Det ska fan vara en modern man!

Lite magstarkt att prata om respekt när man precis har rabblat ur sig förolämpande rappakalja över TS utan att ens ha orkat sätta sig in i vad det handlar om. Du är helt ute och cyklar, läs tråden innan du sätter på dig feminist-glasögonen och ser världen så som bara feminister kan!

Följer tråden med spänning även om jag inte kommenterar så ofta.
Allt TS säger hade lika gärna kunnat komma ifrån mig, hans ord är precis dom ord jag går runt och tänker varenda dag.
Även om ingen lösning verkar finnas så känns det på något konstigt vis bättre att veta att man inte är ensam om dom här problemen och tankegångarna.

Anonym (Irriterad), tror du har väldigt rätt i det du säger, även om det givetvis är grova generaliseringar.

Vi har ofta försökt prata om problemet. Eller snarare jag, eftersom hon inte tycker det är något problem.
Varje gång jag frågar varför hon inte vill ha sex, så får man svaret "jag vill visst ha sex!"
Efter många år tror jag mig förstå att hon har nog egentligen ingenting emot att ha sex, men det är inget hon strävar efter. Så länge hon inte behöver anstränga sig eller ta något eget ansvar eller initiativ, så visst kan väl hon tänka sig att ha sex. Men innebär det minsta ansträngning eller att något annat måste vänta, då blir det inget.

Så hela ansvaret för vårt sexliv hamnar på mig. Inte bara min egen sexlust, utan även hennes. Vill jag ha sex, då är det upp till mig att göra vad som krävs för att hon också ska vilja ha sex.
Hon verkar inte bry sig om vi inte har sex på flera månader, hon verkar inte ens reflektera över att det möjligtvis skulle kunna vara ett problem. Det liksom existerar bara inte i hennes värld.

Detta krockar totalt med min inställning till sex, då jag ser det som något livsviktigt i ett förhållande.

Mediciner och krämer och sådant kan säkert hjälpa med den rent fysiska biten, men för oss är det inte där problemet ligger. Rent fysiskt funkar det varje gång.
Det är den psykiska biten, att vilja ha sex och se det som något viktigt, något som får prioriteras, det är där det brister.

Nu vet jag inte var du bor, men att döma av inläggen i den här tråden är det nog bara en tidsfråga innan det finns åtminstone ett par sådana män som är singel.

Givetvis har ett förhållande fler kvalitéer än sex, men det ändrar inte på att sex fortfarande är en viktig del för många.
Du tycker det är viktigt att ha kul och "kramas och gosa", skulle du stanna i ett förhållande med en man som absolut inte ville kramas och inte tyckte det var viktigt alls, och inte kunde förstå varför det var ett problem? Skulle du bara acceptera att han inte hade något intresse alls av att kramas, utan att ens försöka förstå varför?

Och det där med "lam i en bilolycka" är ett så uttjatat argument att det börjar bli irriterande. Om det nu skulle vara så, så skulle det finnas en fullt förståelig anledning. Att acceptera ett sexlöst förhållande där bristen på sex beror på rent fysiska hinder är betydligt enklare än att acceptera det pga rent ointresse och brist på förståelse. Att inte kunna göra något eller att välja att inte göra något är två vitt skilda saker.

I mitt fall är det inte den rent fysiska biten som är jobbig, givetvis kan jag leva utan sex om jag måste. Det är bristen på förståelse och empati som knäcker mig, att min partner inte bryr sig det minsta om att jag mår dåligt och inte ens försöker förstå mig eller visar något som helst intresse för något som verkligen är väldigt viktigt för mig. Att leva utan sex hade varit enormt mycket enklare om jag kunde förstå varför, eller åtminstone hade fått en indikation på att hon i alla fall förstår att det är svårt för mig. Kalla det förståelse, empati, medlidande eller vad du vill, men det är det som saknas och gör det svårt, det är inte den rent fysiska biten.

Sex är inte viktigare än "personen", men vad är då personen?
Är det dess humor, dess förmåga och vilja att kramas, dess värderingar, eller dess lust på sex? Eller är det en kombination av allt?
Om svaret är ja, så följer logiskt att även sexlusten är en del av "personen" man förälskar sig i, och förändras denna så förändras även den person man älskar.
Sexet är således inte viktigare än personen, det är en del av personen!

Du använder ordet "okej" som om det vore ett generellt accepterande, vilket är i princip omöjligt då varje situation är unik och det kan finnas tusentals olika anledningar till varför den uppstått.

Jag sa att det är lättare att acceptera ett sexlöst förhållande om det inte är fysiskt möjligt att ha sex. Man har en anledning, man vet och förstår vad det beror på. Att acceptera den behöver inte betyda att man tycker det är "okej".

Man kan inte rakt av säga att någondera situationen är "okej" då det alltid är någon som blir lidande.
Är det fysiskt omöjligt att ha sex, så måste man avstå. Man vet anledningen och har inte direkt något val.
Är det psykiska anledningar bakom, så måste antingen någon avstå eller någon ha sex mot sin vilja. Anledningarna kan vara många och förståelse svårt.
Jag kan inte förmå mig till att kalla någon av situationerna "okej".

Jag gissar att din frågeställning var ett försök att vrida det till att jag försöker kräva sex trots att min partner inte vill. Det är jag van vid, så fort man råkar yttra att man inte är nöjd med sexlivet så är man ett perverst svin som bara tänker med kuken. Så är dock inte läget, jag bryter hellre förhållandet och går vidare än har sex med henne mot hennes vilja.
För mig är sex en viktig del i ett förhållande. Gör detta mig till ett svin i andras ögon så får det väl vara så, det är ingenting jag egentligen bryr mig särskilt mycket om.

Då finns det klara, förståeliga anledningar, och man kan jobba på att ta sig ur depressionen eller prova att byta medicin. Det finns en ANLEDNING till sexbristen, inte bara ointresse.
Jag har sagt det förut men tydligen går det inte fram så jag säger det igen: det är mycket lättare att acceptera ett sexlöst förhållande om man förstår VARFÖR det är sexlöst. Då har man en orsak, man förstår anledningen, och då kan man välja om man accepterar detta, om man vill jobba på att lösa problemen, eller om man vill gå vidare.Det har jag inte bestämt ännu. Om vi inte lyckas lösa problemet så är det nog bara en tidsfråga innan jag lämnar förhållandet och går vidare. Jag tänker inte leva resten av mitt liv så som det är nu, det är det enda jag är säker på.

Det är en bra liknelse, men den missar vissa väldigt viktiga delar.

Jag fortsätter att använda mig av din liknelse, två personer ska gå en lång sträcka tillsammans.
En går fort, den andra långsamt. Det jag finner avgörande, i alla fall i mitt fall, är VARFÖR den ena personen går långsamt.
Har den en fysisk åkomma, en dålig fot eller krokigt ben kanske, som saktar ner den? Eller vill den bara inte gå fortare, pga ren lathet?
Jämför med inläggen angående fysiskt hinder och psykisk ovilja. Kan personen överhuvudtaget gå fortare, eller vill den bara inte gå fortare?

Jag hade inte haft några problem att anpassa min gånghastighet efter någon med en fysisk åkomma. Givetvis hade jag väntat och hjälpt personen efter bästa förmåga.
Om det däremot handlade om ren nonchalans, att personen själv valde att gå långsamt pga lathet, då hade jag antagligen lämnat personen och fortsatt i min egen takt.
Om man ska applicera liknelsen på mitt förhållande så är vi någonstans där jag för tredje gången har vänt mig om och sagt "kom igen nu då, vi måste gå vidare" men utan att personen har visat någon som helst antydan till att vilja öka takten. Ökar inte takten snart, så kommer jag att gå vidare och lämna personen bakom mig.