Anhöriga till vuxna med ADHD 4

Hej. Tror jag kanske hör hit :-s
Min sambo går på utredning för tillfället om ADHD, han är 29 år. Hans mamma har haft misstankar ganska länge att han ev har ADHD, men varför utredninge inte skett som barn vet jag inte.... Hur som helst så blev han remitterad till en adhd-utredning som en psykolog han gått hos tidigare gjorde.
Jag har aldrig varit direkt insatt i vad adhd är, eller vad det är för symptom.... men jag skrev et "Hjälp mig!" inlägg på ett annat forum, om ett problem som är mellan sambon och mig, och då var det någson som nämnde att det nästan låter som ett adhd-symptom..... vad tror ni?

Kopierar inlägget jag skrev på det andra forumet, orkari nte förklara allt igen:

"Bakgrund;
Jag och min nuvarande sambo har varit ett par i ca 1½ år bara. Blev gravid oplanerat, men välkommet, så i februari kommer en liten bebis.

Problem;
För ca 2 månader sedan uppdagaes ett STORT problem. Min sambo har fört mig bakom ljuset, ljugit och tagit pengar från mig. Saker och ting kommer fram, massa som jag inte vetat om och som sårat mig OEHÖRT. Hur som helst så bottnar det hela (förmodligen) i väldigt lågt självförtroende, självkänsla och dåliga erfarenheter ända tillbaks i skolåldern för min sambo. Han har gått regelbundet hos psykolog för detta tidigare, något jag inte visste om. Nu, efter allt kommit till min kännedom, har han börjat gå igen.

Han är liksom beroende av att ljuga, inte om allt, men just om pengar. Han _kan inte_ säga nej till saker och ting som ex kompisar frågar hon om om "Ska du med på den o den redan?" utan lånar ihop pengar här o var istället och hamnar i onda cirklar.

Hela denna cirkusen har förstört allt känns det som. Jag vet inte om jag har några känslor kvar, känner mig mest arg, lessen, sviken och bitter när tänker på eller pratar med min sambo.

Han VILL lösa sina problem, han vill verkligen det, men jag kan inte tro honom. Han har sedan allt kom fram lovat massa saker, som han brutit bara någon dag efter. Han älskar mig säger han, han vill göra allt, men känner att han inte vet hur man talar sanning och sådan, att han ljugit i stort sett hela sitt liv....
Han går som sagt var hos psykolog för närvarande, även hans mamma och papap vet om allt då de har vetat om hans problem tidigare.

Lösning;
Jag VILL att vi ska kunna lösa det här. Jag förstår att han är "sjuk". Att han behöver proffissionell hjälp.
Jag vill att allt ska fundera i sinom tid, att vi ska kunna leva ihop som en familj.

Frågan är bara; HUR?
Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Känns inte som jag kan varken förlåta eller acceptera det han gjort. Är bitter hela tiden, hackar på honom, är arg, bråkar, ältar etc etc. Jag kan inte gå vidare. Jag vill kunna tänka "Detta var då - nu ser vi framåt!" men det går inte. Jag kan inte.

Borde jag också gå och prata med någon kurator eller liknande? Eller borde vi båda gå tilll fam-rådgivning?
Eller ska jag lämna allt och försöka gå vidare på egen hand, jag och bebisen?

Frågan är alltså mer hur JAG ska kunna komma ur det här, hur ska jag kunna se framåt igen? Och hur ska jag kunna se honom som min älskade igen, och inte som en lögnare och tjuv som jag gör just nu och ite kan släppa? "

Hoppas att någon orkade läsa mitt låååånga inlägg!

Hur som helst, det här med lögnerna är inte de enda symptomem som kan tyda på adhd, men det är det som är det största problemet för oss.
Han säger att han ljuger för att han inte vågar berätta sanningen, att han inte har några pengar tex, eller skulder hos fogden.... han vill inte se värdelös ut inför andra, vill inte visa att han misslyckas med saker....

Vet någon hur lång en utredning för adhd tar? Han har gjort diverse tester med en dator, samtal med en psykolog och ett annat samtal med både psykologer och läkare än så länge.....

Tack för välkomnandet säger även jag!

När man läser verkar det som att många lämnar sina sambos pga alla de problem som adhd:n medför.... inte bara just därför kanske, men ändå.... :-s
Jag vill så hemsk gärna att vi ska kunna få ett fungerande liv tillsammans, utan alla dessa lögner om vart pengarna tar vägen och om annat också, små obetydliga saker oftast men en lögn är ju en lögn....

Nu som sagt, vet jag ju inte om det är adhd som min sambo har, men efter jag googlat runt en del så är det SÅ mycket som stämmer in.

Just nu har vi löst det så att jag har hand om hans pengar också. Han får det han behöver till bensin och inget mer. Han har inget mer för den delen, för hela senaste lönen gick till räkningar och skulder han dragit på sig, de få hundralappar som är över är sådant han lyckats jobba ihop genom att hjälpa en bekant med en sak samt att skjutsa partysugna kompisar in till stan

Jag är för det mesta arg på honom. Korta svar, bitter och sur. Jag vill itne vara sådan, men det är så svårt att vara "normal" mot honom eftersom allt han gjort sårat mig så djupt. När jag ändå är på gott humör, och han också - så känns det som att han "glömmer av" alla problem som måste lösas, att de kommer lösas av sig själv som de alltid gjort (hans snälla mamma har i alla år hjälpt honom ur ekonomiska krångliga situationer så han har ju typ alrig fått lära sig nån läxa.)

Även denna gång kommer hans mamma hjälpa till, med ett lån. Egentligen tycker jag att det är fel å andra sidan är han skyldig MIG så mycket pengar att detta känns som min enda chans att få tillbaks dom, genom det här lånet av banken med hans mammas hjälp. Att jag har varit dum nog att låna ut....ja.... fråga inte varför?!Det är sånt som tex att jag har betalt en resa vi ska göra, dragit mitt visa-kort med löfte hel om att jag får tillbaks hans del nästa löning..... Eller att jag har fått betala en hel storhandling på ICA med mitt eget kort, eftersom det "strular" med överföringen från hans bank till vårt gemnensamma ica-kort som vi annars anväder till matinköp. Såklart att det "strular" - det har ju inte funnits några pengar alls har jag fattat i efterhand.

Aja - känns iaf riktigt skönt att ha hittat fler som man kan byta tankar med..... Känner ingen irl med adhd,eller jo det gör jag, men man hör aldrig om problemen som dom har utan bara att "jag har adhd" liksom.

Anonym (ADD-son) skrev 2009-08-30 20:05:48 följande:

Är det ingen som lyckas leva ihop med si sambo som har adhd? Känns som att alla förhållande varav den ena parten har problemen tar slut.....

Min sambo ser ju som sagt var väldigt lättflykigt på pengar, har inte alltid pengar till räkningar, har skulder hos fogden, varje månad innan löning så är kontot fullt med övertrasseringsavgifter..... Jag har bara vetat om det här i 2 månader ungefär, så jag har fattat noll liksom.
Och allt uppdagades av en slump dessutom, tror aldrig han hade berättat om det själv om jag inte "kom på honom". Det känns surt.

Enligt honom själv, så känner han att han inte inser vilka konsekvenserna blir om han tex använder hela lönen på löningsdagen till nåt onödigt,utan det är sen.... när pengarna väl är borta och han behöver mat eller betala räkningar som han inser att fan vad dumt att handlat upp allt redan.

Han har haft problemen alltid i stort sett, men lyckas komma ur det då och då - tills det kommer nån gammal skuld från fogden som måste betalas snarast, då hamnar han efter och tar förskott från nästa lön etc etc. Och så vågar han inte berätta det för mig, utan ljuger och säger "Klart jag hänger med o bor på hotell, jag har råd!" fast han inte alls har det.

"Lånar" pengar från vårt gemensamma sparkonto, som han haft på sin bank fram tills nu, med tanke om att betala tillbaks men det går ju aldrig.... eftersom han alltid ligger efter med annat att betala.
Betalar inte de gemensamma räkningarna, och gömmer sedan påminnelserna när dom kommer på Posten....

Läste nånannanstans på nätet att vuxna som gått länge med obehandlad adhd, får det svårare och svårare med det mesta.....

Blä. Just nu känns det typ lönlöst. Hur ska han nånsin kunna lära sig att inte ljuga ? hur ska han lära sig att få bättre självkänsla och självförtroende så han vågar berätta för saker för MIG iaf?

Även om han får en diagnos så vet jag att problemen inte försvinner, men då vet man iaf att det är problem som förmodligen är pga nåt, inte att han bara är "dum i huvudet" och elak liksom.....

Men va fan. Vissa dagar känner jag mig jättepeppad att hjälpa honom och hit och dit, andra känner jag bara för att ta min gravida mage och dra direkt......... för att det säkert aldrig kommer ändras ändå.

Ja fy, trodde aldrig att det kunde vara så omfattande liksom, hör man adhd så tänker man ju mest att nån har en massa överskottsenergi liksom....

Jag ärligt talat inte hur jag ska göra.... det känns som sagt var olika från dag till dag. Just i detta NU känns det som jag aldrig mer vill se honom, känns som han inte bryr sig - bara för att jag sagt att jag ska hjälpa honom med sin ekonomi så bryr han sig inte alls - frågar inte ens om han fått några räkningar eller nåt, för att han vet att jag öppnar dom och lägger i hans "fack".

Frågade honom idag hur han hade tänkt lösa de tmed den senaste räkningen som kronofogden kom hit med - vaddå? sa han. Ja du måste ju betala inom 10 dagar annars blir det ju en anmärkning direkt.

Jasså, säger han. Ja jag har inte läst på det brevet ännu. !!!!! *SUCK*

Är bara så trött på han nu så jag vill spy..... känner mig misslyckad själv också, skaffa barn med nån så här fort, utan att ens känna honom eller veta vem han är "på riktigt"! Fy fan.

ADD-son---> Usch, lider med dig.... jag klagar över min sambo, men att se sitt eget barn med dessa symptom måste ju vara totalt utröttande och skitjobbigt rent ut sagt!

Igår var jag riktigt trött på allt, lessen och besviken. _På riktigt_. Besviken på sambon, besviken på mig själv som liksom inte orkar kämpa hårdare, varje dag.
Hur som helst så låg jag mest i sängen och grät över hela situationen igårkväll, tyckte synd om mig själv o tyckte det kändes som att sambon har förstört mitt liv. Elakt men sant. Iaf igår kändes det så.

Jag sa till honom att jag inte vill hjälpa till med alla hans pengar, jag ser till att de gemensamma räkningarna blir betalda och så får han sköta sitt eget själv. Han fick tillbaks de 700 kr han har kvar på senaste lönen, eftersom han betalt massa skulder med resten är det bara så lite kvar.

Vet inte med det kändes som att han fattade litegrann, att han SÅG hur mycket som verkligen drabbas (mig, bebisen, familjen allt) om han inte kämpar på. Han säger att det är så svårt.... han mår så dåligt.... Jag sa det att för vissa ÄR det svårare, det bara är så, han är en av dom och det är beklagligt men nu är det så! han måste kämpa hårdare med sig själv än andra kanske måste, bara att acceptera.

Han var lessen, bab som ursäkt för allt (som så många gånger förut) och sa att han verkligen behöver mig hjälp, han klarar det inte själv.....

Jaha. Då får man dåligt samvete för det, att JAG inte orkar vara stark genom det här jämt, samtidigt som man är misstänksam om hans ens menar det han säger, eller bara manipulerar en. *suck*

Och så TRÖTT på vården här! Man får ju ingen hjälp!!! Två gånger har min sambo ringt och bett att få prata med någon. Första gången fick han komma till en vanlig läkare och prata ut med honom, eftersom läkaren själv sa att det är så lång kö till psykologen.
Andra gången han ringde och sa att det var ganska akut, sa en läkare att han genast skulle skicka en remiss - VAR är den remissen då? Har gått 2 veckor nu..... tröttsamt!

Bla bla bla.... måste bara säga, att det är skönt att få skriva av sig här, ingen annan förstår.

Ja det är väl så, man står ut för att man älskar..... men ibland känns det ändå som att kärleken dör ut allteftersom, mer o mer efter varje sak som dykre upp....

Hörde igår när min sambo talade i telefon med sin faster som han alltid haft väldigt god kontakt med. Han berättade om sin utredning, att han är så glad att han fått chansen att gå den, att han trivs så bra med psykologen han får träffa, att han aldrig insett att han kanske har adhd, utan mest bara känt sig misslyckad mot sina syskon tex, som båda har jättebra betyg och bra jobb och ordnat liv....
Hörde massa annat, som han berättade i telefon.

Kändes jätteskönt att höra, höra honom "erkänna" liksom att han har problem. Han avslutade med "Jag tänker inte skämmas för om jag ev har adhd, då får väl folk reta mig om dom vill". Han är ju 29 år, man retas ju liksom inte i vår ålder..... men det visade på lite hur han har kännt tycker jag.... 'svammlar' Kändes skönt att "tjuvlyssna" iaf.

Så nu känns det bättre, nu ser jag allt lite ljusare igen.

Lodjuret:Hans faster står honom närmre än sin egen pappa, tror att hon vet mer än hans far gör..... Men visst är det skönt, att han faktiskt inser att han inte klarar av det här på egen hand. Det är jag så glad att han inser nu! Ahdh eller inte, så hoppas jag att psykologen han får sen för regelbundna träffar ( den han går hos nu är 'bara' den som är på själva utredningen) kommer vara lika bra!

add-son---> Vad är det för skillnad/likheter på adhd och add?