Det ska fan vara en modern man!

Först och främst...låt mig gratulera och även tacka TS för ett välformulerat och insiktsfullt inlägg här på forumet. Vi är nog väldigt många män som känner igen oss i skrivningen här. Jag har samtidigt en känsla av att det är desto färre kvinnor som känner igen detta vilket får mig att fundera på hur olika vi ändå ser och upplever saker.

Hur som helst...låt mig ge er min erfarenhet och mitt perspektiv på detta.

Som sagt...mycket i det TS skriver känner jag igen mig själv i. Även om det i mitt fall inte har lett till någon skillsmässa. Jag vill heller inte dra det så långt att jag har tagit på mig en hemmafruroll. Jag har alltid varit väldigt involverade i barnens uppväxt inkl fritidssysselsättningar m.m. Jag står oftast för inköpen, matlagningen m.m. Jag sköter familjens ekonomi. Jag fixar med hus och trädgård. Jag drar in merparten av pengarna i hushållet och står för att vi har det finansiellt rätt ok. Låt mig stoppa där. Det här är ingen skryttråd. Det är många saker jag inte gör. Tvättar tex. Jag städar också väldigt sällan. Min fru tar hand om det. Min fru har också axlat andra sysslor i familjen som exempelvis att hålla koll på folks födelsedagar, barnens scheman osv. Mao så menar jag att vi har försökt dela på sysslorna rätt jämt. Och vi är båda rätt nöjda med hur det ser ut. Så ... har vi ett blomstrande sexliv då? Nej.

Jag har aldrig upplevt mig åtrådd av min fru. Jag har oftast upplevt att "hon ställer upp" när vi har sex. Hon har använt sex för att kontrollera mig. Belöna mig med sex och straffa mig med inget sex.

- Har jag tagit upp det här med henne? Ja.
- Har jag vid ett flertal tillfällen talat om att även jag vill känna mig åtrådd och behövd? Ja!
- Har hon lyssnat och förstått? Ja!
- Har hon tagit till sig det jag har sagt och lovat att försöka? Ja!
- Har något förändrats? Nej

Det ända som dessa samtal har resulterat i är att hon får dåligt samvete och känner sig hemsk som människa och fru. "Vad skall du med mig till? "...osv. Och det är ju inte där jag vill landa. Ändå har jag alltid försökt ta upp detta ämne på ett lungt och resonabelt sätt. Inga anklagelser eller så...men ändå tydligt berättat vad jag vill...och behöver. Men ändå så känner jag att det leder oss åt motsatt riktning.

Nå....det här har ju pågått i många år...15? Ungefär! Min självkänsla har stadigt dalat och jag ser mig inte längre som en man som kan sexuellt attrahera en kvinna (= Min kvinna).

Att ständigt åtrå sin kära. Att sukta efter henne. Att vara kåt på henne och bara vilja ha henne. Men samtidigt också inse att det inte är ömsesidigt. Ja - det tär på en. Och de allt färre gånger vi hade sex - så kände jag mig som en idiot efteråt. Tom och dum. Och jag ångrade mig jämt. Min sexlust blev något negativt. Något som jag skämdes över och som blev ett problem i vårt förhållande. Till slut insåg jag att livet vore fan så mycket enklare utan min sexlust. Vårt samliv (ja - faktiskt) skulle också bli enklare och mindre problematiskt om min förbannade sexlust inte hela tiden låg som en stinkande hundskit under skosulan.

Så jag bestämde mig helt sonika en dag: Nu är det slutknullat för mig!

Jag slutade närma mig henne sexuellt. Jag tog inga initiativ längre. Men jag behöll närheten i övrigt. Även fysiskt (kramar, pussar, arm om axeln när hon kommer hem från en lång dag på jobbet...osv). Jag älskar henne fortfarande....men ingen sex. Och luften klarnade.

Jag märkte att ganska snart att stämningen lättade något. Hon kände att hon inte förväntades ställa upp längre och jag nästan såg hur hon andades ut. Så hur stod jag ut då? En sexlust försvinner ju inte bara av sig själv? Nej.

Jag runkade som en galning. Jag runkade i duschen varje morgon. Jag runkade innan jag gick och la mig varje kväll. Så att jag inte skulle drabbas av svaghet när jag kom nära henne i sängen. Och det funkade hyfsat. Så...märkte inte hon att jag hade förändrats? Försökte inte hon få igång något då? Jo...

Efter någon månad så började hon göra några tafatta initiativ. Men jag gled undan varje gång. Efter 2-3 månader frågade hon lite oroligt om något hade hänt. Även där gled jag undan ämnet.

Och för att ge ännu ett exempel på hur långt jag drev detta så tog jag kontakt med ett centrum för manlig sexualitet (finns i sthlm - glömt namnet). Jag fick tid hos en doktor, och jag förklarade problemet. Jag vill bli av med min sexlust. Jag förklarade varför. Han redogjorde för olika möjliga vägar (kemiskt) och även för riskerna och möjliga konsekvenser. Han föreslog att jag först skulle prata med en terapeut och att min fru helst skulle vara med. Det senare var ju otänkbart. Skulle jag ha invigt henne i den här processen hade ju hon brutit samman av samvetskval. Så jag träffade den kvinnliga terapeuten och beskrev mitt ärende. Och jag var tydlig på att min fru inte tänder på mig och har aldrig gjort det.

Hon sa: "Ja- jag förstå det" (!). Sug på den en stund.

Jag trodde först att jag hörde fel. Men hon sa faktiskt så. Så...ok då...jag kanske är ful och frånstötande. Skitsamma ...jag har ändå bestämt mig för att inte ha sex mer. Så hon rekommenderade en behandling. Tillbaka till doktorn.

Han skrev ut ett antipepresivt preparat (har också glömt namnet på det). Inte för att han ansåg mig vara deprimerad utan för att det har bi-effekten att ta ner sexlusten (eller åtminstone dämpa den). "Låt oss börja så och så ser vi hur det går...". Så jag fick lite piller.

En kort reflektion om det här innan jag går vidare: Här fungerade ju vården rätt ok måste jag säga. Man lyssnade på mig och tog mig på allvar. Även om jag tycker att det är lite märkligt att man inte insisterade på en längre terapeutisk behandling fokuserande på min självbild och mitt självförtroende. Hur som helst...dom gjorde ju som jag ville. Bra så!

Vidare...

Jag knaprade på dessa piller i några månader. Funkade dom? Nä!
Jag runkade vidare som en tok. Min fru visste inget.
Men min självkänsla växte iom detta. Jag hade plötsligt tagit tillbaka kontrollen över min sexlust. Jag behövde inte längre krypa för henne och stå och falla med hennes välvilja. Och det kändes bra.

Så...hur länge höll det här? I 2,5 år! Sug på den en stund. Jag vägrade ha sex i 2,5 år. Och det kändes faktiskt bra. Det balanserade upp vårt förhållande...och jag insåg att jag faktiskt kan avstå. Hon har även insett det. Hon kontrollerar inte längre mig via min sexlust

- Är vi fortfarande tillsammans idag? Ja!
- Har vi sex nu då? Ja!
- Regelbundet? Hmmm....någorlunda
- Vem tar initiativen? Suck...mestadels jag. Men någon gång ibland hon.
- Varför avslutade jag min avhållsamhet? Det är en annan historia som vi kan ta en annan gång

Avslutning:
Jag känner att detta inlägg i TS trådstart blev längre än jag hade tänkt mig. Jag ber TS om ursäkt för det. Det var inte meningen att kidnappa din tråd och dra uppmärksamhet från din situation. Jag vill bara säga att jag förstår dig och att du har mina sympatier.