"Nån som mig med generaliserad ångest, dödsångest och svår hypokondri"

Hej! Hoppas jag inte är för sent ute nu! Vill också jättegärna liva upp denna tråd om det finns intresse?

Hoppas det, för jag skulle verkligen behöva stöd från andra där ute som vet hur det är. Har GAD; tvångstankar och hypokondri och är just nu inne i en riktig svacka. Har inte mått såhär dåligt på över ett år.

Hoppas det finns andra där ute som vill byta erfarenheter & tröst:)
Skriver mer om mig själv sen när jag sett om det finns något intresse.

Kramar Anna

Roligt att du finns i a f!

Ja, jag skriver lite om mig så länge då. Är 24 år, student, inga barn.
Jag har alltså tvångstankar och (primärt) hypokondri som jag haft sedan tidig barndom. Antagligen beror det på att jag opererades för ett fel i urinvägarna när jag var liten, vistades en del på sjukhus och kände av mina föräldrars oro.

Sedan fick mamma bröstcancer (hon är nu frisk) när jag var 13 och i samband med det och andra jobbiga saker vid den tiden brakade helvetet löst totalt och jag drabbades av hypokondri och stark dödsångest.

Förra sommaren började jag medicinera och gå i KBT efter att jag tvingat min pappa att köra mig till akuten för hjärnröntgen, men istället blivit remitterad till psyk av läkaren där.

Ja, förutom min favorit (sämst prognos, mest diffusa symptom) hjärntumör har jag nog haft cancer i snart hela kroppen. Nu senast är det bröstcancer efter att jag sett mig i spegeln och tyckt att mitt bröst ser konstigt ut. Har läkartid om nån vecka och fasar redan både för vad hon kommer säga och hur hon kommer bemöta mig. Lider av läkarskräck, och en del läkare jag mött har varit direkt otrevliga och bara tyckt att jag är hysterisk och osammanhängande (vilket jag naturligtvis är p g a min läkarskräck!)

Dessutom ska jag få en psykolog, vilket säkert har bidragit till den otrygghet som gör att jag har börjat leta defekter, knölar och symptom för fullt! (tror i princip hela min kropp är genomklämd av olika läkare vid det här laget...)

Ja, det här blev långt och bara elände :) Ser fram emot att höra från dig och andra med liknande problematik och kikar in senare eller imorgon.

/Anna

Hej igen!

Jag känner igen det där med att inte kunna förlika sig med att man fysisk frisk. Jag tror att jag ända sen barndomen haft en bild av mig själv som klen, och jag har alltid nästan tagit för givet att något hemskt kommer att drabba mig.
.
Det låter som du gått igenom mycket, och jag är glad att du verkar fått så bra hjälp av din läkare.
När jag mådde som sämst fick jag fysiska känningar som jag aldrig kunde tänka mig var psykiska! Men så var det, kroppen kan reagera på de mest skrämmande sätt när den är utsatt för stress och ångest.

Idag har jag träffat min nya psykolog och jag måste säga att hon verkar toppen, ung men ger ett väldigt kompetent intryck.

Tråkigt att psykologen ställer in, är ju så viktigt med kontinuerlig kontakt vid kbt! Men vad tycker du om behandlingen hittills? Svårt att svara på kanske när det blivit så sporadiskt.

Dåliga läkare finns det tyvärr alldeles för många av! jag vet inte hur många gånger de antingen har spätt på min oro till tusen eller rent ut sagt förlöjligat mig. Det gör inte direkt att jag med min läkarskräck blir mer sugen på att gå till doktorn...

Det senaste året har dock min psykiatriker (de är ju läkare i grunden) utgjort min främsta kontakt; henne har jag kunnat fråga om saker, hon har känt på knölar och lugnat mig. Hur gullig som helst, men nu ska jag ju få en ny och jag är livrädd för att hon ska vara dålig.

Ja, kanske borde man lägga tråden under "psykisk ohälsa" eller nåt? Vet inte. Kan man flytta tråden eller ska man öppna en ny då? *helt oteknisk...;)*