Vad är jobbigt med tvillingar?

Jag tyckte det var skitjobbigt när mina tjejer var runt två år och hysteriskt mammiga. De hade inte börjat på dagis och när pappan kom hem från jobbet, fick han inte lösa av mig, för då var det gallskrik non stop, tills de satt i mitt knä igen! Han stod bredvid och kunde inte göra nånting.

Det kan ju låta lamt att inte ta den striden, men efter att ha varit ensam med två tvååringar, varav den ena behöver bäras pga att hon har ett funktionshinder och den andra tycker att den första får för mycket uppmärksamhet. Så fort jag vände ryggen till var den andra och puttade omkull den första som inte har så bra ballans.
Jag orkade inte höra på gallskrik i fem minuter ens!

Som tur är funkade det med pappan när jag inte var hemma, så det var gudomligt skönt att komma till jobbet även om jag bara jobbade en dag i veckan i början. Det var som semester!!

Nu blir tjejerna snart fyra, och fortfarande är det en del tjuvnyp när man inte ser på, men lilla tjejen har iaf börjat ge igen. De leker mer med varandra och är inte bara rivaler längre och tack o lov är de inte lika trotsiga utan mest den ena, som förvandlas till monster lite då och då under dan. Andra tjejen är lättare att avleda. Hon får sina bryt hon med, men de är oftast inte så långa.

Summa sumarum, så tror jag ändå att det är lättare med två tvååringar eller tvillingar öht, än vad det är att ha en 2-2,5 åring och en bebis. Jag hade nog velat ha barn tätt om vi inte fått tvillingar, men nu när jag vet hur det är med en trotsig 2-3 åring hemma, så är jag ytterst tacksam att det inte blev så!