Jaha, hur går man vidare härifrån?

Prata med varandra, ta er tid till sorg, sjukskriv er så länge ni behöver. Tillåt er. Ni kommer att känna sen när tiden är mogen för att gå vidare.

Åh, jag är så ledsen för er skull! Vet inte vad jag ska säga...

Tack snälla... Ja, pratat har vi gjort och gråtit, och skrattat(!) om vartannat. Vi har en väldigt nära relation och är inte rädda att visa känslor för varandra, åtminstone inte efter idag...
Jag vet att det blir bättre. Tack för era snälla ord...

Man förväntar sig inte att något ska vara fel när man kommer till ultraljudet. Även om man vet att det faktiskt händer att inte allt står rätt till. Det gjorde det inte för oss heller. Vårt lilla barn hade ett svårt fel som gjorde att vi blev tvungna att avsluta graviditeten. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv.

Tiden som kommer blir tuff för er. Jag hoppas ni kan finna styrka i varandra. Det var igår 4 veckor den vi var på sjukhuset och "födde" vår lilla ängel. Saknaden finns där hela tiden, men för varje dag som går blir ma starkare.

Ert barn kommer alltid att finnas i era hjärtan, även om inte andra kan se det.

Många styrkekramar!

Jag var inte så flink på tangenterna när jag skrev mitt inlägg förut ser jag. Hoppas du förstår vad jag menar ändå...

Här är en till som är i samma situation som du TS. Jag kände inte bebisen under helgen och ville bara kolla att allt var ok för säkerhets skull. Barnmorskan hittade inga hjärtljud och jag blev skickad på ultraljud där det konstaterades att bebisen var stor som v 19+6 och jag var i v 22+4. På torsdag ska vi till förlossningen. Det känns som att världen rasat. Allt hade ju sett så bra ut hittills och så slutar litens hjärta att slå

Stor kram!

Precis! Vi förväntade oss att se ett större barn än sist. Någon som kanske sög på tummen och boxades lite granna. Jag tror(?) ju till och med att jag kännt att den rört sig där inne, men det måste ju bara ha varit påhitt. Och att magen har blivit större. Under fem veckor växer man ju faktiskt ganska mycket, speciellt i dessa veckor. Men det måste ju uppenbarligen ha berott på att jag ätit för mycket mat? Och att känner att min puls har blivit starkare, att jag måste upp på nätterna fler och fler gånger för att kissa...
Allt måste ju ha varit någon form av placebo-effekt efter att ha läst vad man tror att man ska känna under just den veckan... Det känns nästan pinsamt. Pinsamt att jag själv inte har förstått läget. Varför har jag inte kännt att det inte var riktiga fosterrörelser? För att jag inte vet hur de ska kännas?

Fy, jag ser inte fram mot natten och inte morgondagen heller. Men jag vet och hoppas att det blir bättre, även om det tar sin tid.
Beundransvärt hur alla som är med om detta faktiskt klarar av det. Och framförallt starkt av er att gå igenom det ni fick göra. Att se en bebis men att det sedan visar sig att något är så allvarligt fel att den inte skulle klara sig. Att tvingas ta de där tabletterna... I mitt fall är den ju bönan redan död, jag behöver bara hjälpa den att hitta ut...

Tack för dina fina ord =)

Usch, stackars er. Och att du kännt rörelser tidigare och sedan inte måste varit jättejobbigt. Jag har ju uppenbarligen bara trott att jag kännt min böna...

Vi får sörja tillsammans allihopa.

Jag tycker i alla fall det känns skönt att prata och skriva om det, trots att jag mellan varven inte ser tangenterna för alla tårar. Jag och Johan har pratat med varandra och med våra syskon. Min mamma har fått sms men inte svarat. Ser inte fram mot samtalet med henne. Hon som längtat så att bli mormor...
Fy, det finns så många att tycka synd om.

Det finns nog inga ord som tröstar. Men att ni pratar med varandra och finns där för varandra är viktigt för er bearbetning!

Ni skulle säkert blivit världens bästa föräldrar men något var inte riktigt som det skulle och det finns säkert någon ofattbar förklaring till det. Men kommer ni igenom detta, vilket jag tror och hoppas att ni gör, så finns det alla förutsättningar för er att det ska gå hela vägen nästa gång.

Se till att sörja tillsammans och kom ur sorgen när ni känner er redo!

Stora kramar!

Jag ringde och bad brorsan berätta för mamma. Klarade det inte själv Min mamma var så glad för att det äntligen hade lyckats för oss. Det kändes övermäktigt att möta hennes besvikelse. Ska prata med henne senare.
Det är som sagt skönt att skriva av sig.