ADHD-mammor rusar vidare i mot och medvind

Va intressant det där om köttet, vad hade du hört om det? Jag har ju adhd, och kunde aldrig tugga kött som liten, bara växte i munnen o jag led såpass att jag slapp äta kött. Jag kunde som din son, äta korv o köttfärs, men inte annat kött, o inte heller apelsin/clementin, blev likadant med det, att det gick inte o svälja hur jag än försökte.
Jag blev vegetarian i tonåren sen så har jag inte behövt fundera mer på det, men nu när min son som är 7 o har adhd/asd, faktiskt är likadan tror jag, han har valt bort köttet här hemma länge o äter hellre "mammakött", alltså vegetariskt, o tror inte han äter köttet i skolan heller när de nu har det. Malt o arbetat är ju en sak, men att försöka tugga själv går bort.
Va intressant, skulle vilja veta om det är forskat runt eller hur har du fått den uppfattningen?

Kan också tänka mig att vara med på fb

Grr, dryg farmor!!
Skönt o va fler vapenvägrare dock, här är en till! Och på min son har det funkat hittills iaf, att totalförbjuda vapenlekar, med bakgrundsinformation och motiveringar, vettiga samtal, han har inte tyckt det blivit mer spännande bara för det itne vart tillåtet, som många försökt tuta i mig i den frågan. Jag blir skitglad rent ut sagt, att någon annan säjer en sån sak! Jag har mest bara mött motargument från andra i det, som att det ska va nåt naturligt de ska leva ut genom krigslek o bla bla, skitprat!!
Go mamma! VÅGA VÄGRA VAPENLEK! Som jag så fint tänkte ut som slogan när han gick på dagis. Jag gjorde dock inte bort mig med att göra en knapp, som jag ville gjort. Men mannen tyckte det var onödigt, haha. JAg hade tänkt sätta den på hans ryggsäck.

Angående stök bland grejerna osv. Min son har nästan inte leksaker, bara lego o skapargrejer (pysselskit typ)- men han har en annan kärlek o det är att skruva isär o undersöka apparater o bygga grejer av sånt. Så det är en ständig kaotisk verkstad som jag förgäves försöker få rätsida på varenda vecka, utom de veckor jag ger upp o tänker att ok, ha det såhär då. Han verkar inte påverkas av vare sig ordning (som jag/mannen skapat då) eller oordning. Han skapar själv ordning ibland, o då verkar den betydelsefull ett tag för att sedan inte spela roll igen. Han är 7 år, först nu som han har börjat själv skapa system i sina grejer, o det är som att det är sin egen ordning som han kan påverkas till det bättre av, o inte att vi städar åt honom för det verkar inte vare sig göra till eller från.
Vissa grejer har jag kontroll själv över för att det inte ska bli förstört eller försvinna.

Jag kan nog hålla med eller iaf respektera båda sidor av vapenleksfrågan här.

Men att det skulle va nåt naturligt kan jag inte hålla med. Det som är naturligt är mammapappabarn typ.

Apropå, fast långsökt kanske. Men när min son var 4 år, omkom våra vänners 15-årige son, han blev just skjuten till döds. Min son hörde och upplevde det som skedde och givetvis behövde han bearbeta SIN upplevelse. Vi pratade, pratade, vettiga samtal. Vi pratade med dagiset, infade dem så de skulle veta. Han visade inget behov av att leka skjutlekar eller liknande.

Jag gick i samma klass när jag va liten, som en pojke som krigat i Libanon. Han ville/behövde inte heller han leka krig eller låssasdöda vänner med vapen.

Jag kan erkänna att jag har inte fattat den pedagogiska poängen med att leka att man skjuter ihjäl varann.

Förtydligan, han var givetvis inte där när pojken skjöts, men upplevde genom oss för vi pratade om det hemma.

Precis!

Ni som har syskon utan diagnoser. Hur är det hos er?

Jag får dåligt samvete o blir orolig ibland att hon inte får utvecklas som hon har rätt till. Hon är 5 år o hennes dagisvänner leker nog ofta med varann hemma efter dagis o sånt. Jag får panik nu för jag måste ju låta henne börja ta hem vänner eller åka iväg o leka, eller? Hon har inte bett om det själv, men jag känner pressen. Med sonen har vi inte haft det "problemet", för han har liksom bara önskan att vara hemma efter skolan, han får ut det han behöver av kompisar under skoltiden o sedan vill han ha frid o ro när han är hemma. Han o lillasyster är jättebra kompisar nu o har varit en lång tid, de leker ihop o är bästa vänner, bråkar nästan ingenting längre sen han började med concertan. De har ju varandra, men alla andra leker ju med vänner och tar hem vänner eller?!!

Tänk om hon har missat en massa nu för jag inte har insett detta förräns nu, när det kommit på tal att kanske bjuda hem 3 tjejer på kalas när hon fyller år! Jag får panik, jag vet inte hur man gör när man tar hem andras barn. Usch. Jag vet inte vad jag ville med detta inlägget, mer än att bara gnälla kanske. Jag fattar ju själv att jag måste ta tag i det här.

Dottern själv har skinn på näsan när det kommer till rättvisan här hemma iaf. Hon har nog redan insett att det är nåt annorlunda med storebror, men hon ser liksom till att det blir rättvist fördelat av föräldraskapet liksom. Till exempel sa hon till för ett tag sen, mamma jag tycker ni bara berömer L mer än ni berömmer mig. Jag vill ha lika mkt beröm som han, när jag kan saker! Hon hade ju rätt, man berömmer honom mer för han har ju liksom behovet. Det kändes jobbigt först men sen insåg jag att det är rätt bra att hon har den drivkraften att se till att det blir av om vi nu har försummat att se saker pga att storebrors diagnoser tar sån plats.

Hon ska ju givetvis inte behöva ta det ansvaret själv, och jag tog det som en väckare att hon sa så. Jag tror att jag ser mer o bättre nu. Hoppas det iaf. Kan man få utskrivet tid med syskonen på recept? Skämt åsido, men nåt liknande? Hjälp nånstans att lära sig det "dubbla föräldraskapet"  man ju faktiskt behöver kunna, när man har 2 såpass olika barn?

Nån mer som hade tankar om detta?

Tack snälla för svaren om syskonen, det känns lättare nu, min oro är mindre! Jag hade lite panik men nu ser jag annorlunda på saker. Hon fyller 5 idag, hon ska få bjuda hem 2 egna vänner nästa helg och då får storebror åka till mormor, så blir det hennes egen dag, bara hennes.

Twisted- jag kan känna igen det du berättar om din sons smärtor, på mig själv alltså. (Och även min pappa, som jag är säker på har adhd) - och i vårt fall tror jag det beror på adhdn, man spänner o har sig, hela tiden är det nåt i kroppen som är "igång" o man ska kompensera oron hela tiden, det blir ont i handlederna, fötter, vrister, skulderblad, o så nackspärr efter nackspärr, käkspärr, käkvärk, ont i ansiktet o huvet. Mitt har minskat nästan helt sen jag började med concertan. Bara nackspärr ibland, när jag har stressat över nåt, eller grubblat mycket.

Lider med din son oavsett vad hans smärtor beror på. Stackarn. Och så trött o arg man blir på vårdcentralen som bara säjer nåt mummel. Nä jag blir förbannad, hör så ofta om föräldrar som måste kämpa så hårt för att få sina barn tagna på allvar. Håller tummarna hårt för er, så att ni får hjälp fort!
Hur går det förresten annars för er? Jag har bara tittat sporadiskt i tråden på sistone, har inte haft ork o tid o ro att sätta mig in i va som skrivs, går så fort ibland att det blir sidovis sen man tittade senast o man hänger inte med.

För min son har det gått bra i ettan hittills. Han läser bra, han är sämre på matte o idrotten kan han inte delta i för det är för slamrigt i gympasalen, Jag hoppas på utomhusgympan till våren, då kan han ju inte lida av buller i salen iaf.
Min stora oro nu är hur jag/vi ska lyckas få in ett bra o hållbart sätt att sköta hans tandhygien, det går på nerverna att ha 2 konflikter per dag med kalabalik o tandkrämspott i hela huset.
Sen att han fortsätter att gå ner i vikt, han hade att ta på i början, så jag oroade mig inte. Men nu har han ätit concertan i ca 4 månader o går ner i vikt fortfarande, men växt flera cm på längden, ja, han var 116 då o nu är han 118,nåt, så det är ju fel att gå ner när man växer på längden. Han äter ensidigt, men det har bättrat sig nu senaste veckan, förutom att han inte äter i skolan alls. Till frukost kan han äta typ 5 potatisrösti o en pannkaka, o kvällsmat äter han stor middag, tänk om han har mask eller varför går han ner? Han hade gått ner 3 hg igår, på 3 veckor.

Jag är här än iallafall, o tycker nog snarare tråden går för fort för o hinna delta, har inte mycket o komma med till varken svar eller stöd för nån här tyvärr.
Nä, men pappa gav mig papprena häromdan om att man kan söka från majblomman, men har inte orkat sätta mig in i hur eller varför eller till vad.
Skulle va en dröm om man fick råd o åka till västkusten me familjen till sommarn, kan det gälla för sånt tro?

Om jag inte sagt de tidigare så tack för ditt svar! Känns betryggande, att det finns hopp att det vänder om än på lång sikt. Hur gammal var din son?

Nu börjar min son tyna bort pga sina matnojor! Känns så himla jobbigt nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Han har ju både adhd och asd, och de sa att med medicineringen kan de autistiska dragen bli tydligare, jag bara jaja, visst. Men nu så har jag börjat undra om det är dem som ställer till hans matproblem såpass. Han har problem med lukt o smak o vill helst ha ensidig kost om ens nånting. ALLT måste stämma om han ska få i sig en smula mat. Och han har även börjat styra o ställa med oss, lite maktspel tror jag, då han förstår hur gärna vi vill han ska äta så använder han det lite.

Nu min fråga. Jag har för mig kanske de va du pcalma, som hade näringsdryck till din dotter? När jag själv var sjuk i anorexi fick jag dricka sondnäring, det hette då Nutrodrip men det verkar ha utgått. Vad heter det som ni ger henne?

Min son har adhd+autismspektrumstörning. Han är 7 år, fick diagnoserna i höstas.

Hans autism:

Sociala koder kommer inte naturligt för honom utan måste läras in.

Överkänslig i munnen och håret, resten av kroppen har överdrivet hög smärttålighet.

Behov utav rutiner o förberedelser.

Problem att variera kosten, äter ensidigt och har känslig näsa.

Har specialintressen som han går in för och är onormalt kunnig inom. Han har ett par tre olika som han växlar mellan.

Svårt o förklara, jag vet inte helt själv. Det är en sån luddig o vag diagnos, jag håller på att förstå det själv ännu. Jag kan förstå om du inte kan sätta ord på din känsla, det kan inte jag heller. Det jag kan känna, eller kände innan han fick sin diagnos, var väl typ att han känns diffus, och faktiskt (låter hemskt men kommer inte på nåt annat ord) "falsk", eller "uppspelad" i vissa situationer. Att han spelar en roll som han tror man ska va, men att när man vill veta hur han verkligen känner eller tänker, så svarar han sånt som han tror man vill höra. Man får inte komma in, liksom. Han skyddar nånting. Man får lista ut själv.

Håller med norgesessan om legot. Var glad för det han gillar att hålla på med. Inte alla måste ha leksaker.