Min son sov också hårt. Han vaknade inte alls. Långt upp i 3-årsåldern så kunde jag klä på honom och lägga honom i vagnen sovandes när vi gick till förskolan. Jag var sjukt orolig tills min mamma sade att jag och min bror var likadana. Vår unge kunde under en period till och med dricka välling i sömnen utan att vakna. Folk tyckte att jag borde skippa nappflaskan när han var 3 år, men jag förklarade att det var det enda sättet att få i honom frukost de mornar han var extra trött.
Jag var precis lika orolig som du - min unge sov dessutom med ögonen öppna under en period, vilket gjorde mig skräckslagen - jag trodde ju att han var död.
Nu är han 9 år. Han vaknar förvisso lättare, men om han har sovit dåligt en natt, så har han ingen aning alls om vad som händer på morgonen. Han går runt i sömnen och gör alla rutinärenden och vi går 5 minuter till skolan. Någonstans halvvägs brukar han vakna till och stirra på mig och fråga: "Alltså, jag minns inte ens hur jag hamnade här." Jag brukar då svara att: "Nä, jag vet. Jag lade fram kläder till dig och du klädde på dig i sömnen."
"Har jag ätit frukost?" frågar han alltid då. (han minns fortfarande hur jobbigt det var en gång i ettan då jag inte kunde få honom att äta en macka.)
"Ja, som vanligt när du är helt borta, så har du fått en drickyoughurt."
"Jaha. Jag minns det inte."
***
Min mamma säger att jag var likadan, men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att jag fortfarande är likadan. Någon gång i halvåret så somnar jag på bussen på väg till jobbet och när jag vaknar jag till så tänker jag först i ren panik: "Helvete, jag minns ingenting! Var det jag som skulle lämna honom i skolan? Har jag gjort det?!" och måste anstränga mig hårt under några sekunder för att plocka fram de minnena. När jag frågar min son i efterhand om hur morgonen egentligen har varit, så säger han bara:
"Äsch, det var så himla lugnt och skönt. Du tjatade inte alls och sa ingenting heller, så jag bara gjorde vad jag skulle, eftersom jag fattade att du var så där trött som jag också kan vara ibland och sedan gick vi till skolan. När vi började närma oss skolan så pratade vi om det och det." Då minns jag ju ALLTING, men obehagligt är det förstås, när det väl händer.