Jaha, hur går man vidare härifrån?

Tack snälla... Ja, pratat har vi gjort och gråtit, och skrattat(!) om vartannat. Vi har en väldigt nära relation och är inte rädda att visa känslor för varandra, åtminstone inte efter idag...
Jag vet att det blir bättre. Tack för era snälla ord...

Precis! Vi förväntade oss att se ett större barn än sist. Någon som kanske sög på tummen och boxades lite granna. Jag tror(?) ju till och med att jag kännt att den rört sig där inne, men det måste ju bara ha varit påhitt. Och att magen har blivit större. Under fem veckor växer man ju faktiskt ganska mycket, speciellt i dessa veckor. Men det måste ju uppenbarligen ha berott på att jag ätit för mycket mat? Och att känner att min puls har blivit starkare, att jag måste upp på nätterna fler och fler gånger för att kissa...
Allt måste ju ha varit någon form av placebo-effekt efter att ha läst vad man tror att man ska känna under just den veckan... Det känns nästan pinsamt. Pinsamt att jag själv inte har förstått läget. Varför har jag inte kännt att det inte var riktiga fosterrörelser? För att jag inte vet hur de ska kännas?

Fy, jag ser inte fram mot natten och inte morgondagen heller. Men jag vet och hoppas att det blir bättre, även om det tar sin tid.
Beundransvärt hur alla som är med om detta faktiskt klarar av det. Och framförallt starkt av er att gå igenom det ni fick göra. Att se en bebis men att det sedan visar sig att något är så allvarligt fel att den inte skulle klara sig. Att tvingas ta de där tabletterna... I mitt fall är den ju bönan redan död, jag behöver bara hjälpa den att hitta ut...

Tack för dina fina ord =)

Usch, stackars er. Och att du kännt rörelser tidigare och sedan inte måste varit jättejobbigt. Jag har ju uppenbarligen bara trott att jag kännt min böna...

Vi får sörja tillsammans allihopa.

Jag tycker i alla fall det känns skönt att prata och skriva om det, trots att jag mellan varven inte ser tangenterna för alla tårar. Jag och Johan har pratat med varandra och med våra syskon. Min mamma har fått sms men inte svarat. Ser inte fram mot samtalet med henne. Hon som längtat så att bli mormor...
Fy, det finns så många att tycka synd om.

Tack snälla ni för alla snälla och kloka ord. Många vet ju tyvärr vad vi går igenom, många som själva varit med om samma sak... Svårt att säga något som tröstar.

Idag känns som om det bara är en dag av väntan innan det imorgon bär av till sjukhuset igen för de sista tabletterna...
Jag har gjort abort en gång tidigare, då "frivilligt" för att det inte funkade med barn som jag levde då, och det var det mest smärtsamma jag upplevt någonsin. Då var jag åtta veckor gången. Nu är det kanske dubbelt så mycket. Är nervös att det kommer göra ännu mer ont och det som verkligen suger är att man inte får ett skit för det!
Johan vill gärna veta om det är en flicka eller pojke. I vilken vecka är till synligt, någon som vet? (fast å andra sidan är jag inte speciellt sugen på att titta efter...)

Äsch. Många konstiga tankar har jag.. jag borde nog egentligen inte skriva just nu, känner att det blir osammanhängande...

Jag vill bara berätta att det blev en liten Ida. Hon var så söt och fin.

Det känns som att det blev ett värdigt avslut. Sköterskorna var jättesnälla, tillmötesgående och omtänksamma. Vi fick ha henne i vårt rum så länge vi ville, då vi kunde prata, se och känna på henne. iten, liten flicka på bara 15 centimeter men allt så perfekt.

Nu känns det tomt och ledsamt men ändå ok. Svårt att förklara egentligen. Det kommer och går och ibland sprutar tårarna och ibland ler jag när jag tänker på henne.

Tack alla för snälla ord och tankar. Det hjälper när det gör ont!

Kramar från mig.

Det finns lite längre sammanfattning av gårdagen i min blogg:
www.linaerixon.com

Stackare.. Jag tycker att det är orättvist att vissa måste genomgå samma sak flera gånger. En gång är mer än tillräckligt! Finns egentligen inget att säga eller göra för att göra det bättre. Man får ta en dag i taget och försöka läka tills dess att man vågar på sig det ännu en gång.

Många kramar!

Jag vet ärligt talat inte. För mig har det "bara" varit en gång. Jag känner nu att det enda jag vill är att vara gravid! Men samtidigt inser jag att jag själv måste läka mentalt och kroppsligt först innan det ens är någon idé. Jag är självklart rädd att det ska bli samma sak igen, men det finns ett hopp inom mig som säger att jag ändå ska försöka. Risken att det ska hända igen är inte så stor. Nu har det ju blivit precis så för dig. Förmodligen hade du bara en satans jävla otur. Kanske ett tredje försök innebär, inom sannolikhetsläran i alla fall, att du borde bli förskonad från någon liknande.

Någonstans måste man försöka hitta det man själv vill och tror på... men fy vad svårt det är...

Jag måste bara meddela att jag känner att jag kan leva nu igen. Det har varit en skitjobbig vecka, men tack vare min fantastiska Johan och min underbara mamma och hennes fina flickvän, har jag nu kommit så pass långt i mitt sorgarbete att det faktiskt börjar kännas mer "som vanligt" fast ändå inte. Jag blir inte ledsen varje gång jag tänker på lilla Ida, utan ser det som var bra med det jag fick uppleva istället...
Det kommer att ta ett tag till att läka klart så att vi kan påbörja ett nytt mirakel, men när den dagen kommer är jag den lyckligaste om får göra ett försök igen =)

(Har tyvärr läst om så många som gör ett till försök innan dess att de helt har läkt klart. Då vågar man inte leva sig in i graviditeten eftersom man är rädd att man ska få uppleva samma sak en gång till. Graviditeten är ju så underbar på sitt sätt och det är ju här man först knyter an till sitt barn. Att stänga av och försöka koppla bort att man är gravid för att man är rädd att man ska få gå igenom en till svår förlust är för mig inget alternativ. Jag vill KÄNNA med hela min KROPP att jag är GRAVID.)

När jag är redo lär ni få veta!

Vill bara tillägga att vissa dagar fortfarande är svåra och jobbiga, men jag känner att jag är på god väg. Jag vill inte glömma bort min lilla Ida, men jag vill komma ihåg henne och graviditeten som något positivt, trots att det inte gick hela vägen)

Hon kommer dessutom att spridas i minneslunden på Skogskyrkogården här i Eksjö. Det känns jättebra!

Läs gärna min blogg om ni vill se mer hur jag tänker kring det som hänt.
www.linaerixon.com

Tack så mycket för alla snälla ord...

Jag hoppas och tror att jag ska orka med att känna allt utom oro (förutom den normala oron man alltid har när man är gravid) vid nästa graviditet. Det är åtminstone min vision. Precis som att min vision under graviditeten jag hade var att må bra hela tiden. Det gjorde jag, förutom när vi fick reda på att hon inte levde längre...

Idag är en jobbig dag. Har drömt massa dåliga drömmar. Inte nödvändligvis om bebisen, men däremot om mina föredetta arbetskamrater (har jobbat som vikarie på ett ställe och nu fårr ett heltidsjobb på ett annat ställe) och att jag har dåligt samvete för att jag "svikit" dem. Vilket jag kanske har gjort?.. Idag jobbar jag min andra dag på mitt nya jobb och det känns jättetufft. De känner inte till någonting om min graviditet (eller rättare sagt: jag har inte berättat om att jag varit gravid men förlorat barnet, men detta är ett litet ställe, så "alla känner alla") och det känns konstigt att berätta något. ... Det är visserligen också tre veckor sedan vi gick på rutinultraljudet.. Säkert också därför jag mår sämre idag...

Jag beklagar verkligen. Ingenting kan sägas för att göra det bättre, men jag tror det blir lättare med tiden. Hur länge sedan var det ni förlorade honom?

Idag skriver jag om min ångest i min blogg...

jag beklagar verkligen det som hänt dig/er....
Jag var också jättearg på min kropp som inte ville visa några symptom på att något var fel. Jag tyckte ju även att jag kände henne röra sig där inne i magen...
Man kan klandra sig själv och sin kropp, förr eller senare kommer man fram till att det inte finns någon anlednig för det...
Det tar ett tag att läka. Att man gör det helt tror jag inte, men det blir bättre.. faktiskt.
Det viktiga tror jag är att man pratar om det med så många som möjligt. Maler på om och om igen. Vad som hände, hur man känner sig, vad man saknar osv... Så småningom blir det lättare och till slut kan man prata om det utan att man börjar gråta. Sen kan man minnas det som faktist var bra och trevligt. Vad som var roligast. Kanske fick man konstiga cravings, eller blev arg för småsaker som man kan skratta åt senare...
Jag lärde mig massa om mig själv, både under de veckor som jag var gravid, och efter missfallet/förlossningen... Jag är stark och tror på mig själv och vill bli mamma.. snart hoppas jag...

Hur mår du? Hur gick det på mottagningen förutom att det konstaterades att  barnet var dött?... Har du blivit skrapad?

Kram...

Jag förstår precis vad du menar när du säger att du är glad att du berättade om din graviditet för så många. Det var likadant med mig. Jag kunde inte hålla inne det på midsommarafon, då var jag bara i vecka 5, sen "kom jag ut" på min blogg i vecka 12 eller 13... 6 veckor senare var missfallet ett faktum och vi fick ringa runt till alla nära och berätta...

Sjävklart ska du inte behöva vänta så länge på dina frågor, skönt att du får träffa en läkare idag. Hoppas det går så bra det kan gå och att du får svar på dina frågor.

Har du barn sedan innan?

Bra att de gjorde ett test till. Tyvärr har det ju stått i tidningarna om de som fått beskedet att barnet är dött när det i själva verket lever. Mycket märkligt, men samtidigt kan jag förstå att sådant faktiskt händer. Det är ju trots allt människor inblandade.
Jag hade tre olika som fick titta med ultraljud. Först barnmorskan vid rutin-UL som såg att det inte stod rätt till. Sedan en läkare som bekräftade barnmorskan och sedan en läkare till som bekräftade vad läkaren såg. Och så jag såklart som fick se alla tre gångerna. Inget hjärta..

När ska du tillbaka för skrapning...?

Jag håller alla tummar och tår...!
Ta det lugnt och vila i helgen om du har möjlighet...? Kanske ett glas vin om du dricker det...
Jag tyckte att det kändes kosntigt första gången jag tog ett glas vin efter missfallet. Allt som jag längtade tillbaka att få äta igen efter att bebisen fötts hade helt plötsligt ingen betydelse alls. Jag hade hellre en bebis i magen än drack vin och åt dessertostar...

Precis! Men man får ju ändå försöka hålla modet uppe och försöka se framåt. Jag hoppas att jag snart kommer att behöva låta bli att dricka vin igen ;)
Fick en stegrning på ÄL-stickan igår och idag och håller tummarna =)

Tack!

Tyvärr blev det inget myspys igår. Vi var alldeles för trötta båda två (har två katter som skriker sig genom nätterna allt som oftast. Igår var de tysta!) och somnade innan vi hann lägga oss i sängen ;)