ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

Min son var 5 när hans utredning började. (Allra första kontakten med bvc och sedan psykolog och bup var när han var 3 år). När han var 4 år gick vi regelbundet till bup...ett besök var 3 timmar, och var en gång i veckan. Han åt frukost och lekte. Han fyllde 5 januari 08, och i maj 08 var utredningen klar.

Mammajoanna, jag råder din syster att gå en copekurs, eller någon annan föräldrakurs. Har gått copekursen själv, där träffer man andra föräldrar i samma sits..Lättar mycket på hjärtat att få veta att man inte är ensam.

Kimsmamma, vad skönt!!! Hoppas på bra resultat!!

Det gör vi med... finner de inget så fortsätter utredningen. Fär något är det ju som inte är rätt med Kims mage.

För ett tag sen var det många som diskuterade sängvätning här inne, denna länken dök upp på facebook, vet inte om det är nåt att ha men ifall att så lägger jag den här oxå

www.torrnatt.nu/

Hej hej tjejer...Guud vad det är svårt att hålla modet uppe ibland..ibland känns livet med sönerna såååå deprimerande...dom är ju inte som andra barn...och alla dessa mammor och pappor som tycks veta hur det är att leva med 2 bokstavsbarn...när dom inte ens har egna...det tar både psykiskt och fysiskt på en...blir så arg på folk runt om som ska tycka så myckle..som det här med barnledighet...JAG BEHÖVER det för att orka..orka ta hand om alla mina 3 barn...vila upp mej och ladda batterierna...alla dessa trådar om hur dålig mamma/pappa man är om man har barnvakt etc etc....WALK A MILE IN MY SHOES...oxh säg sen samma sak...trust me...dom kommer ändra uppfattning...
Usch..idag är jag på hugget och lite små ilsk...den berömda veckan på ingående och folks idiotiska kommentar...F´låt...behövde skriva av mej.... :-S

KRRRRRRRRRRRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

Skit i idiotitrådarna. Här är man dålig mamma så fort man andas. Hade det inte vart för denna tråden hade jag avreggat mig för länge sen, men denna tråden är för mycket värt för att göra det Klart man ska ha barnvakt... hur ska man annars orka. Jag har bara ett bokstavsbarn men jag skulle inte klarat mig utan att någon gång ha avlastning. Och gissa vad, min mamma har till och med vart barnvakt åt Elias 7 som är 7 mån inte över natten men under en kväll så vi kunde gå på bio. Det var underbart att kunna gå på bio med sambon och koppla bort föräldrarollen för ett slag.
Du är den bästa mamman åt dina barn. Men om man inte har barnvakt blir man inte den bästa mamman för då orkar man inte.
Jag gör massa saker som det är näst intill dödstraff på här på familjeliv. Jag har haft mitt barn extra på dagis fast jag inte jobbat, har handlat efter jobbet innan jag hämtat på dagis, nu går han på frititd och det är bla för att JAG ska få avlastning... så skit i dom löjliga typerna i trådarna här... Du är en supermamma....

kram

Många kramar till dig

hej, det är första gången jag skriver men just nu så är jag jätte trött och uppgiven.
Jag har en son på 8 år med adhd, han går i skolan med assistent och det fungerar rätt ok, hans största bekymmer är att han slår så fått något är fel eller någon har gjort något och detta gör ju att han blir väldigt ensam för ingen vill ju vara med någon som slåss.
Han älskar allt med natur så han började på scouterna men det funkade inte alls så eftersom dom andra barnen var rädda för han.
Nu är jag så rädd hur det kommer bli när han bli större eftersom han slår hårdare och hårdare för varje år. Vi får jätte bra hjälp av habiliteringen mm men alla säger att han kommer lära sig att hantera sin ilska men på dessa år som vi jobbat med det så märks ingen skillnad.

Han har testat conserta men det gjorde så att han var vaken mycke på natten så nu har vi bytt till ritalin och hoppas han sover mer på dom.

jag känner mig så fruktansvärt maktlös och det gör så ont i mig när jag ser att han blir så arg och att detta förstör för honom själv på saker som han faktiskt gillar.
Jag är så trött också på att behöva ursäkta och försvara honom när folk i omgivningen bara ser han som ouppfostrad.
Vi började på habiliteringen redan när han var 3 år så vi har ju kämpat några år och oftast så orkar jag men nu är jag bara så trött, orkar inte mer, vill inte mer och jag tänker hemska saker som att jag önskar att han var "normal" som alla andra barn, att jag skiter i vad som händer mm.
Som tur är så vet jag att denna känslan snart går över och jag får nya krafter igen men just nu är det jobbigt.

Ville nog inget med inlägget mer än att bara skiva av mig =)

Ps nu när jag hade skrivit färdigt så såg jag att det inte bara var jag som behövde gnälla lite.
Kram till alla!!