt att höra andras erfarenheter om detta, son dina Holi.

Vid nästa besök ska vi få en annan BM, antagligen hade "vår" inga tider kvar då vi var tvungna att boka om tiden. Hoppas att vi får tillbaks "vår" sedan, för vi tyckte om henne.

Intressant det du skriver om donatorn Clodia, för nu när du säger det så har jag inte tänkt på honom alls. Som du skriver så är det ju VÅR bebis helt och fullt (även om jag är så tacksam för att jag fått dessa spermier). Jag har tänkt mer i samband med insemineringar förra året, eller mer att det är lite konstigt att min fru har en främlings spermier i sig och funderat över vem han egentligen är för någon typ.

Vi har fortfarande inte berättat för familjen eller vänner, men vi är rätt säkra på att alla kommer att bli glada för vår skull. Vi vill bara vara lite mer säkra på att det kommer att gå vägen först.

Min mamma har varit med under hela processen men just att vi är gravida just nu vet hon inte. Första gången vi plussade berättade vi typ tre dagar senare, vilket var för tidigt men jag var så naivt säker på att det skulle gå bra för just oss, för min mamma och då blev hon alldeles tårögd av glädje.

När svärföräldrarna skulle flytta för några år sedan var det självklart att jag och fru skulle komma dit och välja ut vilka leksaker och barnkläder från när deras barn var små som vi ville att de skulle spara till våra barn och de har även pratat hur vi och barnbarnen kan bo i lilla stugan vid deras sommarstuga i framtiden. Så de skulle mer bli besvikna om det inte blev några barn. De har även ställt nyfikna frågor om hur det går till och med tanke på hur detaljerat vi kunde berätta om detta lär de inte bli så förvånade... Min mormor ringde mig samma dag som hon hörde att lesbiska skulle få behandling i Sverige och talade om detta för mig och tyckte att vi skulle skaffa barn på det sättet

Vi funderar på att skicka brev efter RUL, med ultraljudsfotot och ett meddelande typ: hej mormor och morfar, vi ses i november. Det skulle vara kul.

Vi ska göra RUL i v. 16 om jag inte minns fel, så någon gång i juni.

Min mamma blev besviken först över att jag inte skulle vara gravid. Hon försökte övertala mig om att vi skulle byta, då hon minns det som så fantastiskt att vara gravid (och då var hon sängliggande typ hela graviditeten med hotande missfall) och amningen var ännu mer fantastiskt, så jag tror mycket att hon önskade mig att få det också. Tror att att det även är en sådan där mamma-dottergrej som hon sett fram emot. Då, innan det började, frågade jag om det skulle kännas mer som hennes barnbarn om jag födde det, och det svarade hon ett ärligt talat så ja, på.

Men då mamma har varit med på hela resan de senaste två åren så har hon vant sig vid tanken nu och verkar nöjd med hur det blir. Det var lite en av orsakerna till att jag ville att hon skulle veta, inte bara det att jag inte kunde vara tyst, utan för att jag tror att det skulle leda till en bättre anknytning till barnbarnet. Nu vet jag att hon verkligen längtar efter det.

Vi tror och hoppas att våra föräldrar inte kommer göra någon skillnad på oss som mammor eller på våra barn om de har olika biologiska mammor, men om de gör det så måste vi säga till på skarpen ju, att det accepterar inte vi, fostra dem lite..

Vi hör inte till dem som får göra KUB-testet. Dock har vi fått information om hur vi kan göra det ändå om vi vill och göra det i Stockholm. Men vi har valt att inte göra det.

Vad tror ni om bärbara datorer, strålning och graviditeter? Vi köpte en häromdagen och idag har jag börjat nojja om detta...

lotuskotte: vad exakt är det man egentligen får veta av KUB/NUBB-testet. Förstår ju att det mest är Downs syndrom man upptäcker, men de andra defekterna man kan upptäcka, visst är de mycket ovanliga?

Vet ni vad ni skulle göra om testet gav dåligt resultat?