Klamajs och klamajs knaskompisars tråd - vi kör vidare!

klamaj: jag förstår dig och jag förstår alla dina känslor... jag har själv en riktig skitdag i dag och gråter och gråter... så jag gråter en skvätt till för dig med...

Jag som hade lagt ner det här med att ta mig tid och skriva här... men nu tror jag att jag måste ändå. 
Klamaj klamaj, om du visste vad jag tänker på er ibland. På dig och hur du har det och på L såklart. Han måste ju ha vuxit massor sedan sist.
Förstår att det är ett kaos av känslor just nu. Det är ju inte heller riktigt samma situation som för oss och jag kan tänka mig att det är mycket svårare. Konstigt att L kommer få ett syskon hos sin pappa... och förhoppningsvis då såklart en helt normal liten brorsa eller syrra. Det blir ju en del av Ls liv men kanske inte riktigt en del av ditt. Konstigt konstigt.  Jag är sådär fånig så att jag lite naivt tänker om allt att det typ ordnar sig till slut...på något vis. Jag jämför aldrig myr-syrran och myran ....ärligt. Vore ren idioti. Mitt mål...eller snarare det viktigtaste för mig är att båda tjejerna mår bra och att de får tid och uppmärksamhet var och en för sig och att om den ena får stå tillbaka lite en dag (för att en utfykt passar mindre bra för båda tex), då försöker vi kompensera det nästa dag eller nästa helg. Det häftiga är att lillasyrran verkar tycka att Tyra är fullkomligt vanlig och normal. Det är verkligen skithäftligt.
Jag är helt övertygad om att Lpappan kommer känna samma sak till slut. Kanske inte nu, eller nästa vecka, men så småningom. Och tänk dig att L kommer få ett fantastiskt syskon som kommer älska honom och tycka att han är helt vanlig och normal. Och L kanske kan få ett syskon att bli lite irriterad på ibland och att busa med. Myran suckar högt åt syrran när hon är arg ibland och det är så roligt tycker vi.
Nu måste jag rusa..mat skall lagas.. Kram kram kram och ta hand om dig och L.
 

Myran: ett galet efterlängtat inlägg från dej! Förstår att du har massor och att Myrfamiljen inte har tid med annat. Alltså. Ett veritabelt kaos. Just så. Kaos.

Det är inte bara den där avsaknaden av den riktiga förlossningen, en barnablick rätt in i min, en nacke som är stadig, händer som greppar etc etc. Jag är helt och hållet paniskt rädd för att den nya mamman kommer kräva tid av Lpappan som han inte har - tid som måste gå till L. Jag är rädd för konkurranskänslor (både från mej och henne). Jag är rädd för att bli den andra bitterfittabitchen som ställer till det. Jag är rädd för att Lpappan inte kan ta hans nätter på sjukan om vi blir inlagda. Jag är rädd för att bebin tar musten ur Lpappan och han vill att L ska vara här mer. Jag är rädd för att den nya ordningen som äntligen kommit att fungera kommer att fucka ur. Jag är rädd för att jag med mitt kontrollbehov inte kommer palla lösa boliner och eventualiteter.

Mest rädd är jag för att Lpappan ringer klockan två på natten sin L-helg och ber att få lämna L hos mej för nu ska han ha en ny, frisk normal jävla bebi och kommer få vara med om nåt vi aldrig fick. Och där ska jag vara, med min helt fantastiska lilla pojke och genomlida vargtimmar och göra min förtifjärde film om barnaföderskor och navelsträngsklipp och en unge som är perfekt.

Satan som fan. Det river upp så hiskeligt mycket det här, det är logistik, det är ologoiskt, det är känslostormar - jag är både förkrossad och aggro. En underlig kombo. Och bara för att visa på hur fittig man kan bli. Nu vill jag ha det där underhållet som inte Lpappan betalat sen i mars. Jag har inte den minsta lust att finansiera en ny familjemedlem som jag inte ens vill ha i min närhet. L:s pengar ska inte gå till fruktpuréer eller mjölkersättning (fast den nya mamman kommer väl amma i ett år, som jag ville och barnet kommer äta exemplarsikt var tredje timma och sova däremellan och vara supernöjd hela tiden).
Ni fattar va?? Pengar!? Allvarligt. Men nu är det ett rättvisepatos, en princip, en helig ko. Fan, jag har varit så jävla shysst och inte nämnt nåt om detta, han har ju naturligtvis inte heller tagit upp det och jag har menat att han ju har L 10 dar i månaden och han behöver dom pengarna för att kunna köpa mat etc till L. Men nu vill jag faktiskt ha dom. Inalles 1025 spänn (kollade med FK igår). En tusenlapp. jag menar, jag betalar ju L:s dagis och nu mat på korttids. Jaja.....antar att ni klokingar begriper att det ligger så mycket bakom allt det där med den där jävla tusenlappen.

Jaaaa....det är jävlarimig en kris. K R I S. KRIIIIIIIIIIIS. Kriskriskriskriskris.

Har inte tränat. Orkar inte. Ligger i sängen mitt på dagen när L är på dagis och är urtrött. Orkar ingenting. Ingen lust på saker. Inte ens KLätterK:s kyssar får igång mej.

När vi vaknade i morse lekte vi Levileken. Min lilla krigargosse. Så fantastiskt härlig i min stora säng i sin randiga oversizetröja från P.o.P. med fluffig blöja och knubbiga ben. Pussat honom överallt och talat om hur högt älskad han är. Njutit av honom. Mött hans outgrundliga blick och häpnat över den där munnen som är den sötaste mun jag skådat. Vet ni. Nu när L är snart tre och ett halvt upplever jag att vi har haft den bästa tiden på nåt vis. L kan sysselsätta sej själv, han har haft bättre och bättre nätter (okej, m h a Atarax), han är tåligare, han ger mej sina bedårande skratt (okej, efter idogt pillande och hetsigt gungande) OCH NU....PRECIS NU, VILL JAG STANNA TIDEN. Han är tung, men inte så tung att jag inte klarar av att bära honom och vyssja honom och kasta honom upp i luften. Han behöver inte pansarvagnsstorlek på matstol och rullstol. Han kan åka i sin vagn. han kan "sitta" i mitt knä. Vi kan gosa i sängen båda två utan att trängas. Och han är så jäkla skön i sin personlighet.

Jaja. Nu måste jag tvätta barn och borsta mina tänder och klä på barn och köra ner barn till dagis till nio.

Tack mina fina töser för att ni tar er tid att stötta mej och se det positiva. Fan, vad jag är tacksam.

Klamaj. Än en gång förundras jag över hur någon kan beskriva sin tillvaro, sina innersta tankar, sina fasor och sin glädje, så jag känner det i hela kroppen. Och jag förstår dig. I allt du beskriver. Och jag tänker att EXAKT så hade jag också reagerat, så hade jag också tänkt, känt och resonerat.

Mina tårar rinner när du skriver hur du vill stanna tiden. Men L kommer alltid vara den sötaste och finaste pojke du någonsin träffat. Det kommer inte tiden förändra. Inte heller hans sköna personlighet, eller er kontakt. Du och L kommer att hitta nya vägar och sätt, det kan inte tiden rå på. För din lilla marsipanprins kommer alltid att finnas där, även i en om rullsoten är pansarvagnsstor.

Klamaj, förstår precis vad du menarr. För på sätt och vis är det väl en del av det där man kände när andra fick "friska" barn..att få något som man inte fick själv + att det blir 1000ggr överjävligare när det är så där som för er. Plus då allt det där andra med pengar och skit och tid som skall räckas till och allt annat. Är Lpappans dam en vettig dam? 

 

Klamaj: Hur är det? Hur mår du? Tänker på dig...

Hej.
Vet inte hur jag mår egentligen. Typ tom. Den där värsta värsta ångesten är borta men jag försöker att inte gå in i tankarna alltför mycket. Det känns så jävla absurt alltihop.

Till saken hör också att L är sjuk - ingen feber (än så länge) men han rosslar, slemmar och hostar. Var på sjukan och kollade honom i söndags, tog halsprover etc men allt visade på okej. I förrgår började även jag känna av nåt, och om L mår som jag så är det tydligt att det kan inte vara hejsan svejsan. Nätterna är kajko som fan, antar att medicinerna inte hjälper lika bra då man har en infektion i kroppen, plus att han får höga doser av kortison och luftrörsvidgande. Jag har ju sluppit att inhalera L en månad efter samrådan med allergiläkaren. En kombo av uteslutna astmamediciner plus atarax har ju faktiskt gett L shyssta nätter men nu när astmakarusellen är igång igen så kukar det ur fullständigt. Han är superspeedad och orolig, benen går som väderkvarnar och han får helt enkelt ingen ro.

Är besviken på korttids också. Kändes skit igår att lämna honom då jag fick en känsla av att man placerade ungarna i rullarna framför mora träsk på tv:n och bara var sådär semesterslöa. I morse var L:s pyjamas DYBLÖT och han hade tydligen grejat mycket med benen. Tänkte bara att han måste ju hållt på av bara helvete med tanke på hur pyjamasen kändes. han hade fått ligga i dagbädden då han vaknat och jag kan ana att han fått ligga där själv. Man ska ju inte lämna honom ensam med deetta beteende!! Det eskalerar ju så....

På måndag och tisdag ska han sova där igen - sina två första nätter i rad. Han ska ju vara där två nätter i rad varannan vecka - 4 nätter allt som allt - och jag måset säga till dom om jag upplever att det är som idag. Okej, det ÄR semestertider, många ordinarie är inte där osv men ändå.....jag tycker det är skitjobbigt att vara en såndär morsa som "klagar" men jag vill fanimej inte ha några svettiga/dyblöta klä'der med mej hem som vittnar om hur L kämpat och knasat. Lilla killen.....

Ska ta färdtjänst idag och hälsa på en dagismamma som varit på semester i sitt hemland tre veckor. Pojken hennes börjar skolan nu men jag är säker på att vi kommer hålla kontakten ändå. Det är så jävla mycket värt att ha  en funkismamma i sin närhet. Och så tänker jag ju på Myran och önskade att hon kunde bo närmare, även om det är inte mer än en timmas bilväg emellan oss. Jaja.....

Förlåt ett osammanhängande inlägg, känner mej mosig i skallen och trött och lessen över korttidset. Ska gaska upp mej tills nästa gång.

Klamaj- Förstår att du är besviken på korttids. Att de är semesterslöa är INGEN ursäkt, de som jobbar där har lön för sitt arbete och då ska man ju faktiskt begära att de gör sitt jobb ordentligt. Klart du ska vara en jobbig mamma som klagar!