Hur går man vidare efter sen abort? Fortsättningstråd

nu behöver jag skriva av mig lite. Trodde jag hade gått vidare på ett bra sätt efter det avbrytande jag gjorde i augusti 2011. Har försökt se ljust på livet och mått ganska bra under hela hösten. Nu däremot är det som om allt bara håller på att klappa ihop. Jag har varit så nedstämd de senaste dagarna. Gråter över ingenting. Känner mig inte glad längre... försöker hitta på roliga saker tillsammans med kompisar och min sambo och för stunden får jag tankarna på annat håll, men så fort jag inte aktiverar mig med roliga saker blir jag ledsen.

misstänker att det beror på att jag var beräknad att föda 2 januari. min högsta önskan under hösten (och jag har verkligen trott att det skulle bli så också) har varit att vara gravid innan Rasmus "födelsedag", 2 januari, men så går jag här så totalt ogravid med mensen forsande vi som blev gravida så lätt första gången. Behövdes bara 2 månader, men så nu vill det bara inte. Jag fattar aldrig när jag har ägglossning (har undvikit ägglossningstester då alla i min omgivning tycker att jag o min sambo "bara ska se till att ha det kul i sängen" och inte använda oss av något som kan skapa stress), mensen är oregelbunden (ena månaden 24 dagar, andra 32. hur ska man då veta när man har ägglossning?)... Jag känner mig bara så himla deppig. Varför ska det vara så svårt den här gången? Det tär så jävulskt på psyket detta! Kan inte hjälpa att jag blir så besviken varje gång mensen kommer! Och nu börjar jag få sådana där elaka tankar om alla andra som blir gravida och föder fram friska barn. tänker småbittert att "kul att det går bra för andra"... typ... Har två gamla klasskompisar som fick barn precis före nyår och jag har inte ens orkat gratulera dem. De enda bebisar jag klarar av att träffa just nu är mitt brorsbarn (men de bort i tyskland så tyvärr får jag inte träffa dem särskilt ofta) och en av mina bästa kompisars lilla tjej. Tur att ingen på jobbet är gravid, då hade jag inte orkat gå dit! Så här kände jag inte tidigare i höstas. Då kunde jag aldrig få nog av andra bebisar. Är det så här nu bara för att jag själv egentligen skulle haft en egen liten i min famn nu? Är nog dags att uppsöka kuratorn snart igen!

Som sagt, behövde bara skriva av mig lite. Vill inte prata om detta med några andra. Jag känner mig så hemsk. Det finns två människor som jag just nu helt ärligt gläds åt att de äntligen är gravida och det är en gammal kompis som förlorade sin bebis under förlossningen för 5 månader sen samt en annan tjej som jag lärt känna via den kurator som vi båda gått till och som också var tvungen att avbryta sin graviditet. I övrigt känner jag mig totalt likgiltig inför alla andra. Hoppas jag snart kan glädjas åt alla andra som är gravida och som får små bebisar. Slutsvamlat för den här gången!

Finns det några kloka ord från andra som kommit förbi den fas som jag känner att jag är i just nu?

Tack för era svar och att ni förstår och även varit så här själva. Tycker det är så jobbigt att känna den här missunnsammheten mot andra. Jag vill ju inte det egentligen... Jag tror att jag ska bli bättre på att inte vara så glad o positiv mot alla som kommer med den glada nyheten om graviditet eller barnafödande utan faktiskt göra som du säger Majsanna och förklara varför jag inte kan känna någon glädje med dem just nu. Är nästan jobbigare att gå runt o låtsas som att allt är frid o fröjd än att få släppa fram de känslor man har. Alltså hemma är jag såklart glad när jag känner för det o ledsen när jag känner för det, men på jobbet eller bland andra så känner jag att jag rätt ofta håller uppe en fasad. Igår fick jag frågan från en på jobbet (som vet vad som hänt) hur läget var med mig. Han hade nog väntat sig ett glatt "bara bra" tillbaka, men jag kände att jag inte var på humör för att spela, så jag ställde en motfråga om han ville ha ett ärligt svar? Vad kunde han svara på det stackarn? Självklart fick han ett ärligt svar från mig, om än i en något bantad version. Men han tog mitt svar bra får jag säga och jag tyckte det var skönt att få säga att jag var lite deppig och varför. Ska börja köra på det att "som man frågar får man veta"

Jag tänker väldigt mycket på hur det hade varit nu om Rasmus hade kommit som planerat. De tankarna har verkligen blivit förstärkta efter BF-datum. Jag tänkte inte så jättemycket i de banorna förr, men nu. ojojoj...de går inte att stoppa.

Caos: är du mitt uppe i den här graviditeten nu eller har du redan fött? hur har tankarna varit? har det gått att ha en "avslappnad" graviditet?

Och till Majsanna: jag såg på din blogg att det är dags igen nu. Håller alla tummar!

tack igen för era ord!!

Jag grät också mycket och länge. Höll kanske gråten mest för mig själv, men pratade mycket med min mamma om min saknad och längtan efter att bli gravid på nytt. Min sambo pratade jag bara med ibland, just för att han verkar vara lite som din dochas. Hade en bra period någonstans efter ett par månader som varade nån månad eller två, men januari och även februari var tuffa månader på nytt. Vår lille Rasmus skulle kommit i början av januari och jag kände sådan saknad, sådan orättvisa, sådan frustration över att inte vara gravid. Jag bröt ihop varje gång mensen kom och gick runt och var allmänt sur o tvär alla andra dagar samt var otroligt känslig.

har inte pratat med min kurator på hur länge som helst och kände inget behov av det heller.

hur har det varit för dig sedan 14 februari? som sagt, för mig var den tiden piss. har du kunnat prata med någon? jag hade fina vänner och även familj som brydde sig extra mycket då. tror många har förstått att den tiden var jobbig för mig.

hoppas du snart är gravid igen. jag gjorde ett gravtest förra veckan och det visade till vår stora glädje att jag har gravidhormoner i min kropp. äntligen! nu får man hålla tummarna att det går vägen den här gången.

kram till er alla

konstigt att er läkare inte pratade med er om vilka möjligheter och val som finns för er vid nästa graviditet. Jag upplever att alla i vården som vi har kommit i kontakt med har varit helt fantastiska och stöttande. Vid avbrytandet erbjöds vi att göra en fullständig kromosomanalys för att se om vår bebis hade några kromosomella (eh, heter det så?) "skador". Det visade tack och lov att så inte var fallet. De specialister som var inblandade och även vi själva är helt övertygade om att det bara var ren och skär otur att vår bebis hade hjärnbråck (eller visst, kanske folsyrabrist.. vad vet jag? Jag åt inga sådana tabletter för jag visste inte om det). Misstänker man något genetiskt finns det väl fler utredningar och undersökningar man kan göra? fast det här vet jag inte just något om...

På återbesöket i höstas berättade överläkaren på kvinnoklinken vilka möjligheter som finns inför nästa graviditet. Dels olika typer av fosterdianostik vi kan göra, men också att jag såklart kommer få all den stöttning jag känner att jag behöver i form av extra UL, kuratorsamtal osv. En mer exakt plan skulle vi sedan göra upp den dagen jag blev gravid igen. Nu är jag så gravid igen (äntligen!), men bara i v.6. så jag är rätt orolig och vågar inte tro att jag klarar de här första 12 veckorna. Har redan träffat min helt underbara BM för att göra vissa tester (typ sköldkörtelhormon, urintest och järnvärde). I v. 7-8 har vi också bokat in ett tidigt VUL för att se att det finns ett hjärta som tickar. Därefter väntar som vanligt inskrivning och då kommer vi planera de närmaste veckorna efter det. Jag vågar inte ta ut något i förskott som sagt att det kommer gå bra så därför har vi inte planerat särskilt långt framåt. Men alla vet att jag vill ha ett till UL i v.13 för att kolla hur ryggrad och hjärna ser ut samt annat som man då kan se. Därefter vet jag inte vad jag vill. Vågar inte tänka så långt framåt. Vi kommer även diskutera vilka fosterdiagnostikmetoder som finns och vilka vi kanske vill använda oss av. Men det har vi fortfarande inte tagit någon ställning till hur vi vill göra med detta.

vet inte om det här hjälpte något, men jag tycker det är helt sjukt att du inget fått veta! skämmes vårdapparaten runt dig. ligg på tycker jag! såklart de måste berätta det som finns att berätta.

kram

Grattis Dochas! i vilken vecka är du i? vad konstigt att din läkare säger så... man kan visst säga saker på UL tidigare än så. såklart att ett UL i v.18 kan ge mer information än ett VUL i v.8 eller ett tidigt UL i v.12-13, men dessa tidigare UL kan visa en hel del de med... tillsammans med min BM gjorde vi upp en plan för mig. Vilka kontroller och provtagningar m.m. jag ska få. Jag hade en tidig första träff med min BM där hon tog en hel del prover på mig då jag tidigare haft både många urinvägsinfektioner och underproduktion av sköldkörtelhormon (=hypothyreos). Därför äter jag nu levaxin i en låg dos som ska öka produktionen av thyroidea (eller vad det nu heter). Citat från min BM: "Man har börjat uppmärksamma detta mer på sista tiden och sett att även en mild hypothyreos kan öka risken för missfall samt påverka barnets utveckling." För mig känns detta väldigt bra. Jag vill liksom göra det jag kan för att minska risken för missfall, missbildningar eller vad som helst...

Det VUL jag gjorde i v.7-8 ungefär var också skönt att få göra då jag fick se ett hjärta som slog. Eftersom vår kille hade en neuralrörsskada känns det för mig även bra att få göra ett tidigt UL i v.13 då de då kan se hur ryggmärg/ryggrad och skallben har slutit sig.

hinner tyvärr inte skriva mer nu, men jag tycker det är bullshit det din läkare säger. såklart du ska erbjudas fler UL om du vill!

kram o lycka till med din graviditet

Jag har varit inne o skrivit i den här tråden tidigare, men tänkte nu skriva några positiva rader om hur 2012 blev för mig och min sambo efter att ha haft ett skitår 2011. Jag blev gravid igen i slutet av januari. Efter en väldigt bra graviditet fysiskt sett, men ganska dålig psykiskt sett kom så vår helt underbara son 2 veckor före beräknad ankomst. 21 okt tittade han ut. Är alltså nu drygt 2 månader och jag känner sådan otrolig tacksamhet och lycka över att ha fått en frisk och underbar bebis efter allt tufft vi fick gå igenom 2011. Vinden vände för oss och jag önskar er alla ett bra 2013 för det är vi värda! Därför säger jag ETT GOTT NYTT ÅR! Stor kram