Panikångest hos 6-åring

Svar till Annis22:
Din son är kanske extra känslig men också en typisk 7-åring. Barn mellan 7-12 år är grubblande, sökande och ofta lite dystra. De söker sig själva, vem man är i världen och sina kompisar, livets mening och hur man uthärdar tillvaron som man nu börjat förstå inte bara är lek och skoj utan också allvarlig och farlig. Jag menar att din son är helt normal i sina reaktioner, inget att oroa sig för utan vad han behöver nu är närhet och ömhet och tid att bli lyssnad till vad han har att säga. Det är därför bra om du kan försöka förhålla dig lugn tillsammans med honom, men om du ändå känner dig orolig tycker jag du ska ta kontakt med BUP. Där finns bra psykologer som kan hjälpa både dig och din son.

Hej!
Jag vet inte om ja kan hjälpa dig men ja kan berätta om mig själv
När ja va 3-4 år drabbades jag själv av panikångest och va jättekänslig, trodde ja skulle dö hela tiden och vågade inte vara med på ngn aktivitet te.x om man skulle på skolresa och resan gick över en bro vågade ja inte åka med ifall bron skulle rasa
:(
Det är såååå j---lva fruktansvärt
Han kan inte hjäpa de han känner och ni gör inget fel
Jag va rädd hela tiden men mycket på kvällen oxå, satt och darrade mest hela tiden, kan itne säga varför de är mest på kvällarna.

Ångest sätter sig i magen så att han har ont i magen är nog inte så konstigt, sen spänner man sig så så kanske träningsvärk.

Tycker ni skall vara på dom hela tiden att ni skall få träffa en barnpsykolog snarast.
Ju snabbare han får hjälp ju lättare är de

Hoppas jag har gett lite erfarenhet, du får gärna fråga mera

Mvh Emma

Hej!
Jag var åtta år när min första panik-ångest attack kom & den handlade om precis som för din pojke, att man inte vill dö.
Jag har fortfarande en extrem dödsångest & än i dag vet jag inte vad som är hönan eller ägget. Får jag dödsångest när jag har en attack el tvärtom?

Jag minns så väl att jag frågade min mamma om vad som hände efter man dog, hon sa att man dog & aldrig mer kom tillbaka, att man fanns inte mer. Borta, finito.
Inte vidare psykologiskt, jag vet.

Är det såna tankar din son har? Är ni kristna? Jag har kommit fram till att jag hade behövt få det förklarat på ett lite mer "troende" sätt, dvs att man kom till himlen osv.
Även om ni föräldrar inte tror på det kanske det kan hjälpa er son att komma över den värsta rädslan. Jag är medveten om att alla kanske inte har en tro, jag är väl själv inte helt övertygad, men den dagen MIN son frågar kommer jag berätta om himlen & att morfar är där i en trädgård med världens finaste blommor...

Tack för era svar. Jag hoppas att det är som Birgitta säger, att det bara är något som han går igenom just nu. Dessvärre säger min magkänsla något annat. Nu ska vi snart testa honom för allergier för att iaf få det uteslutet.

Hej,
Hur har det gått?
Vi sitter i lite samma sits. Sexårig pojke, fyller sju på fredag, har haft tre ångest/panikattacker den senaste veckan.

Han har tidigare haft två attacker. Första i våras (satte i vrångstrupen) och andra i sommar (ramlade med cykel och fick stort sår på armen). 

Den här veckan handlade det om tanken på att få något i halsen. Han blir jätterädd och går in i panik. 
Jag hjälper honom att andas lugnare, håller honom varm och pratar eller sjunger lugnande. Det går över, men det känns oroande att det har hänt så många gånger bara av tanken på något farligt.

I övrigt är han en envis, glad och aktiv pojke. Han har arga utbrott ibland när det inte blir som han vill.
Jag vet inte riktigt om jag bör kontakta vården?

Jag är inte Ts men har en dotter som idag är 12 år. 
Hon har generaliserat ångestsyndrom.
Hennes ångest började så tidigt som 3 år och kommer i perioder. 
Katastroftankar. Rädd för att dö, rädd för eld och för vatten. 
Tänker mycket på vad som händer OM (vad som helst egentligen som är eller kan bli en katastrof) 
Just nu är det mycket tankar om - Tänk om jag kräks i skolan? Jag har en klump i halsen och kan inte andas - 
Katastroftankarna bearbetas med hjälp av oss föräldrar med verktyg vi fått från bup. 

Sök hjälp hos barnpsykiatrin. 
Tills dess så är det viktigt att inte hålla barnet ifrån dom situationer som är obehagliga. 
Lyssna på barnet och bekräfta känslan men gör ingen grej utav det. Jag vet, jätte svårt! Men man lär sig med tiden. Viktigt oxå att inte berömma barnet om barnet tex klarat av att äta en banan utan att tänka på att sätta i halsen. Då kan det uppstå prestationsångest och barnet känner sig dålig och dum när/om tanken kommer tillbaka. 

Hoppas att det var lite hjälp iaf och att barnet får verktyg och hjälp <3