Hur går man vidare efter sen abort? Fortsättningstråd

Idag är det åtta veckor sedan vi fick det hemska beskedet på ultraljdet i vecka 18+6 att vår pojke hade vattenskalle och ingen möjlighet att överleva. För att uppnå den här graviditeten hade vi kämpat i tre år och gjort fyra ivf.

Att behöva avbryta var det värsta jag varit med om. Den 17 maj kom vår pojke och fortfarande tycker jag att det känns som på låtsas. Känslan av att jag iaktar mig själv och tänker att det är någon annan det händer.

För mig har min blogg varit ett stöd. Både att skriva och älta där men också den respons jag fått av medmänniskor runt omkring som skrivit kommentarer till mig.

Jag hoppas verkligen att vi kommer lyckas att bli gravida igen, men det är inget som jag ser som självklart.

Känner så för alla som måste avbryta oavsett orsak. Alla har rätt att sörja och sorgen ser väldigt olika ut. Många gånger har jag tänkt att jag blivit galen eller är den här reaktionen verkligen normal. Kuratorn jag har kontakt med bekräftar att de allra flesta raktioner i ett sorgearbete är helt normalt.

Kramar till alla. 

Förstår dig helt och håller. Jag upprepar också orden "det var inte så här det skulle bli" ofta.
Igår var det tio veckor sedan vår pojke kom och visst gör det vissa dagar mindre ont nu, men det kommer ta lång tid innan jag helt är återhämtad om man någon gång blir det överhuvudtaget. 

Emsen: Förstår dina tankar helt och hållet. Vi gjorde vårt avbrytande i maj förra året och var beräknade till oktober. I augusti ungefär kände jag att jag började må bättre, men när bf-datumet kom och därefter mådde jag precis som du mycket sämre igen. Då blev det så påtagligt att det inte blev som det var tänkt. Jag hade då så många tankar på hur vardagen hade varit med en liten pojke vid min sida. Istället fick jag besöka kyrkogården.  Jag har fortfarande dom tankarna om hur det skulle varit. Nu skulle vår pojke varit ca fyra månader, hur hade han varit, vad hade vi sysselsatt oss med om dagarna och så vidare. Inte konstigt allt att de tankarna kommer. Vi har ju faktiskt blivit snuvad på en framtid...

Att du har svårt att glädjas med andra som är gravida eller precis fått barn är inte konstigt. Jag har precis samma känslor och jag känner mig som en dålig människa. Jag har diskuterat dessa tankar med min kurator och hon säger att tänk de tankar som kommer upp och ha inte dåligt samvete för att de tankarna finns för det är helt naturligt att de tankarna kommer i vår situation.
Vi behöver inte gratulera alla som blir gravida om det inte känns rätt. Då blir vi ju falska istället som bara låtsats. Då tycker jag att det är bättre att inte säga någonting alls. Alternativet är att vara helt ärlig mot sina kompisar och helt enkel säga som det är "jag kan inte glädjas åt din graviditet just nu men det är inte ditt fel utan det beror på mig och min situation". Jag har gjort det till en släkting och hon var helt förstående inför det. 

Vet inte om detta var några kloka råd, men ett försök i alla fall.

Skickar också de varmaste kramar och tankar jag har till dig. 

Att hålla uppe en fasad fungerar inte i längden. Jag gjorde också det i början. Till och med inför min man. Det går inte till slut. Det är bättre att vara ärlig om någon frågar på tex jobbet. Varför stå där och må jättedåligt och ändå le och säga "bara bra". Man lurar bara sig själv.

Dom tankarna om hur livet hade varit kommer nog finnas länge. I alla fall för mig. Jag har ju dessutom två "tänk om". Både hur vår pojke som kom i maj skulle varit nu, men också hur det hade varit att nu vara gravid i vecka 22 (tror jag) om jag inte fått mitt MA i oktober.  Senast idag tänkte jag på hur det hade varit att gå med barnvagn i snön... Ibland gör det så fasligt ont att man blev snuvad på den framtid som man så gärna nu skulle vilja leva i.

Ja, med skräckblandad förtjusning ska vi förhoppningsvis göra ett FET om några veckor. Jag jobbar stenhårt med de positiva känslorna, men ack så svårt det är vissa stunder. De mörka och jobbiga tankarna är på något sätt mycket starkare och tar lätt över de ljusa tankarna i hjärnan.