Anhöriga till vuxna med ADHD 4

Lodjuret: Tack för välkomnandet och vad kul att din sambo har klarat sin tenta!

Det är ganska svårt att svara på om det var för adhdn som det tog slut. Jag tror att han har en ganska "mild" form, eller att han kan leva med den rätt bra. Dessutom får jag erkänna att jag inte läste på särskilt mycker om sjukdomen eftersom det inte var några problem under flera år.... Han berättade inte om sin diagnos för mig förrän efter ett år och fram till dess hade jag ärligt talat inte märkt något "konstigt" hos honom, eller jo han hade problem att få pengarna att räcka till, det märktes att han hade svårt att planera för hur de skulle användas o.s.v. (Å andra sidan kan jag idag fundera på vad som är diagnosen och vad som är uppväxtmiljön, för hans familj är precis likadan och de har ingen diagnos vad jag vet. )Efter det följde flera bra år när allt funkade bra. Problemet har egentligen hela tiden varit detta med pengar och "konsekvensanalys". Han har alltid kunnat göra saker som att sätta alla pengar han har på sparkontot på något och sedan sitta helt utan besparingar och tankar på framtiden. Han har alltid klarat sig på något sätt och han har aldrig hamnat hos fogden. Han har inga problem att spara och kan spara ihop ganska mycket pengar utan problem, sedan är de bara borta. Jag tror varje gång att han lär sig men sedan händer något nytt. Det som var början till slutet var att jag började känna av detta. Jag menade på att han inte kan leva så, för till slut står jag där och måste försörja honom vilket jag inte kan. Det började bli värre och värre och jag blev som en mamma så fort han sa något om pengar, jag försökte självklart bromsa och få honom att tänka efter vilket blev slitsamt i längden, för oss båda. Detta ledde till att vi bråkade mer och mer. Till slut var vi så less på situationen att vi insåg att det bästa är att flytta isär. Nu ett tag senare inser vi att vi ändå älskar varandra och har svårt att vara utan varandra, men ingen av oss är särskilt sugen på att få samma situation igen.

Det som också har varit problem men inte lika stora är att han måste ha snabb behovstillfredställelse, han kan ena dagen komma på något också måste det ske direkt, utan eftertanke. Och om han "tänker efter" så kan han ändå inte se nackdelar, och gör han det så rationaliserar han bort dem och tänker att det ordnar sig ändå, vilket det såklart inte gör.

Jag skulle kunna skriva hur mkt som helst, men det här får räcka, det är redan alldeles för långt...

Tack för välkomnandet säger även jag!

När man läser verkar det som att många lämnar sina sambos pga alla de problem som adhd:n medför.... inte bara just därför kanske, men ändå.... :-s
Jag vill så hemsk gärna att vi ska kunna få ett fungerande liv tillsammans, utan alla dessa lögner om vart pengarna tar vägen och om annat också, små obetydliga saker oftast men en lögn är ju en lögn....

Nu som sagt, vet jag ju inte om det är adhd som min sambo har, men efter jag googlat runt en del så är det SÅ mycket som stämmer in.

Just nu har vi löst det så att jag har hand om hans pengar också. Han får det han behöver till bensin och inget mer. Han har inget mer för den delen, för hela senaste lönen gick till räkningar och skulder han dragit på sig, de få hundralappar som är över är sådant han lyckats jobba ihop genom att hjälpa en bekant med en sak samt att skjutsa partysugna kompisar in till stan

Jag är för det mesta arg på honom. Korta svar, bitter och sur. Jag vill itne vara sådan, men det är så svårt att vara "normal" mot honom eftersom allt han gjort sårat mig så djupt. När jag ändå är på gott humör, och han också - så känns det som att han "glömmer av" alla problem som måste lösas, att de kommer lösas av sig själv som de alltid gjort (hans snälla mamma har i alla år hjälpt honom ur ekonomiska krångliga situationer så han har ju typ alrig fått lära sig nån läxa.)

Även denna gång kommer hans mamma hjälpa till, med ett lån. Egentligen tycker jag att det är fel å andra sidan är han skyldig MIG så mycket pengar att detta känns som min enda chans att få tillbaks dom, genom det här lånet av banken med hans mammas hjälp. Att jag har varit dum nog att låna ut....ja.... fråga inte varför?!Det är sånt som tex att jag har betalt en resa vi ska göra, dragit mitt visa-kort med löfte hel om att jag får tillbaks hans del nästa löning..... Eller att jag har fått betala en hel storhandling på ICA med mitt eget kort, eftersom det "strular" med överföringen från hans bank till vårt gemnensamma ica-kort som vi annars anväder till matinköp. Såklart att det "strular" - det har ju inte funnits några pengar alls har jag fattat i efterhand.

Aja - känns iaf riktigt skönt att ha hittat fler som man kan byta tankar med..... Känner ingen irl med adhd,eller jo det gör jag, men man hör aldrig om problemen som dom har utan bara att "jag har adhd" liksom.

Min sons pappa var skyldig mig 10.000:- då det tog slut och det var pengar han tagit och lånat av mig. Jag fattar INTE hur jag kunde låna ut pengar till honom då jag av erfarenhet borde ha lärt mig att dom aldrig skulle lämnas igen.
Han var otroligt manupilativ och fick mig att tro att detta var sista gången....
Sista gången han...stal
...han kom hem dagen efter då man väntat hem honom på natten
...han söp upp alla pengar
...han spelade bort alla pengar
...han försvann och var borta några dagar
+mycket mera

Anonym (ADD-son) skrev 2009-08-30 20:05:48 följande:

Ida: Jag känner så väl igen mig i det där med att man är bitter, sur och svarar kort. Samtidigt så kan jag även känna att det är svårt att veta vad som är personligheten och vad som är adhdn. Jag menar, många av hans negativa sidor kan jag även se på "friska" personer i min omgivning...

På tal om detta: Vad är den rätta benämningen? Sjuk och sjukdom känns fel, men vad kan man använda i dagligt tal? Det jag kan känna att vi gjorde fel var nog att aldrig försöka få hjälp utifrån... Men kan man ens det och varifrån isf?

Jag kallar ADD´n för ett handikapp inte sjukdom.
Min sons pappa hade ingen diagnos och vad jag vet så startade han och en kompis firma och han hade ett stadigt förhållande, men knappt någon kontakt med sin familj som han oxå svikit gång på gång.
Han hade ingen kontakt med sonen och ytterligare en dotter som bor hos fosterfamilj.
Han dog 2006 och ingen vet varför han dog. Han hade förkalkad kroppspulsåder för att vara så ung...
Jag vet inte om han höll på med droger, men han var stor rökare och jag skulle tro att han fortsatte ha problem med spriten.

Hej ni som är nya. Glömde hälsa på er tidigare

fd sambo: Det är jättesvårt att veta vad som är personlighet och vad som är adhd. I många fall så tror jag att det är vanliga reaktioner som blir förstärkta av adhd:n.
Själv säger jag att det är ett funktionshinder, gillar inte riktigt ordet handikapp. Då låter det som man har problem med så mycket. Det behöver ju itne vara så, ofta går ju många saker (om man fått hjälp att lära sig) bra.

Ida: Får din sambo all den hjälp han behöver nu? Du kan också vara med på en del av hans möten med psykologer. Det brukar vara väldigt bra för både den med diagnos, sambon och psykologen eftersom många med adhd kan glömma bort besvären när dom inte är synliga (enkelt uttryckt).

Anonym (Ida) skrev 2009-08-31 09:20:26 följande: