Döpa döende barn
Jag hade faktiskt den här diskussionen med en kollega på jobbet som sett just den där sekvensen när man nöddöper i tv-dokumentären. Hon förstod det inte alls och påpekade att det skulle hon aldrig göra, och det var så konstigt att icke religiösa människor gör det, osv. Hon skulle inte ägna den tid hon hade med sitt barn med sådana dumheter. Behöver jag tillägga att hon inte har barn och inte har varit eller är nära någon som har ett svårt sjukt barn eller förlorat ett barn.
Jag försökte förklara det som AnnLee gör här i tråden. Att varje händelse blir viktig, att det blir ett minne. Att man kanske också blir lite religiös i en sådan situation. Jag säger som VilleWiking - om jag inte får tro att jag får träffa Gunnar igen så vet jag inte om jag skulle orka! Det är en mycket speciellt situation att var i. Och min kollega har inte någon rätt att säga att det är fel, eller konstigt. För hon vet inte hur det är.
Själv hade jag alla gånger valt att nöddöpa Gunnar om jag hunnit. Vi har döpt alla våra barn och jag är ledsen att Gunnar inte fick vara med om det. Istället hade vi en namngivningsceremoni vid hans begravning. Det kändes också bra men helst hade jag ju fått en enda sekund med honom, om så för att nöddöpa honom.