Biosarna i Kina, när tror ni man kan söka dem?

Oj, nog första gången jag hör ngn som adopterat som vill söka barnets biologiska fam. Det är väl lika svårt vilket land man än kommer ifrån att söka. Jag skulle nog väntat på att barnet själv väljer att söka rötterna om han eller hon nu vill det i framtiden.

Även om det är barnets val så tror jag de flesta adoptivförädrar idag ser det som en tillgång och stor gåva om man får träffa de biologiska föräldrarna. Åtminstonde är det min stora dröm att på en sån ev resa få äran att följa med vårt barn.

I Kina tror jag det är svårt att söka rötter. Så många barn och så lite information. Kanske att framtida adoptioner kan bli mer öppna. Men då måste ju förbudet bort och skal ldet bort känns det som att barnpoltiken måste förändras och kanske minskar då adoptionerna?

Nämen, det tror jag inte är ovanligt? Att vilja träffa sitt barns biofamilj?

Visst är det väldigt olika i olika länder. Jag känner i alla fall två familjer som träffade barnets bio-mamma i samband med att de hämtade sitt barn. Så de har ju inga problem med sökandet. De hittade dem ju samtidigt som de hitta sitt barn. :)

Jag vet att det finns de som tycker att det är barnet som ska söka sin bio-familj om det vill, och att adoptivföräldrar inte ska. Men jag ser inte att det bara är mitt barns ansvar eller rättighet. Hur ska jag förklara? Jag som mamma har ju ett starkt band till den kvinna som födde mitt barn. Hon är en mkt viktig person även för mig, inte bara för mitt barn. Och jag inbillar mig att jag är viktig för biomamman, jag är ju ändå hennes barns mamma.

Jag skulle offra min högra arm för att min son skulle kunna hitta sin biologiska familj om han en dag så önskar!
Jag skulle göra vad som helst för att kunna få fram ett meddelande till dem om hur fantastisk han är, att han mår bra, är frisk och oändligt älskad.

Jag funderar precis som Ingrid Marie jättemycket på detta (vilket jag före adoptionen inte riktigt var beredd på att jag skulle göra) och det är svårt.
Jag har också läst mycket spekulationer om de väldigt många adopterade barnen från Kina, om det kommer bli möjligt med DNA-banker och annat i framtiden, där man kan söka efter biologiska föräldrar men jag kan inte se hur det ska gå till. Väldigt många av de som tvingats lämna sina barn är väldigt fattiga människor på landsbyggden och de har varken tillgång till internet eller avancerade sjukhus/kliniker där sådant här skulle kunna läggas upp. Allt går framåt i Kina, med stormsteg men inte för de fattigaste ute på landet, det kommer dröja många, många år innan de har tillgång till den teknik som krävs och då kommer det troligen vara för sent för våra barn och deras biologiska föräldrar att mötas.

Jag har funderat på om man kunde sätta in en notis i den lokala tidningen i sonens provins, med de datum och uppgifter man har och lämna en mailadress samt en postadress så att de OM de läser det och OM de vill kan kontakta oss. Men för det första så läser troligen de fattiga människorna på landet inte tidningen (de kanske inte ens kan läsa?) och för det andra vet jag inte om en kinesisk tidning skulle ta in en sådan notis.
Ett tredje argument emot detta är att det ju kanske inte min uppgift att göra det, kanske måste jag vänta in min son och se om han ens vill? Fast å andra sidan, livslängden på landet i Kina är väl inte direkt jättehög så kanske är det för sent om man väntar?

Jag har forskat lite och det verkar som om den som överger sitt barn kan få upp till fem års fängelse ungefär. Däremot är de flesta överens om att skulle det i efterhand nu (vår son är nu fem år) komma fram att man en gång övergett ett barn så får man troligen inget straff i efterhand. Så rent teoretiskt skulle det ju vara ok för bioföräldrarna med kontakt.

En man som heter Brian Stuy har skrivit mycket om detta och menar att adoptivföräldrar är naiva som tror att barnens biologiska föräldrar tänker på dem och vill veta hur det gått. Enligt honom är det stora kulturella skillander och bioföräldrarna är i regel inte intresserade (fast mitt mamma-hjärta orkar inte tro på det riktigt, det erkänner jag). Man kan läsa hans tankar och tips kring sökande efter bioföräldrar här: research-china.blogspot.com/2007/12/searching-for-birthparents-how-can-it.html

Ingrid Marie skrev 2009-10-13 22:30:43 följande:

Håller med om allt Cerdrica skriver (bra skrivet) men vill tillägga att den specifika anledningen till att barnet lämnades bort har betydelse för om familjen kan komma att hittas eller inte.

Ett barn som lämnas bort pga fattigdom eller pga barnet är sjukt och familjen inte kan betala för sjukvården kommer att vara efterlängtat av biofamiljen. Samma sak med ett barn som blivit stulet av byarnas familjeplanerare eller andra som håller på med trafficking. Familjerna kommer att vilja återse barnet.

Barn som lämnas bort för att de kan "dra skam" över släkten, barn med missbildningar och vissa handikapp, i vissa fall övertaliga döttrar, incestbarn och barn tillkomna genom våldtäkt kommer förmodligen inte hitta sin biofamilj, familjerna kommer inte att kännas vid barnen även om man hittar dem. Förskräckligt sorgligt tycker jag men Kina är ett hårt land att leva i.

Men jag tror inte Brian Stuy har rätt när det gäller kulturella skillnader, folk älskar sina barn lika mycket över hela jorden.

Josefina och andra vuxna adopterade, jag skulle gärna vilja fråga en sak.

Det är två år sedan vi adopterade vår son och än så länge finns det personer på barnhemmet som jobbade där då han kom dit, som kände honom där. Kanske skulle man kunna hitta personen som hittade honom, kanske ta reda på vilket sjukhus han föddes på osv. Ska man som adoptivförälder försöka ta reda på allt man kan, när möjligheten eventuellt finns? Eller är detta vår sons sak och vi bör lämna det till honom att göra när han blir vuxen OM han vill? Och därmed riskera att de som var med när det hände inte finns kvar på barnhemmet, sjukhuset osv?
Eftersom vår son är född i Kina tror jag personligen inte att han någonsin kommer ha möjlighet att hitta några biologiska släktingar så min fråga är väl egentligen om vi som adoptivföräldrar bör ta reda på så mycket som någonsin går, för att ha informationen till honom en dag, om han är intresserad, eller är det inte vår ensak?

Vad tycker ni vuxna adopterade?

DNA-banker kan möjligtvis användas för att hitta sina eventuellea syskon, om dessa också adopterats internationellt.

Men för att hitta föräldrar behövs det knappast. Den som lämnat ett barn vid en viss plats vid en viss tidpunkt lär inte glömma det. Om uppgifterna vi får om var och när våra barn hittats stämmer måste DET räcka för att hitta biofamiljen om biofamiljen vill hittas.

Cerdrika, tanken på en annons i tidningen i provinsen har jag också tänkt. Att sätta ut mailadressen hade jag inte funderat på dock, utan mest bara för att som du skriver få fram ett meddelande om vilket enastående och fantastiskt barn jag har och hur bra hon mår och hur älskad hon är. Vet någon om någon gjort detta? Annonserat ett "barnet mår bra" i nån tidning i Kina?

Mailadresstanken var ju bra. Nån liten mikroskopisk chans finns ju alltid, och är det det enda man har så...

Josefina, jag blir så rörd att jag gråter när jag läser om dina mammors kram. Hopppas hoppas att även mitt barns bioföräldrar en dag ska på uppleva samma lättnad. Att de på ett eller annat sätt ska få veta hur det gick för deras lilla barn.

Ingrid Marie skrev 2009-10-14 19:30:55 följande:

I CNN-dokumentären "Chinas lost girls" finns en sekvens där en mamma sätter upp en lapp med en bild på sin dotter när hon hittades, med en förklaring på kinesiska att hon mår bra. Hon sätter upp den i parken där dottern hittades.

Intressant läsning.

För mig var det överraskande att se att de som hittar barnen och lämnar dem till barnhem ofta vet, eller anar sig till, vem som är förälder.

På ett av barnhemmen var 2/3 av barnens föräldrar kända av dem som hittat barnet! Så synd att dessa uppgifter inte verkar följa med adoptionsakten.

Vad jag menar är att det är märkligt/tråkigt att inte namnet tas tillvara av den som påbörjar adoptionsärendet (i Kina). Vad jag har förstått så görs andra ansträngningar för att hitta eventuella föräldrar, tex genom annonser i tidningar på orten där barnet upphittats.
En enklare väg vore ju att ställa frågor till den som kommer med barnet? Kanske görs detta men då kanske "upphittarna" av hänsyn till bioföräldrarna väljer att mörka deras namn?

Cedrica: Det är ju jätte bra för sannorlikheten att dessa människor finns kvar på barnhemmet när dit barn är så pass stor att det ev vill söka är ju inte stort. Mina föräldrar tog reda på så mkt som möjligt om mej och mina föräldrar. Jag adopterades bort av en spec anl men i just Sri Lanka på 70talet hade de inte ngr direkta arkiv så det som fanns förstördes efter 12 år. Men det var en trygghet att mina föräldrar visste mkt om min biofam. För att utan deras samtycke tror jag inte att jag personligen hade letat efter dem. Mina föräldrar är ju min adoptivfam. Det var väldigt angangemang från halva min släkt när vi leta *S*