Vi är hemma.
Hej alla ,idag landade jag och lillan på Arlanda klockan 5.55.
Ville bara säga att kärleken till detta lilla barn kryper på snabbt, snabbt, snabbt. Första dagen kändes det som jag satt barnvakt till någon annans barn. Sedan släppte alla anspänningar över att ha blivit mamma och kärleken var nästan omedelbar. Efter någon vecka med henne undrar jag hur jag någonsin skulle klara mig utan henne. Resan ner till Kien Giang kantades av åksjuka blandat med chocken över att plöstligt ha detta lilla barn i mitt knä, och JA jag spydde mer än en gång och det var ingen trevlig syn. Jag fick möta henne 2 timmar dagen innan bussresan, men samma morgon som vi gav oss iväg gick överlämningen av en nyvaken tjej fort och det blev nog en liten chock för mig.
En blindtarmsoperation senare (mitt reseaällskap) kom vi så till Sverige imorse efter att den fantastiska Mr Huy åkt och hämtat visumet i Hanoi (som jag uppfattade det).
Nu ligger det en rosig liten tjej och sover i sin spjälsäng och vilar ut efter ett jobbigt äventyr med Malaysian Airlines och en arg mamma som skällde på gubbar som ville hösta rakt över hennes babybasket. Flygpersonalen var underbar och tog hand om oss på alla sätt och vis, vi blev servade med vällingvatten och leksaker och fick en hel rad för oss själva 
Till alla som väntar, så kan jag säga att visst är det jobbigt första veckan när man väl sitter där med en liten filur som man ska lära känna, men även en fantastisk upplevelse. Det har spillts många tårar, på barnhemmet, på ceremonin när en man höll ett jättefint tal om hur han hoppas barnen kommer ge oss stor glädje, och när man första gången får det där beviset för att anknytningen tar pyttesteg i rätt riktining (när min något distanslösa tjej ex inte längre kastar sig i armarna på vem som helst) utan håller koll på vart jag är.
