Ungdomsstress

Det är så grymt många krav på ungdomar idag. Man ska se bra ut, anstränga sig hårt för att behålla kompisar, många känner tvång att använda helgen till att dricka, man ska plugga, skriva uppsatser, många föräldrar vill att man sysslar med en sport - Man ska vara duktig i allt. Det tror jag bidrar till att ungdomar blir stressade.

Men var kommer dessa krav från? De kraven fanns ju även när jag var tonåring. Var jag unik som inte kände så? Var själ aldrig ute och drack eller höll på med andra "dåligheter", mest för att jag inte hade tid men också för att jag inte trodde det skulle göra mig populärare i alla fall.

Kraven måste ju ha ökat idag eller blivit hårdare eller värre, eller är det bara hjärnspöken i ungdomarnas egna huvuden?

Idealen har ju blivit starkare och starkare. Många kämpar t.ex. för att bli smalare och smalare, ofta på ett dåligt sätt. Äter man väldigt lite så orkar man mindre, och då ökar ju stressen. Man ska klara av lika mycket, med mindre energi.

Nu för tiden är alkohol en stor sak, de som är populära i skolan är väldigt ofta de som dricker. De blir populära eftersom de träffar mycket folk, alkohol får alla att släppa loss och de kan knyta kontakter. När jag gick på högstadiet var nästan alla som hade många kompisar (innegängen) ute och söp. Ofta hade de sämre betyg eftersom de inte läste på helgerna eftersom de var upptagna. Många söp på helgerna, tränade fotboll tre gånger i veckan, var på gym två gånger i veckan, var med flickvännen/pojkvännen, studerade sent på kvällen om ens det. När betygen sen går ner vill man gärna hålla samma tempo med allt annat, samtidigt som man ska tillfredställa lärare och föräldrarna med bättre betyg. Just den sociala biten kräver väldigt mycket.

Jag håller delvis med om "information owerflow" teorin.
Men det är nog många anledningar till detta.

Man ska se bra ut, man ska lyckas i skolan/jobbet, man måste umgås med kamrater och man ska bli vuxen mycket snabbare.

Många av dessa saker tror jag att ungdomarna själva lägger på sig själv, så som att växa upp fort.

Sen så finns det ju en annan fråga i detta, ifall ungdomarnas föräldrar av någon anledning haft mycket depressioner och dylikt. och pga det ärvt detta socialt. Bara en tanke som kan vara intressant att diskutera.

Kraven i skolan har också ökat. För bra betyg måste man vara väldigt aktiv, visa intresse för ämnet och ställa bra frågor. Sitter du tyst och "bara" skriver bra på proven så visar du inte MVG-kvalitet...

Absolut.
Och På många skolor så får du inte skolka.
Alltså jag menar inte att man ska skolka :P
Men att det finns dem som får bra betyg på proven, men om man inte är med på lektionerna så får man automatiskt sämre betyg.
Men det är ju proven som ska bevisa hur mycket man kan om ett ämne.

Exakt. I många ämnen måste man vara väldigt aktiv, diskutera mycket och visa framfötterna. Inte alla som klarar av det, trots att de är jätteduktiga.

Ligger mycket i det du säger, om jag bara kollar till mig själv, är 89a alltså bara 1½ år sedan studenten. Och nu var jag ganska duktig i skolan trots att jag skolkade bort mycket på högstadiet (tog igen det i nian, med bra betyg men hade idag tagit hälsan före, man pluggade hela nätter och var på skolan hela dagar det funkar inte). Sedan är det nog väldigt mycket runt om, jag hade klasskompisar som tappade oskulden under åk6! Alltså bara 12 år, nu var inte jag mycker äldre, men ett år iaf. Rökte gjorde många redan när dom var 12 med, helt sjukt! De flesta i min klass hade iaf testat. Sedan alkohol startar även så tidigt! Utöver allt detta man "måste" ha koll på, så skulle man ju såklart ha bra betyg med för att man ville vara föräldrar och lärare till lags, samt känna att man kan bli något i framtiden ( så kände iaf jag), och såklart måste man ju vara bra på en sport! Detta är alltså högstadiet jag pratar om.

Om man tar gymnasiet, så var det (iaf det gymnasium jag gick på) grymt viktigt med snygga kläder, men lika viktigt med ytterst bra betyg! Och såklart måste man festa varje helg, gärna fredag och lördag! Av lärarna och andra vuxna hörde man hela tiden att man måste ha ett extrajobb för att kunna klara att få jobb i framtiden. Bara att tänka på det får en att komma tillbaka till ångesten. Jag hade det så pass att med jobb och styrelsearbete så jobbade jag ca 50% under gymnasiet, alltså under terminerna! och ja, innan studenten hamnade jag på sjukhus, min kropp klarade inte av det längre.

Det är inte för inte som ungdomar kommer med magsår! För under gymnasiet får man bara höra hur svårt det är att få jobb och paniken över det kom redan i ettana.

Men jag håller med, det är helt sjukt!!

ska tillägga, jag gick samhälle med ekonomisk inriktning, och ingen reagerade på att jag jobbade för mycket, var helt normalt. (eller ja pappa reagerade).

Exakt, känner igen väldigt mycket. Är 90:a.
Det är extremt starka krav angående att man ska vara inne, ha sex, snygga kläder, vara smal, vara populär, bete sig rätt, säga rätt saker, vara uppdaterad om allt... Kan hålla på hur länge som helst. Samtidigt ska man sköta skolan som i sig är väldigt jobbig om man vill ha andra betyg än G.

Jag tror också att det handlar om teorin TS skriver om. Man ska vara så jävla lyckad, det finns idag inget som hindrar en förutom en själv eftersom vi lever i ett samhälle där allt är möjligt. Man är inte längre begränsad av klass och ekonomi osv. I Sverige kan vem som helst göra vad som helst. Det lockar och stressar. Så man försöker bli bäst och slipa sin personlighet och bli någon att beundra men så blir man jättestressad av det och klappar ihop.

Precis, alla ställer höga krav, alla från vänner till föräldrar till lärare, och inte minst en själv! Tror väldigt starkt att jag hade mått mycket bättre under tonårsperioden (tänker egentligen på 12-17 år) om jag blivit född tio år tidigare!
Det är omöjligt att klara av pressen, var och varannan går i terapi/äter sömnpiller/är depprimerad (i sin rätta mening)/år allmänt kasst.

Ja precis, man ska vara perfekt! Det är inte godtagbart att inte vara perfekt. Och tabu att inte klara av det och behöva hjälp.

Ahh! Men vem kommer faktiskt med dessa krav? Är det tidsandan att "själv är bäste dräng"? Eller är det att det är skamligt att be om hjälp när man mår psykiskt dåligt?

De enda uttalade kraven jag hade på mig var från min mamma att jag skulle sköta skolan bättre och få betyg nog att komma in på universitetet (vilket jag själv var inne på och ville).

Har du läst tidningen den senaste tiden?
Där står rubriker som "Gör den perfekta middagen," "Så får du högst lön" till "Så får du den perfekta kroppen". Vi alla är skyldiga till att kraven höjs, men bl.a. media är en stor bov. Dock så skriver de det vi vill läsa, så omedvetet biter vi väl oss själva i svansen.

Jo, "Perfektions-artiklar" finns ju 13 på dussinet men jag har aldrig reflekterat över de som annat än försök till att sälja lösnummer. Har aldrig orkat bry mig om dem. Vad gäller just sånt vet jag flera vuxna som skulle kunna bli stressade om de inte lagat perfekt mat, haft en perfekt mysdag, haft en perfekt vad-tusan som-helst.

Men om det är värre påtryckningar från media idag har man inte då som förälder och även skola nån form av skyldighet att försöka påverka ungdomarna med den gamla klyschan "du duger som du är"? Eller så ser vi på när våra ungdomar äts upp mentalt och vara färdiga för pension när de fyllt 20. Det är ju de som ska ta hand om oss när vi ligger på långvården. ;)

Hittade detta på Expressen idag. Intressant läsning.

www.expressen.se/halsa/1.1730569/vart-femte-barn-lider-av-stress

Krisen under 90-talet som ledde till stora nedskärningar i skolan har säkert en stor inverkan. Samtidigt så ökar kraven på utbildning för att lyckas få ett jobb.

färre resurser + ökade krav = stress

Lägger man därtill ökade svårigheter att få jobb trots att man har utbildning så ger det en hel generation uppgivna ungdomar som inte förstår syftet med att plugga men gör det ändå därför att man "ska" eller "måste".